Bråttom för ESS: Ännu saknas avtal

Materialforskningsanläggningen ESS, European Spallation Source, beräknas kosta omkring 18 miljarder kronor att bygga. Den ska finansieras av 17 medlemsländer, men än så länge är det bara tre som officiellt preciserat sina bidrag till konstruktionen: värdländerna Sverige och Danmark, som står för 35 respektive 12,5 procent av kostnaden, och Norge som betalar 2,5 procent.

Nu kämpar svenska och danska förhandlare mot klockan. Innan bygget kan dra igång behöver hela beloppet säkras.

– Vi hade en förhoppning om att vara klara till årsskiftet, men det blev vi inte. Nu pågår intensiva förhandlingar för att hålla tidsplanen, säger Lars Leijonborg, tidigare utbildningsminister som i höstas av regeringen utsågs att leda Sveriges förhandlingar.

James Yeck, VD för ESS AB med drygt 200 anställda, är ”försiktigt optimistisk”.

– Jag tror verkligen att det finns en känsla av ansvar och ägarskap bland medlemsländerna. De är tydliga med att de vill att arbetet drivs vidare som planerat, säger James Yeck.

Vore ett svårt bakslag

Lars Leijonborgs förordnande som förhandlare löper till sista mars. Han tror att situationen går att lösa innan dess, men är inte säker. Vad som händer annars vill han inte säga. Värdländerna har enats om att inte ens tala om det scenariot.

– Det vore ett svårt bakslag för Europa. Det här är en anläggning som har diskuterats under minst tjugo år. Det har byggts spallationskällor i både USA och Asien som är i drift, medan vi i Europa inte ens har kunnat enas om hur vår ska betalas. EU-kommissionen är väldigt bekymrad över att det inte är klart redan, säger Lars Leijonborg.

Vad EU-kommissionen tycker har dock inte stor praktisk betydelse – EU bidrar inte ekonomiskt till ESS. Det är de länder som lovat ekonomiskt stöd som måste öppna plånboken nu. Och stora samfinansierade projekt i Europa brukar vara utmanande att få ihop, menar Lars Leijonborg.

– Jag har lärt mig att det nästan alltid är så här. Men det är unikt att så små länder som Sverige och Danmark har ansvaret. Det finns inget annat exempel på en forskningsinvestering av den här storleksordningen i ett så litet land, säger Lars Leijonborg.

Tar alltid en väldig tid

Kerstin Eliasson är ordförande i rådet för forskningens infrastrukturer, RFI, vid Vetenskapsrådet och tidigare statssekreterare vid Utbildningsdepartementet. Hon är inte förvånad över att förhandlingarna försenats.

– Sådant här tar alltid en väldig tid och nu är det ännu svårare när Europas ekonomier är så dåliga. Man har lagt otroligt ambitiösa planer i Europa på senare år när det gäller forskningsinfrastruktur. Alla inser hur viktigt det är, men det är en annan sak att få fram pengarna, säger Kerstin Eliasson.

Hon är inte involverad i ESS-förhandlingarna men har erfarenhet av bland annat de internationella anläggningarna XFEL och FAIR i Tyskland.

Hur brukar sådana här situationer lösa sig?

– Det jag kan säga av erfarenhet är att värdlandet ofta till sist tar på sig en större del av finansieringen än man sagt från början, säger Kerstin Eliasson.

Det blir dock inte aktuellt, hävdar Lars Leijonborg.

– Sveriges regering tycker att vi har sträckt oss väldigt långt redan.

Finns det då några påtryckningsmedel som Sverige kan använda?

– Det var en fråga jag ställde när jag fick uppdraget. I en förhandling vill man ju helst kunna arbeta med något slags hot. Här är hotbilden framför allt det kollektiva misslyckandet, säger Lars Leijonborg.

Om papperen inte skrivs på inom några månader blir projektet försenat. Och förseningar innebär ökade kostnader, enligt ESS VD James Yeck.

– En månad eller två gör inte så stor skillnad, men ett halvår spelar roll, säger James Yeck.

Läs också i Curie:

Tänk neutroner! (Curie)