Doktoranderna som arbetar i två världar

– Att en individ rent konkret vistas i två miljöer ökar både kunskapsutbytet och förståelsen för varandras villkor och drivkrafter. Dessutom utbildas forskare med en profil som näringslivet efterfrågar, säger Åsa Jansson.

Hon är forskningssekreterare vid Stiftelsen för Strategisk Forskning som har ett program för finansiering av industridoktorander. Det har man haft sedan 2014, då Vetenskapsrådet avslutade ett motsvarande program och stiftelsen beslöt att lansera en uppföljare.

Sedan dess har omkring hundra doktorander fått finansiering, bland dem materialforskaren Aina Edgren. Hon är anställd av företaget Kanthal som elektrifierar industriprocesser, bland annat genom att utveckla elektriska element till ugnar i stålindustrin för att ersätta fossila bränslen.

– Ett element av metall skulle smälta i de temperaturerna, så jag arbetar istället med en keram som heter molybden-disilicid. Den klarar hög värme men den går sönder ganska lätt. Min forskning handlar om att förbättra de bärande egenskaperna hos materialet, säger Aina Edgren.

Handledare med olika expertis

Hon har en huvudhandledare och en bihandledare på Chalmers och en bihandledare på Kanthal. Medan bihandledaren har stor erfarenhet av att arbeta med keramen, som han också själv har forskat på, har handledaren vid Chalmers mer expertkunskap om forskningsprocessen och kan hjälpa till med tester och dataanalys.

Det fungerar väldigt bra, tycker Aina Edgren, som gick direkt från utbildningen till jobbet som industridoktorand.

– Jag ville gärna doktorera men min plan var egentligen att jobba ett par år i industrin först, för att se den verkliga världen. Jag hade inte riktigt koll på att man kunde bli industridoktorand. Men mot slutet av mitt exjobb, som också handlade om material från Kanthal, så sökte företaget en doktorand. För mig blev det här som att få det bästa av två världar.

Forskning för bättre kommunal infrastruktur

Anna Ohlin Saletti tog en annan väg till doktorandtjänsten. Hon är civilingenjör i väg- och vattenbyggnad och anställdes som trainee hos Göteborgs stad där hon bland annat detaljplanerade dagvattenhantering i exploateringsprojekt. Efter det tog hon paus för att resa, och arbeta en tid som konsult. Men så utlystes tjänsten som kommundoktorand.

– Det var perfekt. En plats hos min gamla arbetsgivare där jag trivdes, och en jättespännande möjlighet att få vara en del av akademin igen, säger Anna Ohlin Saletti.

I sin forskning studerar hon så kallat tillskottsvatten. Det är vatten i avloppssystemet som inte är spillvatten, alltså hushållens vatten från tvätt, disk och toaletter. Tillskottsvatten är istället regn, smältvatten, inträngande grundvatten och vatten från läckande rör. Det kan ge överbelastningar och utsläpp av orenat vatten och i Göteborg är tillskottsvatten ett stort problem.

Det utgör så mycket som hälften av det vatten som når reningsverket, och mängden kommer att öka med klimatförändringarna. Anna Ohlin Saletti utvecklar ett beslutsstöd som ska visa vilka åtgärder mot flödena som är mest effektiva ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

– I kommuner tittar man ofta främst på de ekonomiska aspekterna, men jag studerar även miljömässiga och sociala effekter.

Hennes doktorandtjänst ingår i forskningsstiftelsen Mistras program InfraMaint som har skapats för att utveckla underhållet av svensk infrastruktur, något som är eftersatt på många håll.

Lars Marklund, forskare inom det statliga institutet Rise som leder och håller samman programmet, förklarar att det inte bara är pengar som saknas för att komma ikapp med underhåll av exempelvis avloppssystem och vägar.

– Det behövs mer kompetens, och utveckling av smart underhåll: rätt insatser på rätt plats och vid rätt tid. Kompetensen försöker programmet stärka genom att forskare arbetar tillsammans med kommunerna, men också genom att bygga upp helt ny kunskap. Man kan närmast säga att Mistra InfraMaint är starten på ett nytt forskningsområde för Sverige, säger Lars Marklund.

Kommuner mindre vana vid doktorander

När Stiftelsen för Strategisk Forskning får in ansökningar om medel för industridoktorander kommer de ofta från lärosäten som haft sådana förut.

– Jag tror att det är viktigt att den här typen av program finns kontinuerligt så att forskarna vid universiteten känner till dem. Finansieringen ska inte bara dyka upp då och då utan vi behöver vara förutsägbara, säger Åsa Jansson vid SSF.

Kommundoktorandprogrammet inom Mistra InfraMaint har ett lite annat läge. Många av de kommuner Lars Marklund arbetar med har aldrig anställt doktorander förr.

Göteborgs Stad är ett undantag. Anna Ohlin Saletti är inte först, men tillräckligt ovanlig för att behöva förklara sitt uppdrag ibland. Och medan industridoktoranden Aina Edgren har två handledare, en på Chalmers och en på Kanthal, har Anna Ohlin Saletti fyra: en huvudhandledare och en bihandledare på Chalmers, två bihandledare på kommunen. Plus en chef.

– Det kan vara en utmaning att vara del av två sammanhang. Jag har väl fått ta ett litet steg tillbaka, inse att jag inte kan vara med på varje internt möte och att alla som arbetar med mitt projekt inte kan prata om varje fråga.

Hon är glad för kontraktet som tydligt säger att hon ska tillbringa fyra av fem arbetsdagar på Chalmers. Det innebär att allt på det kommunala jobbet ingår i doktorandprojektet, hon hinner inte med andra uppgifter.

– Jag tror att det är lätt att misslyckas om man blir splittrad och fastnar för mycket i det operativa arbetet på sin arbetsplats – där brinner det ju liksom på ett annat sätt än i forskningen, för hos en kommun är det ofta bråttom.

Roligt med både djup och bred förståelse

Halvvägs genom sin doktorandtid ser de två forskarna tillbaka på en första halvlek som präglats av pandemin. Anna Ohlin Saletti har oftast fått jobba hemifrån, men Aina Edgren har fått komma till Chalmers regelbundet.

– I och med att jag använder stora mikroskop och annan utrustning så har jag haft tillåtelse att vara där. Vi är ganska många doktorander på min avdelning och jag känner att jag är del av det gänget, det är roligt. Men Kanthal som ligger i Hallstahammar har jag tyvärr inte kunnat besöka så mycket, säger Aina Edgren.

Både hon och Anna Ohlin Saletti ser fram emot större möjlighet att träffa sina kollegor framöver. Det är säkert ömsesidigt – när Lars Marklund frågar kommunerna i Mistra InfraMaint vilka delar av programmet som fungerar bäst, lyfter nästan alla doktoranderna. Kommunerna känner att de inspireras och lär av de unga forskarna.

– De tycker att det är väldigt roligt att ha doktorander som ofta ger idéer om nya arbetssätt. Samtidigt kan doktoranderna se att det de gör är viktigt och kommer till användning. Som universitetsforskare skriver du en artikel som förhoppningsvis citeras något år senare, men de här doktoranderna får direkt feedback på sitt arbete, säger Lars Marklund.

Den beskrivningen verkar stämma bra med de två doktorandernas upplevelser.

– Det roligaste är att både få en möjlighet att gå på djupet med forskningen, och samtidigt få bred förståelse för varför jag forskar. Mitt projekt är ju ett riktigt problem som Kanthal behöver lösa, säger Aina Edgren.

Anna Ohlin Saletti håller med:

– Man blir inte insnöad i sin akademiska bubbla eftersom man har en kontakt med verkligheten. Samtidigt betyder forskningen att man faktiskt får förbättra något, vilket man inte alltid hinner inom en kommunal verksamhet. Jag hoppas verkligen att den kunskap jag får fram ska hjälpa kommuner att fatta mer hållbara beslut. Det är min vision.

Läs också i Curie: Med en fot i akademi och en i industri