Fyra av fem som svarade på enkätundersökningen ansåg att systemet minskar kreativiteten och innovationsförmågan. Innovativa och riskfyllda satsningar kan få stå tillbaka för säkra projekt.

Prestationsmått gör forskningen mindre kreativ

2022-06-15

Forskares mätbara prestationer spelar allt större roll när pengar delas ut till forskning i Sverige. Systemet skapar stress och minskar kreativiteten, enligt en studie från Örebro universitet. Men det finns inget enkelt svar på hur pengarna annars skulle delas ut.

De senaste decennierna har andelen av de statliga pengarna till forskning som delas ut i konkurrens ökat. Som en följd jämförs forskargrupper och enskilda forskare med hjälp av olika mått, som exempelvis hur mycket externa medel de har dragit in, antalet vetenskapliga artiklar de publicerar, eller hur mycket artiklarna citeras av andra forskare.

– Det finns ingen marknad när man ska fördela forskningsmedel. Man måste skapa den. Citeringar, publikationer och externa medel visar vem som har ett bra erbjudande på marknaden. Man skapar en kvasimarknad inom ett universitet, säger Jonas Gerdin som är professor vid Handelshögskolan vid Örebro universitet.

Hans forskning handlar om styrning av organisationer, med fokus på akademin. Även universiteten använder prestationsbaserade kriterier när de ska fördela egna medel eller tillsätta tjänster.

– Sett över tid har vi fått alltmer output-orienterad styrning. Jag är inte förtjust i det, rankningar är inga objektiva bedömningar och bygger på stora förenklingar. Men fördelen är att det är bekvämt för rektorer och andra chefer, säger han.

Skapar stress

Jonas Gerdin har i ett projekt finansierat av Vetenskapsrådet tittat på hur forskares syn på sig själva och sin roll påverkas av att deras arbete hela tiden mäts. Hans forskargrupp har i en enkätundersökning samlat in data från 750 forskare, lektorer och professorer.

En stor andel – 75 procent – upplever att systemet är stressigt. Det gäller främst juniora forskare. Hälften av alla svarande tycker att det inkräktar på den akademiska friheten. Bara en av tre svarar att de blir mer produktiva, två av tre att de inte blir det.

– Det mest anmärkningsvärda är att 80 procent ansåg att systemet reducerar kreativitet och innovationsförmåga. Man vet att uppföljningar görs, måste försäkra sig om att man är med på listorna och blir då mer instrumentell och mindre riskbenägen. Innovativa riskfyllda grejer kan få stå tillbaka för säkra projekt, säger Jonas Gerdin.

Mer prestationer än forskning

Anders Broström, som idag är vd för nätverksorganisationen Entreprenörskapsforum och docent på deltid vid KTH och Göteborgs universitet, har gjort liknande studier på KTH. De bygger på traditionella intervjuer och workshop-övningar där omkring 200 forskare har fått svara på hur de ser på olika typer av styrning och dess konsekvenser.

Resultaten stödjer till viss del de som kom fram i Örebrostudien.

– Mätningar kan bidra till en kultur där forskning blir ett slags sport där man ska prestera så bra som möjligt. Då kanske man prioriterar ner viktig forskning som inte ger citeringar. Det kan ha effekter på vad man forskar om, säger Anders Boström.

Ytterligare en effekt är att det som inte mäts kan hamna i skymundan.

– Engagemang i undervisning och samverkan får stryka på foten.

Syftet en bättre forskningsmiljö

Samtidigt ser han vissa fördelar med systemet. Det infördes för att skapa bättre forskningsmiljöer. Ett syfte var att undvika att unga forskare skulle fastna i karriären och att minska risken för nepotism som kan uppstå när pengar fördelas lokalt.

– Det rörde om i grytan och är till viss del verkningsfullt. Det skapar legitimitet att göra förändringar i akademin. Väl utformad styrning kan förstärka det tryck på kvalitet och relevans som finns inneboende i det akademiska systemet. En miljö som har en fast budget varje år kan stagnera vilket innebär att ganska mycket pengar kastas i sjön, säger Anders Broström.

Jonas Gerdin är dock kritisk.

– När vi frågar forskarna själva så ser man väldigt lite av de positiva effekter som man får utgå från att den som designat systemet tänker sig, att konkurrensutsättning driver kvalitet. De pekar på att det blir tvärtom. Idén faller.

Inget färdigt alternativ

Frågan är då vilken metod som skulle kunna användas istället för prestationsbaserade mått. Jonas Gerdin tycker inte att det är något alternativ att gå tillbaka till traditionell kollegial styrning.

– Så snart man ska fördela resurser som inte räcker till alla måste man göra någon form av bedömning och det är inte säkert att fakultetsnämnden gör det bättre än de stora forskningsråden.

Att ge lika mycket till alla är den andra ytterligheten. Men då förlorar man helt möjligheten att prioritera forskning för att exempelvis lösa ett samhällsproblem.

Anders Boström har inte heller något svar på den frågan.

– Idealet vore om vi hade så starka akademiska miljöer att vare sig Vetenskapsrådet som delar ut forskningsbidrag i konkurrens eller prestationsbaserade mätningar behövdes. Där är vi inte idag.

Örebro-studien: Englund, H. & Gerdin, J. (2022), The market liberal university and its effects on academic researchers: Survey evidence from Sweden
Artikeln kommer att publiceras i antologin The Market Liberal University (Redaktörer Mats Benner & Mikael Holmqvist) på förlaget Routledge.

Text: Siv Engelmark
Foto: Annie Spratt / Unsplash

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Lars Hellström

    Påståendet att "lika mycket till alla" skulle vara ett hinder för "att prioritera forskning för att exempelvis lösa ett samhällsproblem" framstår som högst tveksamt. Sådan prioritering av forskning görs idag med specialutlysningar, inte genom t.ex. VR:s allmänna utlysningar. Om man behöver göra "lika mycket till alla" till en sådan halmgubbe – att bara kunna tänka sig att alla forskningsmedel ska fördelas i *ett* nytt system – för att alls kunna argumentera emot det, så framstår "lika för alla" (av åtminstone de breda anslagen) som ett synnerligen lovande system.

    2022.06.16

  • Jonas Tegenfeldt

    Utöver fokus på omedelbara prestationer så är ett annat viktigt problem i sammanhanget att VR begränsar antalet ansökningar per sökande (normalt till en ansökan). Det bidrar minst lika mycket till att det kan upplevas som svårt att presentera en radikalt ny idé. Med en idé som beskriver något som knappast eller inte alls publicerats tidigare så är det inte uppenbart att beredningsgruppen förstår ansökan fullt ut. Utan möjligheten att skicka in en handfull nya idéer för att bättra på chanserna, så återstår att presentera ett inkrementellt förslag med stort överlapp i den publicerade litteraturen som med hög sannolikhet fullt ut förstås av beredningsgruppen.
    Ett alternativ vore något större fakultetsmedel så att varje forskningsledare (BUL/UL/Prof) har en garanterad tilldelning motsvarande exempelvis en doktorand.

    2022.06.17