Aktuellt drama om Galileis kamp för sanningen

– Jag har haft denna pjäs på en "Vore intressant att göra"-lista. Men man behöver som regissör fundera över när det är dags att göra en klassisk text – då den får betydelse i samtiden, säger Carolina Frände som är pjäsens regissör.

Där tycker hon att vi är nu. Eller egentligen var redan före pandemin, då arbetet med pjäsen började. Den diskuterar frågor som är högaktuella idag – om sanning och osanning och vad som driver människor att förneka det som kan sägas vara "sant".

– Vi har ett samtida läge med bristande tilltro till och respekt för vetenskap och fakta. Sanning är knepigt, men fakta och trovärdighet har på något sätt blivit en handelsvara. Idag ifrågasätter man enkelt grundsatser genom att fråga vad som säger att det behöver vara på ett visst sätt, bara för att forskningen säger så… Det är en global företeelse där vi är påverkbara, säger hon.

Sanning är knepigt, men fakta och trovärdighet har på något sätt blivit en handelsvara.

Hon hoppas att pjäsen kan leda till samtal kring fakta och alternativa fakta, och om grundläggande rättigheter som det fria ordet och forskningens frihet.

– Det finns skäl att vara orolig, både nationellt och globalt. Det är en stark tendens att vi tappar respekten för dessa grundläggande friheter, och att konsten och vetenskapen får styras av politiska och ekonomiska intressen.

Galilei presenterade obekväma resultat

Pjäsen tar sin början 1609. Tio år tidigare har den italienska filosofen Giordano Bruno bränts på bål i Rom, efter att ha påstått att jorden rör sig i en bana runt solen.

Nu har Galileo Galilei byggt en kikare som han riktar mot himlen. Han studerar hur planeterna rör sig och inser att Bruno, och före honom den polska astronomen Nicolas Copernicus, har haft rätt. Jorden är inte världens centrum. Det är runt solen som jorden och de andra planeterna kretsar.

Galilei hyllas som en hjälte, men festen får ett abrupt slut. Den katolska kyrkan ingriper och Galilei ställs inför inkvisitionen i Rom.

Pjäsen skrevs 1938 av författaren Bertolt Brecht (1898–1956) som då bodde i Danmark, på flykt undan nazisterna. Brecht skrev politisk teater och var aktiv motståndare till nazismen. Han använder historien om Galilei som en historia om att vara en rebell i en totalitär stat.

– Det är en tydlig ursprungskontext. Pjäsen hade urpremiär i Zürich och spelades inte i Tyskland förrän 1956. Brecht gick bort mitt under repetitionerna, berättar Carolina Frände.

Mest tänkvärda repliken

Galilei hamnade mitt i ett vetenskapligt paradigmskifte. Den etablerade astronomiska världsbilden var baserad på filosofi, men med verktyg som kikare kunde man se hur himlen såg ut. När Galileis så småningom hamnar i förhör i Rom väljer han dock – inför åsynen av tortyrinstrumenten – att ta avstånd från sina idéer.

Vännerna blir besvikna och vänder honom ryggen, vilket får Galilei att utbrista: ”Olyckligt är det land som behöver hjältar”. Det är en viktig scen, enligt Staffan Göthe som spelar Galilei i pjäsen.

– Den repliken är det mest tänkvärda, särskilt i en tid som är personfixerad. Framsteg och vinst beror inte på hjältar utan på den kollektiva styrkan i att man samverkar, lyssnar på och uppmärksammar varandra, säger han.

Han gestaltar Galileo Galilei genom hela pjäsen klädd i grått, lutad mot en käpp, allt mer böjd vartefter handlingen framskrider. Handlingen utspelar sig på eller intill en rund skiva med mönster av en spiralgalax som ibland rör sig – liksom jorden.

Galilei avsvor sig visserligen sina resultat om jordens rörelser, men han smugglade ut dem till forskare i Holland och andra länder.

Galilei överger aldrig tilltron på människan och hennes förmåga att till slut vara förnuftig.

– Galilei överger aldrig tilltron på människan och hennes förmåga att till slut vara förnuftig. Sanningen kommer att segra, säger Staffan Göthe.

Både vetenskap och konst utforskar människan

Han ser likheter – och skillnader – mellan konst och vetenskap.

– Inte minst är scenkonst att utforska människans tillkortakommanden, segrar, drömmar och förhoppningar. Att från det djupa existentiella till det mer lättsinniga visa på människans ansträngningar för att få fason på tillvaron.

Staffan Göthe pekar på att den konstnärliga utbildningen har blivit alltmer akademisk. Själv har han, bland annat som adjungerad professor på teaterhögskolan, hävdat att även det konstnärliga arbetet är utforskande.

– Pjäsen och föreställningen har uppenbara förtjänster i att det finns mycket man kan prata om och uppleva i den, och det är oerhört fint. Teatern kompletterar forskarsamhället, som redogör för resultat och sanningar, med helt nya perspektiv på detta. Konsten behövs som komplement till den mer konkreta akademiska och teoretiskt underbyggda diskussionen och informationen.

Varför är inte kunskap en självklar tillgång?

Carolina Frände står med en fot i vardera världen. Hon är sedan två år tillbaka doktorand i företagsekonomi på Stockholms universitet och möter där en oro för vetenskapens roll i samhället.

– Frågorna om vem som har makten över kunskap, och vem bestämmer vad som är kunskap, är mer laddade nu än vad de har varit någon gång under min livstid. Varför är inte kunskap en självklar tillgång? Är samhällskontraktet satt på paus, vad har hänt? Det finns många inom akademin som sysslar med de frågorna och det ska vi vara tacksamma för, säger hon.