Christina Garsten, föreståndare för SCAS, vill att institutet ska skaka av sig bilden av akademiskt elfenbenstorn och bli en magnet även för svensk forskning.

Lunchen bygger broar mellan forskningsfält och kulturer

2022-02-01

Swedish Collegium for Advanced Study grundades för nästan 40 år sedan. Idag kommer forskare från hela världen till Uppsala för en tid av eget fokus och livlig gemensam diskussion.

SCAS, Swedish Collegium for Advanced Study, ligger mitt i Uppsalas botaniska trädgård. I Linneanum, uppfört vid slutet av 1700-talet, och de angränsande byggnadersna på SCAS campus samlas forskare från skilda länder och discipliner med en sak gemensamt: de vill få en tids fullt fokus på sitt forskningsprojekt, samtidigt som de öppnar sig mot andra fält genom att umgås med övriga så kallade fellows.

Här hålls regelbundna seminarier och varje dag äter forskarna gemensam lunch som alla förväntas delta i. Christina Garsten, professor i socialantropologi och föreståndare för SCAS, minns lunchpåbudet från sin första tid som fellow för 20 år sedan:

– När jag började här tyckte jag att det var lite konstigt att lunchen var ett krav. Men när man väl kommer in i det förstår man att det är en viktig del av den akademiska rutinen. Vi pratar både om vad vi gör på fritiden och sådant vi brottas med i vår forskning. Det är inte ovanligt att det är vid luncherna som de oväntade idéerna uppstår. En del nya projekt har fötts just över lunch.

Hoppas fler från svenska universitet ska söka

SCAS grundades redan 1985 och är vid det här laget en väl etablerad institution, men inte riktigt så känd i alla kretsar som föreståndaren skulle önska. Omkring två tredjedelar av kollegiets fellows är från utlandet, resten från svenska universitet.

Det är en bra balans tycker Christina Garsten, men hon skulle gärna ha ett ännu högre söktryck från forskare i Sverige och ser det som en del av sitt uppdrag att åstadkomma det. Hon hoppas kunna göra SCAS ännu mer känt bland svenska universitet och forskare, och att ingen ska tveka att söka hit för att de har en bild av institutet som exklusivt och svåråtkomligt.

– Jag tror det finns de som ser det lite som ett akademiskt elfenbenstorn. Men att det bedrivs högkvalitativ forskning här betyder ju inte att det är slutet. Hit kommer duktiga och kreativa forskare som är nyfikna på den svenska forskarvärlden, och jag vill att vi är en magnet även för svensk forskning. Kom, hör av er, se vad vi har här!

Mer fakultetsöverskridande med tiden

SCAS grundades inspirerat av så kallade institut för avancerade studier som fanns på andra platser i världen. Instituten skulle erbjuda tätare kontakt mellan forskare inom olika fält än vad universitet normalt gjorde, och ge en chans till fördjupning under begränsad tid innan forskarna återgick till sina lärosäten med ny inspiration och nya resultat.

– Tanken var att om man ska nå någonstans krävs att man ägnar sig åt sin uppgift under en obruten tid, och att man samlas fysiskt för att kunna diskutera och debattera. Forskarna här kommer ofta från en tydligt endisciplinär miljö till en mångdisciplinär, där de får slipa sina argument och bryta åsikter och idéer, säger Christina Garsten.

Från början var inriktningen främst samhällsvetenskaplig. Forskningen handlade i hög grad om offentlig politik, demokrati och samhällsorganisation. Men under det första decenniet kom institutet allt mer att präglas av humaniora. Christina Garsten gissar att arbetsformen, en helårsvistelse eller en termin, helt enkelt passade bra för många humanister. Med tiden infördes också ett femårigt program för unga forskare som tillbringar en del tid vid sitt hemuniversitet, en del vid något utländskt lärosäte och en del vid SCAS i Uppsala.

För några år sedan vidgades verksamheten till att också omfatta ett naturvetenskapligt spår.

– Det var ett bra initiativ tycker jag. Man ser allt mer att samhällsfrågorna behöver fakultets- och ämnesöverskridande forskningsinsatser, så varför skulle inte även SCAS gå i den riktningen?

Ett naturvetenskapligt inslag i arbetet ställer dock nya krav. Några laboratorier finns inte i Linneanum.

I vissa fall behövs det inte, en del naturvetare passar på att söka hit för en forskningsperiod då de ska analysera resultat och skriva artiklar, planera ett nytt projekt eller skriva populärvetenskapligt. Men i de fall då forskarna behöver utföra praktiska försök så löser man det genom täta samarbeten med Uppsala universitet.

Jämför japansk och skandinavisk mynthantering

En av de forskare som det här läsåret tillbringar varje vardag på Linneanum är Mikael Adolphson, historiker med Japan och medeltiden som specialitet. Till vardags är han professor vid Cambridge och forskar på hur mynt användes i Japan under 1100-talet och hur det skiljer sig från Europa.

Vid den tiden, berättar Mikael Adolphson, ökade både handeln och myntanvändandet kraftigt i vår del av världen och varenda europeisk furste och baron ville prägla egna mynt som en demonstration av makt och ledarskap. Men i Japan såg utvecklingen helt annorlunda ut. Även om mynt användes i allt större skala även där, så präglades de aldrig i landet. All handel skedde med importerade kopparmynt från Kina.

Mikael Adolphson. Foto: Danish Saroee

Under tiden i Uppsala ska Mikael Adolphson studera hur mynt introducerades i Skandinavien för att göra jämförelser med Japan.

– Här ser vi en nästan identisk utveckling, men ett par hundra år tidigare. Först skedde handeln med importerade silvermynt från Tyskland och England, och när man sedan började prägla mynt i Sverige var det till en början imitationer av de engelska mynten, med den engelske kungen Ethelred på. Jag försöker förstå vari skillnaden ligger mellan hur de olika länderna introducerade och använde mynt.

Diskussioner och mentorskap vid sidan av

Mikael Adolphson är uppvuxen i Kalmar och började sin utbildning och forskning vid Lunds universitet på 1980-talet. Sedan dess har han levt och arbetat i Japan, USA och Kanada och nu i Storbritannien. Han har inte bott i Sverige på flera decennier och att komma tillbaka för en tid var en av de saker som lockade honom med SCAS.

Men han var också intresserad av det tvärvetenskapliga, både seminarierna och lunchdiskussionerna. Vid Cambridges universitet tillhör forskarna olika colleges som fungerar lite på samma sätt; där är det i och för sig inte ett krav att delta i gemensamma måltider, men om man inte dyker upp på några dagar så börjar folk fråga efter en.

– För att bli en riktigt bra forskare behöver man inte bara vara bra på det man gör, utan också kunna hålla en intellektuell konversation om det mesta. Jag är själv inte så stark på naturvetenskap men man får lyssna ordentligt på seminarierna och försöka komma på vad det finns för frågetecken. Det är enormt stimulerande tycker jag. Ibland vill folk inte ställa frågor om något som inte är deras ämne, men då tänker jag att en akademiker ska kunna höra på den interna logiken i det som sägs. Det är viktigt för att utvecklas.

Utöver forskningen ser Mikael Adolphson det som sin roll att fungera lite som rådgivare åt de yngre kollegorna vid SCAS. Han berättar hur ett samtal under en lunch utvecklade sig till ett halvdagsmöte om hur man recenserar vetenskapliga texter, ärligt men utan att vara för brutal.

– Nu har jag blivit ombedd att hålla en mer officiell presentation om recensioner och också om hur man skriver referensbrev. Hur indikerar man att det finns frågetecken kring en forskare, utan att fullständigt förstöra någon? Det är sådant man lär sig över tid, men som vi knappt alls pratar om eller lär ut, säger Mikael Adolphson.

Lite som en ledarskapsutbildning

Att forskarna lär av varandra lyfter också Christina Garsten fram. Det gäller både mellan generationer och nationer. Seminariekulturen är till exempel inte likadan överallt i världen.

Vid SCAS är den typiskt skandinavisk, öppen och utan given talarordning, något som utländska forskare ibland reagerar på. Det blir många samtal över lunch om hur universitet och forskning fungerar på olika platser.

– Man får klart för sig att den akademiska frihet som vi värnar om i vår del av världen kan se väldigt olika ut på andra ställen. Det tycker jag är en väsentlig del av en akademikers bildning. En tid på SCAS blir lite som en ledarskapsutbildning, säger Christina Garsten.

En eller två terminer – eller några veckor

SCAS ingår i flera internationella nätverk med liknande forskningsinstitut. Där har man konstaterat att det gäller att kunna anpassa sig till en ny tid med nya behov. En eller två terminer på plats passar inte alla forskare och alla projekt, ibland kan några veckor vara bättre. Därför arbetar SCAS ledning med att hitta nya arbetsformer för sina fellows.

– Att man behöver en längre tid och en fast plats för att fördjupa sig är fortfarande verksamhetens ryggrad. Den idén vill vi inte kullkasta. Men det är väsentligt att ändå kunna göra formaten mer flexibla, så att forskare under olika betingelser kan dra nytta av institutet.

Pandemin har förstås påverkat arbetet, men kanske mindre än man kan tro. Luncherna pausades under någon tid – forskarna fick hämta ut matlådor istället – och seminarierna började hållas digitalt. Det var inte bara en nackdel, konstaterar Christina Garsten som kunde öppna mötena för fler. Under hösten 2020 fanns inga vaccin och pandemin eskalerade igen, ändå kom nya fellows till alla erbjudna platser.

– Vi kände ett ansvar för att hålla verksamheten igång för dem, särskilt som de ofta kom ensamma. Även om inte alla var på plats i våra lokaler så kom de i alla fall till Uppsala och de började terminen. Det är helt fantastiskt, verkligen modigt och beundransvärt, säger Christina Garsten.

Läs också i Curie:
Lönsam satsning på tvärvetenskap
De bjuder in till vetenskapliga samtal

Text: Lisa Kirsebom
Foto: Stewen Quigley

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter