Biobank mötesplats för forskare

Tanken med SLU:s biobank är att den ska bli tillgänglig som en nationell resurs. Till denna forskningsinfrastruktur ska alla som har behov av en icke human biobank kunna vända sig. Lina Strömstedt, chef för biobanken, menar att en förutsättning för forskning är att det finns ett bra grundmaterial att utgå från.

– Min vision är att de prover vi levererar ska ha hög och likvärdig kvalitet och att de ska hålla länge – allt till gagn för forskningen, säger hon

Under samma tak

SLU:s biobank koordineras i Uppsala, men har provsamlingar även i Umeå och Alnarp i Skåne. Biobanken är en del av SLU:s samarbete med SciLifeLab i Uppsala – ett vetenskapligt centrum för storskalig forskning inom biovetenskap, medicin och miljö. Det innebär att verksamheten kan breddas.

På sikt räknar Lina Strömstedt med att SLU:s biobank ska kunna systematisera många provsamlingar för djur, växter och mikroorganismer. En databas ska byggas upp där forskare kan lägga in sina samlingar som blir sökbara för andra forskare.

Många forskare som går i pension har provsamlingar som det inte finns någon direkt arvtagare till. Och det finns intressanta prover som det inte finns forskningsprojekt för just nu.

– Här på SLU finns till exempel miljöprover som samlats in under lång tid, mätserier från samma plats under kanske 30 år. Det är ett exempel på provsamlingar vi inte vill förlora. Kan vi bevara provsamlingar systematiskt finns också möjlighet att gallra på ett bättre sätt, säger Lina Strömstedt.

Service till forskare

Biobanken började utvecklas 2012 med utgångspunkt från hundbiobanken, som är knuten till SLU:s hundgrupp. Där bedrivs omfattande forskning om hundars sjukdomar.

Inom hundgruppen finns ett stort behov av att samordna insamlingen av blodprov som privata hundägare är beredda att skänka till forskning. Nu samarbetar biobanken med veterinärer för att få in prover från hundar med olika sjukdomar.

­På biobanken extraheras DNA innan man fryser blodet. Ett väl kontrollerat system för provhantering säkerställer att proverna behandlas likadant hela tiden. För vissa forskningsprojekt tar det väldigt lång tid att samla in de prover som behövs och det kan vara svårt för doktorander att driva ett sådant arbete.

– Vi kan hålla dem uppdaterade kring hur många prov som kommit in och skicka iväg för analys. Det sparar mycket tid åt forskarna, säger Lina Strömstedt.

Växer internationellt

På en human biobank arbetar man i grunden på samma sätt – med att hantera och ibland extrahera DNA. Men en biobank som den på SLU, med provsamlingar från djur, växter och mikroorganismer, har en mycket bredare och mer varierande struktur.

– Människan är en art. Vi har prover från så många. Därför är det mer komplicerat för oss att lagra data. När vi gör DNA-extrahering behövs till exempel olika protokoll beroende på från vilket djur ett blodprov kommer, förklarar Lina Strömstedt.

I Alnarp arbetar man mycket med fröer. Där är inte slutdestinationen en frys, som det är för dem som jobbar med vävnader. Grobarheten måste kontrolleras hos fröer och emellanåt måste de odlas upp och nya fröer lagras.

– Att hålla en fröbiobank igång kräver egentligen en hel industri, säger Lina Strömstedt.

Som enda icke humana biobank i landet har den vid SLU blivit Sveriges fönster utåt i internationella sammanhang och deltar i internationella samarbeten. Fältet växer internationellt, bland annat till följd av att teknikerna för att analysera prover blir billigare. Sverige var tidigt ute och ligger långt framme vid jämförelse.

Läs också i Curie:

En guldgruva för forskning (Curie)

Att skapa ordning i kaoset (Curie)

Lagarna har inte hängt med (Curie)

Forskare jämför hund och människa (Curie)