Kulturhistoriker bjuder in till Nobelprisets värld

Många känner igen Gustav Källstrand som en av dem som brukar kommentera Nobelfesten i SVT:s direktsändning från Blå Hallen. Han är Nobelexpert, doktor i kulturhistoria och anställd som programredaktör och forskare på Nobelprismuseet i Stockholm. Där finns utrymme för egna initiativ.

– Det är en lyx att jobba på ett litet museum och jag har stor frihet att välja vad jag ska forska om. Så länge det handlar om Nobelpriset är de flesta projekt intressanta, säger Gustav Källstrand.

Hans forskning har bland annat resulterat i boken Andens olympiska spel: Nobelprisets historia som utkom tidigare i år. Boken handlar om hur Nobelpriset formades de första trettio åren och bygger på material från Nobelstiftelsens arkiv.

– Jag hade tidigare studerat Nobelpriset utifrån, från vad som skrivits i pressen, men nu kom suget att titta på priset inifrån. Jag ville veta hur stiftelsen tänkte. Att gå igenom arkivet var lite som att få facit.

Till en början ville Nobelstiftelsen bygga sig ett palats i slutet av Strandvägen i Stockholm, men med tiden valde stiftelsen att verka utan att synas. De som utsåg pristagarna i Stockholm – Svenska Akademin, Vetenskapsakademien och Karolinska Institutet – växte istället och byggde upp sina institutioner med hjälp av priset.

Nobelpriset var bra för alla

Att Nobelpriset blev en sådan succé tror Gustav Källstrand beror på dess användbarhet.

– Alla som hade med priset att göra hade nytta av att det fanns. Den vetenskapliga världen hade glädje av att framsteg mättes och uppmärksammades, pristagarna blev vetenskapliga hjältar och prisutdelarna fick status och pengar.

Dessutom hade pressen anledning att skriva om Nobelpriset som en stor och viktig institution för Sverige. Tidningarna kunde till exempel använda priset för att kritisera sådant som inte höll måttet.

– Det hade sedan tidigare funnits en debatt om att Svenska akademin var bakåtsträvande, men pressen kopplade nu frågan till nationell stolthet. Klart att det viktiga litteraturpriset inte kunde delas ut av en inkompetent institution!

Nobelpriset växte också av att vissa pristagare gav det glans.

– Marie Curies status ökade när hon fick Nobelpriset, men när Einstein fick priset var det istället Nobelprisets status som ökade. Einstein var redan jättestor.

Museipodden har blivit en succé

När Gustav Källstrand inte forskar ägnar han sig åt programverksamheten på Nobelprismuseet. Innan pandemin arrangerade han föredrag och paneldebatter på museet, men under 2020 började han sända poddar istället. Hittills har det blivit ett 30-tal avsnitt där han diskuterar vetenskap, litteratur och fred med forskare, författare och andra experter.

– Nobelprismuseet har ju en unik position. Alla personer, upptäckter och berättelser som har med Nobelpriset att göra tillhör oss. Vi kan göra poddar om allt från insulin till Sydafrikas politik.

Ett av avsnitten har nominerats till Radioakademins pris Guldörat 2021, i kategorin Årets intervju. I avsnittet intervjuas Fredrik Reinfeldt om sitt besök hos Barack Obama i Ovala rummet.

– Det är jättekul att bli nominerad och det visar att vi lyckats etablera vår podd. Vi når många fler nu än när vi bara hade program på plats på museet.

Gustav Källstrand är märkbart glad åt sin roll som programredaktör.

– Jag får sprida kunskap och den entusiasm jag själv känner för ämnena. Det är meningsfullt att känna till hur världen fungerar och jag vill bjuda in fler till den vetenskapliga världen.

Kommer från vetgirig familj

Att kunskap är värdefullt har Gustav Källstrand med sig från uppväxten. Han föddes i Brasilien 1980 som nummer två av tre syskon. Mamma var sjuksköterska och pappa civilingenjör med arbete på ASEA i São Paulo.

– Jag har brasilianskt medborgarskap på livstid, men bara vaga minnen från Brasilien. Vi flyttade till Ludvika när jag var fem år och sedan till Härnösand när jag var tio.

Ett sug att lära sig saker fanns tidigt.

– Mina föräldrar läste mycket och kunde mycket och jag tyckte att det var spännande med historia och vetenskap som barn. Jag hade förstås kompisar, men min hobby var att läsa och att gå till biblioteket.

Familjen åkte på bilsemestrar i Europa och besökte historiska muséer, slott och kyrkor.

– Under bilfärderna berättade pappa om allt från gamla kungar till andra världskriget. Eftersom han var ingenjör stannade vi också vid industriminnen, som gamla kolgruvor.

En del av en kontinuitet

Intrycken gav Gustav Källstrand en känsla av att dåtid, nutid och framtid hänger samman.

– Jag insåg att nuet inte har någon särställning utan är en del av en kontinuitet. Vi som lever nu är en del av de processer som började med Big bang och fortsätter efter oss. Jag har varit nyfiken på den här kontinuiteten sedan dess.

Som vuxen kan han se att resorna knöt samman familjen.

– Vi fick gemensamma upplevelser och referensramar. Att intressera sig för samma saker som pappa blev också ett sätt att bygga en relation till honom.

Kärleken till historia fanns också i en vidare krets. I släkten fanns historieintresserade ingenjörer, lärare och bibliotekarier.

– Att kunna mycket om historia är som att kunna mycket om sport – man ingår i en större gemenskap och det är lätt att hitta något att prata om. Nu berättar jag för min dotter om slaget vid Lützen och det tycker hon är spännande. Med andra kan jag diskutera vilka karantänsregler som infördes mot pesten i Venedig.

Ville förstå världen

Efter gymnasiet ville Gustav Källstrand plugga historia för att bättre förstå varför världen är som den är. Han flyttade till Stockholm för enstaka kurser på Stockholms universitet.

– Jag följde inget program utan valde efter intresse. När jag läste idéhistoria var det för att jag ville förstå varför vi tänker på världen som vi gör.

Han läste också kurser i etnologi och konsthistoria, och gick även ett år på en ingenjörsutbildning vid KTH, Kungliga Tekniska Högskolan.

– Det är oklart varför jag började på KTH, kanske var det någon idé om att jag skulle bli nyttig och produktiv. Jag dock tog inte många poäng och det var inte min grej.

Istället blev det två magisterexamina på universitetet, i historia respektive idéhistoria. Uppsatsen i idéhistoria handlade om Nobelpriset i pressen 1903.

– Tack vare den fick jag sedan jobb som guide på Nobelprismuseet. Jag hade dessutom lite museierfarenhet eftersom jag hade sommarjobbat som guide på Drottningholms slott.

Doktorerade i Linköping

Målet var dock att doktorera och efter något år som guide på Nobelprismuseet fick Gustav Källstrand en doktorandtjänst vid den tvärvetenskapliga institutionen Tema Q – Kultur och Samhälle – vid Linköpings universitet. Även avhandlingen handlade om Nobelpriset i pressen.

– Jag var redan inläst på ämnet så det kändes naturligt att fördjupa sig i det. Dessutom hade jag fått tillgång till Nobelstiftelsens pressklippsarkiv vilket var en stor fördel. Nu finns ju det mesta digitalt, men så var det inte då. Jag sparade ofantligt mycket tid på att slippa sitta och rulla mikrofilm på Kungliga biblioteket.

Han disputerade i november 2012 och delade sedan sin tid mellan Tema Q i Linköping och forskningsavdelningen på Nobelprismuseet. Efter ett par år övergick han till att arbeta heltid på museet.

– Vi hade småbarn och med tiden blev det för jobbigt att pendla till Linköping, och att flytta dit var aldrig aktuellt eftersom min fru arbetade i Stockholm. Dessutom orkade jag inte längre med osäkerheten på universitetet – att behöva hoppa runt i olika projekt och gå upp och ner i arbetstid. På museet fick jag en fast heltidsanställning.

Vill inkludera fler forskare

Gustav Källstrand funderar ibland på hur Nobelpriset påverkar människors bild av vetenskap. En gång om året rapporteras intensivt om spännande upptäckter av enskilda personer.

– Risken är att man missar att vetenskap är en kollektiv verksamhet och att innovationsprocessen också är viktig. För att ta fram ett vaccin mot covid-19 krävdes mängder av forskare, bland annat för att testa vaccinet och kunna öka produktionen.

Han är säker på att priset delas ut även om 50 år, eftersom Nobels testamente fortsätter att gälla. Att priset fortsätter att vara relevant är inte lika självklart.

– Prisets status kan hotas av att de flesta pristagarna fortfarande är vita västerländska män. Prisutdelarna är dock väl medvetna om problemet och uppmanar dem som nominerar kandidater att tänka på mångfalden. Att fördelningen ändå är sned beror på att forskningen såg ut så för 40 år sedan.

Gustav Källstrand framhåller också att man bör se pristagarna som representanter för grupper av forskare.

– Jag brukar visa bilder på deras forskargrupper och då syns mångfalden tydligt redan nu.