Flöjtur är golvur som också kan spela musik. Musikstycken är inprogrammerade med stift på en vals, tonen alstras av orgelpipor eller flöjter, och alltihop drivs av ett tungt lod som får valsen att rotera och piporna att ljuda.

Forskning om flöjtur publiceras på nytt sätt

2022-04-27

Forskning publiceras oftast i en artikel eller i en bok. Musikvetaren Johan Norrback valde istället att dokumentera sin forskning om självspelande flöjtur i en webbpublikation som visar hur dessa golvur är konstruerade och hur de kan låta. Men det saknas en relevant kategori för att registrera denna form av publikation, konstaterar han.

Flöjturen kom på modet i slutet av 1700-talet. Dessa golvur som också kan spela musik var pampiga högreståndsmöbler – så komplicerade att bygga att endast adelsfamiljer eller hoven hade råd med dem.

Musikvetaren Johan Norrback och hans medarbetare har spårat upp och dokumenterat 18 flöjturs historia, konstruktion och ljud, och deras forskning har nu samlats i en multimedial webbpublikation.

– Folk har sagt att ”nu ska du väl skriva en bok”? Jag svarar ”neej, det har jag inte tänkt”, säger Johan Norrback som är universitetslektor vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet.

Han menar att det finns en förväntan inom musikvetenskap och kulturarvssektorn att det ska bli en fin bok, det är den gängse formen.

– Men för mig var det självklart att bygga en databas och en webbpublikation.

Identifiera flöjturens musikstycken

Vi står och beundrar ett av dessa praktfulla flöjtur, målat i gräddvitt och med förgyllda utsmyckningar. Det står i Alingsås museums magasin och skänktes hit på 1930-talet.

Johan Norrback öppnar upp nederdelen så att vi kan se spelverket. Musikstyckena är inprogrammerade med stift på en vals, tonen alstras av orgelpipor eller flöjter, och alltihop drivs av ett tungt lod som får valsen att rotera och piporna att ljuda.

Till uret hör ett antal trävalsar som var och en utgör ett musikstycke, det kan vara av Haydn, Mozart eller Gluck. Men just detta flöjtur kan inte spela, hälften av piporna saknas.

En av forskningsfrågorna var att försöka identifiera de 18 urens musikstycken, i de fall valsarna inte har läsbara etiketter. Det har forskargruppen löst genom att utveckla en optisk valsläsare.

Rest runt och dokumenterat

Det var något av en slump att Johan Norrback kom att studera flöjtur. Hans dåvarande chef musikprofessorn Jan Ling hade vid en middag fått syn på en trävals och, nyfiken som han var, frågat var den hörde hemma. Det ledde till att professorn sökte medel för att rekonstruera flöjtur, och Johan Norrback blev projektledare.

Han har sedan rest runt och dokumenterat de flöjtur han funnit i Sverige, samt ett i Moskva och ett i Utrecht. De är inte helt lätta att hitta eftersom de flesta finns i privat ägo.

Johan Norrback och hans medarbetare Alf Åslund har följt ett noggrant schema för datainsamlandet, till exempel över vilka mätningar som ska göras och vilka foton som ska tas.

– Att dokumentera ett objekt med bilder är svårt. Ofta har jag i efterhand velat ha ett foto till, en vinkel som saknas eller en detalj som jag inte fick med.

Matat in i databas

Etiketterna har fotograferats av och bilderna har bearbetats för att göra texten tydlig. All data med foton, beskrivningar, måttangivelser, historik och gamla ritningar har sedan matats in i en databas. Här finns också en 3D-modell av musikverket i funktion.

Forskare kan gå in och detaljstudera data och även se uppdateringar. Men webbpublikationen har också gjorts tillgänglig för en bredare publik.

– Vi bestämde att vi inte bara skulle ha ett expertgränssnitt utan också skapa en yta som gör den tillgänglig för andra.

Många museer har varit intresserade, liksom ägare av flöjtur som ibland har egna hemsidor att länka till. Johan Norrback hoppas att konstvetare och historiker som besöker gods och herrgårdar kan hjälpa honom att hitta fler, okända flöjtur.

Gränssnittet för webbpublikationen har skapats av Jonathan Westin som är docent i kulturvård och forskningskoordinator vid Centrum för digital humaniora vid Göteborgs universitet, och Arild Matsson som är forskningsingenjör vid samma arbetsplats.

Vetenskapen blir exaktare

Jonathan Westin har lång erfarenhet av att digitalisera forskning och fick snabbt en vision av hur publikationen skulle kunna se ut, med generös exponering av bilder och 3D-modeller. Han konstaterar att det går att redovisa mycket mer med en webbpublikation än med enbart text.

– Vetenskapen blir exaktare eftersom man kan förmedla all kunskap. Det är svårt att i text förklara hur ett flöjtur låter – men lätt med en ljudfil som man kan lyssna på. Istället för att beskriva med ord hur uret fungerar, kan man visa med en 3D-modell som går att vrida på, ladda ner och plocka isär. Samtidigt går det att ha traditionella referenser och tabeller.

Han konstaterar att utmaningen med en webbpublikation är att få ihop allt material till den form som är bruklig i tryckta publikationer, där det går att följa ett resonemang alltifrån introduktion och vidare till argumentation och resultat.

– Detta är viktigt för att det ska vara ett gångbart alternativ till en tryckt vetenskaplig publikation.

Jonathan Westin ser tre syften med en forskningspublikation: dels att förmedla vetenskapen, dels att visa hur forskningen är genomförd och dels att fungera som en akademisk artefakt som kan granskas och delas.

–  Man vill att andra forskare ska kunna bygga på publikationen och referera tillbaka till den, så att forskningen hålls levande och är tillgänglig längre fram. Där har boken varit extremt livaktig, det finns en infrastruktur via universitetsbiblioteken som gör att vi kan vara säkra på att kunskap som producerats i Sverige inte försvinner bort.

Hålla liv i digitala publikationer

Arkiveringen är ett problem med webbpublikationer konstaterar han. Vem ska ansvara för att de sparas och är läsbara i framtiden när tekniken utvecklas? Där finns ännu ingen nationell infrastruktur. Det kan också innebära ökande kostnader för digital lagringskapacitet.

– Det har ännu inte gått så lång tid att vi kan pröva om vi kommer att kunna hålla liv i digitala publikationer. Kommer något att hända tekniskt som gör att det blir svårt att referera tillbaka till dem om 20-30 år?

Forskarna vid Centrum för digital humaniora funderar mycket över dessa framtidsfrågor när de arbetar med webbpublikationer. I en metodik de håller på att utveckla hjälper de forskare att organisera källmaterial, kommentarer, analyser och referenser i en databas.

– De enskilda delarna ligger i öppna stabila format som använts i 30 år för att hantera och lagra data. Sedan gör vi ett modernt användargränssnitt över det, som säkert kommer att behöva uppdateras vid teknikskiften. Det blir då som att göra en nyutgåva.

Webbpublikation registrerad under övrigt

Även Johan Norrback konstaterar att det finns utmaningar med att publicera forskning i digital form. Det finns till exempel inga tydliga sätt att registrera en webbpublikation.

När studien om flöjturen skulle registreras i universitetets publikationsdatabas hamnade den under kategorin Övrigt, bland exempelvis anföranden på konferenser.

– Vi konstaterade att webbpublikationer inte finns som kategori i SwePub, så vi har startat en diskussion om att man behöver anpassa riktlinjerna när forskningsresultat publiceras på andra sätt än de traditionella, säger han.

Text: Helena Östlund
Foto: Helena Östlund

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Ingemar Henningsson

    Tack! Utmärkt och informativt.

    2022.04.29

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter