Arkeologen som alltid följt sin passion

När Kristian Kristiansen tillträdde som professor i arkeologi i Göteborg 1994 var institutionen i förfall, på gränsen till att läggas ner. I hans rum stod ett rangligt skrivbord och en bokhylla med 80 pärmar.

I pärmarna fanns uppgifter om 80 doktorander varav de flesta inte haft kontakt med någon handledare – och ingen hade disputerat på tio år.

– Jag kontaktade alla och sa ”jag är den nya professorn och om du är intresserad av att jobba med din avhandling så finns jag här”. Ganska snabbt kom vi igång med doktorandseminarier och fick till en forskarmiljö.

Han var mån om att skapa en kreativ arbetsmiljö. Att se och uppmuntra sina medarbetare, att ordna så att studenterna kunde delta i internationella utgrävningar.

– Man måste ge folk lite självförtroende. Visa att ”det går ju, det här!” Det var hektiska år men det var nytt och spännande. Men det gick flera år innan jag kunde tänka på min egen forskning.

Utvecklat forskning kring dna

Det har han tagit igen med råge. Kristian Kristiansen har drivit många olika spår i sin egen och institutionens forskning, och gärna i tvärvetenskapliga samarbeten. Exempelvis började han och kolleger tidigt att utveckla forskning kring dna.

Det ledde bland annat till att de i ett projekt tillsammans med genetiker kunde identifiera det hittills äldsta spåret av pest på mänskligt ben från en 5 000 år gammal grav i Västergötland.

– Det var ett genombrott, en sensation. Det har varit en stor och spännande resa med dna.

Han är också glad över att ha initierat databasen Svenskt HällristningsForskningsArkiv, SHFA, där hällristningar görs tillgängliga digitalt genom dokumentationer med olika metoder från olika tidsperioder. Det tog ett antal år av envist arbete att få medel till den.

Nu är det snart 30 år sedan Kristian Kristiansen tillträdde sin professur. Hans arbetsrum är numera inrett med dansk design och det rangliga skrivbordet ett minne blott.

Farfars flintyxor fascinerade

Men forskarkarriären har inte alltid gått på räls, även om han hade siktet inställt på arkeologi redan i unga år. Han växte upp på en stor gård på Jylland under 1950-talet, där hans farfar hade en arkeologisk samling med bland annat flintyxor som grävts upp på de egna markerna.

– Jag tyckte att det var fascinerande och började tidigt läsa den danska arkeologitidskriften Skalk.

Det var en livfull uppväxtmiljö. På gården bodde unga volontärer som gjorde praktik och man var ofta 20 personer kring middagsbordet.

Lantbrukarna var överlag välutbildade, det fanns bibliotek i byarna och kultur var en naturlig del av livet. Till ortens samlingslokal kom upptäcktsresanden som berättade om okända stammar och fjärran platser på jorden.

– Jag blev väldigt upptagen av det och insåg att världen var ganska stor.

Bronsåldern blev hans följeslagare

Som äldste son förväntades han ta över gården, men det hade han ingen lust med. På 1960-talet var det dåliga tider för jordbruket och många hade ekonomiska problem.

– I den nedgångsperioden var det helt klart att jag inte skulle bli lantman. Men det förväntades att man skulle vara aktiv och prestera något. Oavsett vad du gjorde skulle du vara bra på det. ”Aldrig färdig, alltid på väg” hette det, det lever jag fortfarande efter.

Det blev istället studier i arkeologi, historia och etnografi vid Aarhus universitet. 1974 kom hans doktorsavhandling som handlade om fynd av bronssmycken och vapen i mossar och sjöar. Bronsåldern har varit hans följeslagare ända sedan dess.

– Bronsåldern är fascinerande eftersom den representerar den första industrialiseringen i historien och den första globaliseringen. Alla behövde brons men bara några få platser försåg hela Eurasien med metall. Det var dåtidens olja och gas.

Yngste chefen i statlig tjänst

1970-talet var en brytningstid inom arkeologin, Kristian och andra unga forskare ville få in ett samhällsperspektiv och en global medvetenhet.

– Det var en enormt spännande period med nya synsätt. Men det var inte alla på institutionen som tyckte om min forskning eftersom jag var kritisk. Vi unga var i opposition till den äldre generationen, vi var lite underground.

Kristian Kristiansen insåg i slutet av 70-talet att det inte skulle bli några nya tjänster på danska universitet inom överskådlig tid, alla var tillsatta av forskare som var ungefär fem år äldre än han.

Istället fick han erbjudande om en chefspost på danska riksantikvarieämbetet. Vd:n hade imponerats av en artikel där Kristian skissat på ett ambitiöst program för arkeologins framtid. Han blev den då yngste chefen i dansk statlig tjänst, nyss fyllda 30.

Återvände till forskningen

Han stannade kvar i 15 år och lärde sig mycket – men ville så småningom tillbaka till forskningen.

– När man har sett allt och hört allt, då ska man sluta. Jag visste hela tiden att jag inte skulle vara administratör hela livet, utan att jag primärt var forskare.

Den första professorstjänst som fanns att söka var i Göteborg och han fick den. Det passade bra, den tioårige sonen Niels och hustrun Lotte Hedeager som också är arkeolog var pigga på att flytta.

Hon fick också en professorstjänst något år senare, fast då i Oslo. Eftersom hon pendlade dit blev Kristian ensam med sonen varannan vecka.

– Han och jag lärde oss att överleva. Det var väldigt bra, vi fick en kanonbra relation. Så det är ganska bra att frun är borta ibland så att pappan kan komma till!

Förklara varför människor migrerade

Idag är Kristian Kristiansen seniorprofessor och har nyligen fått Europeiska forskningsrådets största anslag, ERC Synergy Grant på 100 miljoner kronor för projektet ”COREX: From correlations to explanations: towards a new European prehistory”.

Tillsammans med kolleger från universitet i London och Köpenhamn ska de använda befintliga data och dna-analyser för att skapa nya förklaringsmodeller till hur och varför människor migrerade, ifrån de första jordbrukarnas tid 6000 f.v.t och fram till bronsålderns slut.

– Vi ska kombinera de små lokala högupplösta detaljerna med de stora övergripande berättelserna.

Detaljerna får de genom att borra i sediment efter environmental-dna, det vill säga sekvensera prover från jordlagren för att få fram all dna som funnits på platsen genom årtusenden, från djur, plantor och smittämnen.

Följer sin passion

Kristian Kristiansen har inga planer på att sluta forska. Han har gjort det som han brukar uppmana studenterna till: att följa sin passion vart den än leder.

– Jag tänker inte på det – men jag är faktiskt 72. Min karriär peakar nu. Att ta de stora greppen och förstå hela historien, det kräver mycket kunskap som byggs upp under ett helt liv. Jag tror att vi i framtiden kommer att få fler forskare som når toppen när de är i pensionsåldern.

Kristian Kristiansen har alltid arbetat hårt och entusiastiskt, men han tror inte att det skulle ha gått utan jazzen. Han spelar jazzpiano och har en samling om flera tusen vinylskivor. Helst förstautgåvor, de första pressningarna är bäst tycker han.

– Musiken är en viktig del av mitt liv och det inspirerar mig som forskare. Jag lyssnar eller spelar minst en timme varje kväll, det är jätteviktigt.

Kristian Kristiansens webbsida på Göteborgs universitet Länk till annan webbplats.