Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Anja Smits utanför sjukhusentré.

Anja Smits delar sin tid mellan kliniskt arbete, forskning och undervisning. Nyligen kom hon ut med sin första roman. Foto: Elin Lindström

NYHET

Neurologen: ”Vi håller på att förvalta ihjäl oss”

Att skriva skönlitterärt kan vara ett sätt att berätta om och bearbeta ett tufft arbetsliv på ett stort universitetssjukhus. Det konstaterar neurologen Anja Smits som precis kommit ut med sin första roman efter att tidigare mest ha skrivit vetenskapliga artiklar.

När neurologen Anja Smits rensade i en gammal dator hittade hon ett bortglömt utkast till ett manus. Det gav henne lust att på allvar börja skriva på romanen Den tysta korridoren som nu kommit ut. En roman som inspirerats av människor hon mött, och upplevelser hon haft under sin långa karriär som forskare och läkare.

– Alla möten jag haft under dessa år och den tuffa arbetsmiljö som vi jobbar inom – på något sätt måste man göra något av det. Jag har efteråt förstått att skrivandet har varit ett sätt att reflektera och bearbeta.

Fick tid att skriva

Anja Smits arbetade under många år som neurolog i Uppsala men flyttade för fem år sedan till Göteborg för en professur vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi. Det var då hon fick tid att skriva – hon blev gräsänka eftersom maken bodde kvar i Uppsala några år fram till sin pension.

– Jag hade tid på kvällarna och upptäckte hur kul det var, jag hade svårt att sluta. Jag har alltid tyckt om att skriva men varit osäker på om jag kunde göra det på svenska eftersom det inte är mitt modersmål. Men nu, efter att ha bott här halva livet har det blivit lättare med språket.

Hon har skrivit många vetenskapliga artiklar genom åren och det har för henne varit den roligaste delen av forskningen. Att skriva skönlitterärt är friare och än mer lustfyllt, samtidigt som hon är noga med att fakta ska vara korrekt.

Växte upp i Rotterdam

Anja Smits har drygt 30 år som läkare bakom sig. Hon kommer från Nederländerna där hon växte upp i hamnstaden Rotterdam med föräldrar och syster. Hennes föräldrar hörde till krigsgenerationen som inte hade möjlighet att studera vidare som unga. Men för nästa generation öppnades den dörren och Anja sökte sig till Leiden för att läsa medicin.

– Det hade jag velat länge, även om jag inte uttalat det som barn. Jag lockades av kombinationen av att jobba med både människor och det vetenskapliga.

Det var något av en slump att hon hamnade i Sverige. När hon var färdig läkare i slutet av 1980-talet var det svårt att få jobb i Nederländerna. Hennes man som är astronom ville göra en postdoc utomlands, han fick en forskarassistenttjänst på Observatoriet i Uppsala och Anja hängde på.

Aldrig velat släppa forskningen

Sverige var inte med i EU då och Anja Smits hade som invandrare svårt att få arbete som läkare. Men hon kände en holländsk forskare på cancerforskningslaboratoriet Ludwiginstitutet, som introducerade henne för sin chef och hon fick så småningom en doktorandtjänst.

– Det var en fantastisk tid, jag har knappt fattat vilken tur jag hade som hamnade där. Allt hände på det labbet. Den erfarenheten har gjort att jag aldrig velat släppa forskningen sedan jag blev kliniker.

Anja Smits forskade då om tillväxtfaktorn PDGF som man inte visste så mycket om på den tiden. Det var känt att den var viktig för cellers fysiologiska tillväxt men den visade sig också finnas i olika typer av cancerceller. Hon odlade små blodceller och använde en teknik där hon kunde studera tillväxten av PDGF direkt i humana vävnader.

Efter disputationen 1992 valde hon att gå tillbaka till att bli kliniker. Det lockade inte att inleda en forskarkarriär med den osäkerhet som det innebär att flytta runt efter tjänster. Eftersom hennes forskning handlade om nervsystemet var det naturligt att specialisera sig som neurolog.

– Labbarbetet är fantastiskt kul men det var inte rätt för mig att jobba heltid på labb.

Tufft och givande arbete

Idag arbetar hon med neuroonkologi och delar sin tid mellan kliniskt arbete, forskning och undervisning. Det är ett tufft men också mycket givande arbete, med patienter med hjärntumörer som vårdteamet i många fall följer livet ut.

Hennes forskargrupp studerar främst patienter med lågmaligna gliom som växer långsamt men som kan utvecklas till en aggressiv tumör. De studerar frågor som: Varför sker den här växlingen senare hos vissa patienter? Varför svarar vissa bättre på behandling? Varför har vissa svårt att komma tillbaka till arbete medan andra kan leva nästan som vanligt efter operation?

– Det är viktiga frågor som vi möter i den kliniska vardagen och försöker besvara. Vi har en stor databas med kliniskt material, blodprover, vävnadsprover och bilder. När jag kom till Göteborg var det som att få en röd matta utlagd, bara komma in och börja forska. Det är psykologiskt svårt när det till exempel handlar om unga människor, och det är forskningen som gör att det finns hopp.

Mångårig erfarenhet att ösa ur

Anja Smits hade mångårig erfarenhet att ösa ur när hon skrev sin roman. Hon ville visa hur det kan vara att jobba på ett stort universitetssjukhus med den komplicerade struktur som det innebär att styras av både akademi och region – och dessutom hantera arbetet med patienterna.

I boken Den tysta korridoren möts två personer: forskaren David som visar sig ha en hjärntumör och Mette, hans behandlande läkare på onkologkliniken. Båda två har det svårt med sina liv och yrkesroller och båda känner av tysta korridorer, bokstavligen och bildligt. Han går i dessa ändlösa korridorer för sin behandling och hon känner av en tystnadskultur som sitter i väggarna och som hon försöker kämpa emot.

– Boken är inte självbiografisk men jag har inspirerats av egna erfarenheter. Jag har fått reaktioner på att många känner igen sig.

Vill visa på tystnadskultur

Anja Smits vill visa på en tystnadskultur där man inte alltid pratar öppet om känsliga frågor. Det kan handla om att en operation inte gått så bra eller hur man ska klara av ett samtal med en svårt sjuk patient.

Eller uppleva att det pratas bakom ryggen, att det finns oskrivna lagar, att det är svårt att komma med i gemenskapen. Dessutom en ständig konkurrens om tjänster och anslag. Allt detta skapar lätt en kultur där medarbetare inte känner sig trygga.

Istället för öppen kommunikation, menar Anja Smits, finns en tendens att försöka lösa problem genom ännu mer administration. Om det är något hon önskar att boken kan bidra till, så är det att minska den administrativa bördan och istället få en kultur av fria och ärliga samtal om det som är svårt i jobbet.

– Vi håller på att förvalta ihjäl oss. Det är bedrövligt hur många administrativa system vi kämpar med och hur mycket tid vi lägger på det. Jag tror man är rädd för att göra fel och täcker över det genom att rapportera och dokumentera. Om någon hade modet att säga stopp – det vore en dröm!

Artikelserie: Vägen till akademin

Varför blev de forskare? Hur såg vägen dit ut? Vilka forskningsfrågor brinner de för?
Möt forskare från olika delar av forskarvärlden och läs om deras erfarenheter av akademin, i serien Vägen till akademin.

Läs alla artiklar i Curies serie Vägen till akademin

Relaterat innehåll

Nyhet 12 februari 2024

Carina Järvenhag

Om Karins Senters fascination för förortssvenska ska sammanfattas med ett ord får det bli ”Zlatan”. Ett intresse som så småningom ledde fram till avhandlingen ”Att göra förort”. –...

Nyhet 29 januari 2024

Siv Engelmark

Hon har gjort examensarbete på Nasa, doktorerat om planeten Mars och kan varenda replik i filmen Stjärnornas krig. En livslång passion för rymden har lett Ella Carlsson till det nu...

Nyhet 5 december 2023

Eva Annell

Anna Sjöström Douagi älskar forskningsmiljön, men lusten att skapa internationella samarbeten är ännu större. Nu arbetar hon med strategiska initiativ vid Nobelstiftelsen och är bo...