Abrak Saati rör om med sin demokratiforskning

Abrak Saati är docent och forskare vid Umeå universitet med demokratiforskning som både specialitet och brinnande intresse. Hon föddes i Teheran 1982 och flyttade till Umeå med sina föräldrar tre år senare. Iran låg då i krig med Irak och styrdes av den auktoritära Ayatollah Khomeini, som på bara några år infört ett fundamentalistiskt islamskt styre. Under uppväxten kom skillnaderna mellan Iran och Sverige ofta upp i samtalen hemma.

− Jag var alltid väldigt medveten om vad vi lämnat bakom oss vad gäller politiskt system och förutsättningar för ett gott liv. Mina föräldrar flyttade för att ge mig en bättre framtid. De ville att jag skulle umgås med vänner, uttrycka mig, utbilda mig och dejta, vara fri, säger Abrak Saati.

Hon har alltid trivts bra i Umeå och är nu mitt uppe i ett forskningsprojekt om hur det politiska systemet fungerar i praktiken i små ö-nationer. På fritiden springer och cyklar hon långa distanser och hon ser även forskning som en uthållighetssport.

Många dagar kan jag knappt förstå att det här är mitt jobb.

− Att få grotta ner sig i olika forskningsprojekt är oerhört tillfredsställande, en ynnest. Många dagar kan jag knappt förstå att det här är mitt jobb.
Ibland uppfattas hon som alarmist, som forskaren som tjatar om att vi inte ska ta demokratin för given.

− Många människor skulle nog bli förvånade om de fick veta att bara tjugo procent av världens befolkning lever i liberala demokratier. Fyrtio procent lever i auktoritära stater och övriga i stater som placerar sig däremellan. Utvecklingen går definitivt åt fel håll. Demokratinivåerna har sjunkit sexton år i rad globalt sett, säger Abrak Saati.

Väljare är besvikna och rädda

Hon ser framför allt tre anledningar till att auktoritära ledare fått ökat stöd och en av dem är förstås det förändrade medielandskapet. Traditionella faktagranskade medier har trängts undan till förmån för plattformar där extremister lätt kan sprida sina budskap.

− Den andra anledningen är att väljarna är besvikna på att levnadsstandarden inte ökar som tidigare. De har vant sig vid att alltid få det bättre, men när det inte sker blir de frustrerade och tycker att de traditionella politikerna inte levererar.

Den tredje orsaken handlar om att den demografiska sammansättningen ändrats de senaste decennierna.

− De flesta stabila demokratier runt om i världen har erfarit rätt stor immigration. Vissa välkomnar detta och säger ja till att välfärdssystemet också ska omfamna de nya invånarna, medan andra räds utvecklingen. Populistiska partier – ofta på högerkanten – har varit snabba att exploatera denna rädsla.

Viktigt att engagera sig politiskt

Grundläggande för demokratin är sådant som fria och rättvisa val, yttrandefrihet och religionsfrihet. Politiska partier behövs förstås och människor som engagerar sig i dem. Här behöver vi rycka upp oss i Sverige enligt Abrak Saati.

− Inte jättemånga engagerar sig politiskt i Sverige, men det är oerhört viktigt för demokratin. Vi behöver också värna sådant som fria medier, akademisk frihet, sexuella rättigheter och minoriteters rättigheter. Fler rättigheter än idag behöver bli grundlagsskyddade i Sverige, så att de inte enkelt kan lagstiftas bort. Vi måste återerövra demokratin varje dag, annars kan den ryckas bort och då blir det svårt att få den tillbaka.

Hon säger att demokratier ofta dör i små sofistikerade steg. Det handlar inte om att tanks rullar in i huvudstäder eller att rösträtten försvinner från en dag till en annan. Sådant skulle skapa ramaskri och motreaktioner.

− Demokratin monteras istället ner av partier som vi själva valt till makten, som i till exempel Ungern och Polen där situationen gradvis blir sämre för journalister och HBTQ-personer.

Hon välkomnar EU-kommissionens förslag om att upphöra med utbetalningar till Ungern.

− Det är viktigt att EU tydligt markerar och jag hoppas att förslaget finner stöd och blir en realitet. Att nedmontera demokratin ska få kännbara konsekvenser anser jag.

Tacksam att föräldrarna flyttade

Abrak Saati tänker ofta på vilken förmån det är att få leva i en demokrati. Att hon hamnade i just Sverige när hon var liten berodde på att hennes pappa pluggat i Umeå ett halvår på sjuttiotalet. Den gången tyckte han att klimatet var för kallt och flyttade vidare till Storbritannien, men när det blev aktuellt att emigrera från Iran insåg han att Umeå var en bra stad för en barnfamilj.

Väl på plats fick han jobb på Mediacenter i Region Västerbotten och mamman utbildade sig till läkare. Dottern var enda barnet och tyckte om att läsa skönlitteratur, träffa kompisar och dansa balett. Hon kunde nöta samma rörelser framför spegeln i timmar utan att tröttna. I tonåren spelade hon fotboll och pluggade måttligt, kompisarna var viktigare.

− Mina föräldrar var nog lite oroliga ett tag att jag inte skulle plugga vidare, inte ta tillvara alla möjligheter som Sverige gav.

De hade inte behövt oroa sig. Efter gymnasiet läste hon upp sina betyg på Komvux, till en början med målet att söka till juristlinjen.

− Jag hade turen att få enastående samhällskunskapslärare på Komvux. Samhällsintresserad var jag redan, men de briljanta lärarna väckte mitt intresse för statsvetenskap och freds- och konfliktvetenskap. Jag insåg att det var de ämnena jag ville läsa, inte juridik.

Hon började på Samhällsprogrammet vid Umeå universitet 2004 och sex år senare hade hon en master i statsvetenskap och en magister i freds- och konfliktvetenskap.

− Målet var att jobba inom någon internationell organisation och bli utplacerad i olika spännande regioner i världen. Jag har alltid haft ett stort intresse för att resa, träffa människor och uppleva andra kulturer.

Blev uppmärksammad av en lärare

Att börja forska fanns inte i tankarna, under lång tid visste hon inte ens att det var ett alternativ. En av lärarna la dock märke till att Abrak Saati var väldigt intresserad av ämnet och skrev bra.

− Jag älskade att skriva uppsatser och docent Malin Eklund Wimelius sa att forskarutbildningen nog skulle vara något för mig. Jag är evigt tacksam för att hon sådde det fröet. Hon fick mig att känna att jag hade idéer som kunde lämpa sig för forskning och ändrade banan som mitt liv tog.

I slutet av masterutbildningen praktiserade Abrak Saati vid forskningsinstitutet IDEA - International Institute for Democracy and Electoral Assistance i Stockholm. Där hittade hon en fråga hon ville undersöka närmare.

Att forska i frågan var inte populärt till en början.

− Institutet basunerade ut till länder som varit i konflikt att de skulle involvera vanliga medborgare i arbetet att skriva om landets författning. Man antog att detta sedan skulle få människor att engagera sig i den nya demokratin. FN, IDEA och United States Institute of Peace la mycket pengar på att besöka byar, sätta upp teaterpjäser med mera för att fånga in människors åsikter, men jag insåg att ingen studerat om det här verkligen ledde till demokratiskt engagemang.

Att forska i frågan var inte populärt till en början.

− Jag var ung och grön och fick ta mycket stryk från seniora forskare som undrade hur jag vågade ifrågasätta ett sådant viktigt grundantagande. Det var tufft, jag var ju ny i forskningssammanhang.

Var ett spel för gallerierna

Avhandlingen var klar 2015 och resultaten nedslående. Stater som hade inkluderat sina medborgare i författandet av konstitutionen blev inte mer demokratiska därefter. Det visade sig också att delaktigheten ofta varit ett spel för gallerierna.

− Människors åsikter hämtades visserligen in, men när författningen skrevs togs inte hänsyn till dessa och människor blev frustrerade. Ofta önskade befolkningen decentraliserad makt, men de styrande valde att centralisera makten.

Minoritetsgrupper undrade vad som hänt med deras frågor och grupper som till exempel önskat fri abort och sexuella rättigheter blev också besvikna.
Hon blev inbjuden att presentera avhandlingen vid IDEA.

− De var mycket intresserade och sa sedan: ”Okej, men hur ska vi göra då? Vad behöver vara uppfyllt för att det ska vara meningsfullt att samla in människors åsikter?".

Abrak Saati bestämde sig för att ta reda på detta i sitt postdoktorprojekt. Några år senare kunde hon berätta att den politiska eliten måste vara överens om grundläggande konstitutionella principer, innan befolkningen bjuds in att delta. Så skedde till exempel i Sydafrika med gott resultat.

− Inom fredsbyggandelitteraturen finns en romantiserad bild om att kraften ska komma underifrån, att det ska vara gräsrötterna som bygger landet, men om inte de politiska partierna är samstämmiga spelar det ingen roll om och hur befolkningen engageras.

Drabbades av ”muslim ban”

Postdoktorprojektet finansierades av Vetenskapsrådet och meningen var att Abrak Saati skulle forska vid American Bar Foundation i Chicago.

− Placeringen var klockren och jag hade till och med fixat en bostad när Trump införde sin ”muslim ban” i januari 2016. Plötsligt fick jag inte tillträde till USA med mitt svenska pass, eftersom jag är född i Iran. Det var faktiskt första gången i mitt liv jag fick känna att det svenska medborgarskapet inte räcker fullt ut.

Efter hand stod det klart att Abrak Saati kunde komma in i USA om hon ansökte om visum, men köerna var långa och hon skulle resa redan i februari. Kollegan professor Christina Murray vid British Institute of International and Comperative Law fick kännedom om problemet och erbjöd henne att forska hos dem i London istället.

− Hon är FN:s särskilda sändebud för konstitutionella frågor och blev min mentor. Genom hennes kontaktnät, och tack vare att hon bjöd med mig på olika tillställningar, fick jag inblick i hur konstitutionella förhandlingar går till bakom lyckta dörrar i låsta konflikter, till exempel i Jemen och Syrien. Jag fick en annan förståelse för den enorma komplexiteten.

Vid institutet fanns även forskare med specialkunskaper om Tunisien, vilket också passade bra. En av Abrak Saatis fallstudier var just Tunisien och de konstitutionella förhandlingar som ägde rum där efter den arabiska våren. Hon reste dit 2017 och intervjuade parlamentsledamöter som deltagit.

− Det är omöjligt att veta vilka erfarenheter Chicago hade gett mig, men jag är oändligt tacksam för tiden i London på BIICL.