Många av anmälningarna till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning handlar inte om forskningsfusk utan om konflikter, exempelvis kring vems namn som ska stå på ett vetenskapligt arbete.

Konflikter orsakar anmälningar om fusk

2021-12-02

Den nya nämnd som ska granska forskningsfusk räknade med 15 ärenden under det första året – det blev tre gånger så många. Men många av anmälningarna handlar snarare om kulturen inom akademin än om oredlighet i forskningen.

Nämnden för prövning av oredlighet i forskning började sitt arbete i januari 2020. Samtidigt som nämnden och det tillhörande kansliet höll på att hitta formerna för arbetet så strömmade anmälningarna in. Vid årets slut hade det inte blivit det 15-tal ärenden man räknat med, utan 46 stycken. För 25 av dem hann nämnden fatta beslut under 2020: fyra fällningar, tio frianden. Så mycket som elva ärenden avvisades eftersom de helt enkelt inte handlade om oredlighet.

Enligt den snävaste internationella definitionen är oredlighet antingen fabricering, förfalskning eller plagiering. Fabricering innebär att forskningsresultat eller observationer är påhittade, förfalskning att observationerna manipulerats eller att viktiga data utelämnats. Plagiering innebär att material kopierats från någon annans forskningsarbete.

Margareta Fahlgren. Foto: David Naylor

I nämndens årsrapport för 2020 framgår att många anmälningar inte passade in på något av de här begreppen. Istället handlade det om sådant som konflikter kring vems namn som skulle stå på ett vetenskapligt arbete. Margaretha Fahlgren, senior professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och ledamot i nämnden, är inte så förvånad.

– När det inrättas en ny instans som vår så kan det bli lite fel i början, innan alla förstår vilken typ av ärenden vi hanterar. Nu har vi mycket dialog med lärosätena och jag tror att det blir klarare med tiden för alla.

Anmälningarna till nämnden kommer dock inte bara in från lärosäten. Vem som helst kan göra en oredlighetsanmälan, även anonymt. Det tycker Margaretha Fahlgren är bra. Det är viktigt att man ska kunna känna frihet att anmäla utan att oroa sig för negativa konsekvenser. Några direkta ”okynnesanmälningar” från anonyma källor har nämnden inte sett ännu.

För att hantera mängden av ärenden har fler personer anställts på kansliet. Nu avvaktar man för att se om det fortsätter så här, eller om trycket minskar när kunskapen ökar.

Nämnden skapar ordning i systemet

Nämnden är ett resultat av den statliga Oredlighetsutredningen från 2017 som Margaretha Fahlgren ledde. Ett av huvudförslagen var en ny lag som slog fast att både forskaren och lärosätet är skyldiga att säkra att forskningen utförs enligt god forskningssed. Lärosätena ansvarar för att medarbetarna vet vad oredlighet innebär, och den enskilda medarbetaren ansvarar för att känna till det. Ingen kan längre skylla på att de inte visste.

Ett annat förslag var just att oredlighetsärenden skulle skickas till en särskild granskningsnämnd.

– Tidigare var situationen rätt så rörig. På Vetenskapsrådet fanns en expertgrupp för oredlighet, men den kom bara med yttranden. Det var lärosätena själva som fattade beslut om att fria eller fälla och det var uppenbart att de hade olika praxis, och inte särskilt mycket kommunikation sinsemellan. Så det fanns ärenden där någon fälldes på ett lärosäte men kunde fortsätta på ett annat, och där en forskare fälldes av expertgruppen men friades av lärosätet eller tvärtom, berättar Margaretha Fahlgren.

Målet med det nya systemet var att arbetet mot oredlighet skulle se likadant ut över hela landet. Det skulle vara rättssäkert och transparent.

Utredningen fick en extra skjuts av Macchiarini-skandalen, som ökade forskarsamhällets intresse och engagemang i frågor om fusk och oegentligheter. Tidigare låg det svenska granskningssystemet efter våra grannländers menar Margaretha Fahlgren.

– Norge och Danmark hade kommit längre än vi, men det hängde nog ihop med att de hade haft varsin skandal under 00-talet som drev på utvecklingen. Sådana händelser är ju väldigt sällsynta men också otroligt skadliga för forskarvärlden.

Fällningar när felet är uppenbart

I ett första steg är det kansliet som granskar en anmälan. Där finns personer med både vetenskaplig och juridisk kompetens. Om de bedömer att ett ärende uppenbart inte rör oredlighet så kan de föreslå nämnden att avvisa anmälan, men om det finns minsta tveksamhet så utreds frågan av nämnden. Ibland har den själv kompetens att fatta beslut men ofta kallar man in en sakkunnig granskare.

Några typer av ärenden som hittills har lett till fällningar är plagiering och bildmanipulationer.

– Plagiering är ett töjbart begrepp, det kan ju hända att någon utan att ange källa återgett något som tidigare forskats fram men nu betraktas som allmängods. När vi fäller handlar det dock om uppenbar och omfattande plagiering.

Det är på samma sätt med bildmanipulationerna, förklarar Margaretha Fahlgren.

– Små saker kan vara slarv, man har kanske missat något i en bildbearbetning och kan förklara hur det gått till. Men om det är tydligt att det handlar om avsiktliga oegentligheter eller grov oaktsamhet så fäller vi.

Den som blir fälld kan överklaga till förvaltningsrätten.

Arbete behövs med forskarkulturen

2020 var ungefär en fjärdedel av ärendena anmälningar som låg kvar sedan tidigare år och flyttades över till nämnden. En fjärdedel var nya anmälningar från lärosätena, och hälften var anmälningar från enskilda medarbetare. Det var vanligare att ärendena från enskilda rörde annat än oredlighet. I årsrapporten står att många ärenden bottnade i konflikter. Det fanns flera fall där handledare riktade misstankar om oredlighet mot den handledda doktoranden.

Ofta rörde frågan om en författare borde fått vara med eller inte vid publicering, men det hela slutade med en anmälan om plagiat. I förordet till rapporten skriver nämndens ordförande, justitierådet Thomas Bull, att ”det verkar finnas skäl för forskargrupper ute i landet att arbeta mer med frågor om vilken kultur som råder inom gruppen eller ämnet, så att sådana uppslitande och på sikt skadliga konflikter kan undvikas eller minimeras.”

– Man kan bli lite fundersam över hur det står till, för det har ju gått rätt långt innan man anmäler sin kollega för oredlighet. Även om våra beslut enbart gäller eventuell oredlighet så har vi rätt att yttra oss om vi ser att något verkligen har gått snett i forskningsmiljön, säger Margaretha Fahlgren.

En nämnd som vill avveckla sig själv

Hon betonar hur viktigt det är att lärosätena arbetar för en öppen forskningsmiljö där kritik får framföras, och där de anställda har kunskap om hur god forskning bedrivs.

– Det är lätt att det blir bara en kurs för doktorander, sedan återkommer aldrig frågan om oredlighet igen. Men den är viktig på varje nivå, även för post docs och etablerade forskare. Internationellt finns ofta system med ombudsmän – seniora forskare som man kan vända sig till om man tycker att något inte stämmer – som kan ge råd. Det underlättar, inte minst för de yngre.

Under utredningsarbetet fick Margaretha Fahlgren mycket respons som rörde forskningens villkor i dag; konkurrensen, kraven på snabb publicering och ranking av tidskrifter. Hon menar att forskarvärlden har skapat en marknad åt sig själv med många mekanismer som riskerar att bidra till fusk. I nämndens årsrapport framgår också att flera anmälda forskare argumenterar för att felaktigheter i deras artiklar inte spelar någon roll, eftersom de inte har påverkat resultaten.

– Den här första tiden visar att nämnden faktiskt behövs. Vi hoppas kunna stödja lärosätena så att det utvecklas en gemensam praxis i hela landet. Då kommer vi i bästa fall en dag inte längre behöva en nämnd för oredlighet, säger Margaretha Fahlgren.

Text: Lisa Kirsebom
Foto: Jeff Hardi

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter