Efter sitt första vikariat som redaktör hos förlaget Wiley flyttade Matteo Cavalleri till New York där han fick en tjänst som chefredaktör för en tidskrift om kvantkemi. Idag arbetar han som förläggare på förlaget.
Doktor - och sen då?

”Publicering passar min personlighet”

2021-11-09

Redan i slutet av doktorandtiden kände Matteo Cavalleri att han inte ville fortsätta med en akademisk karriär. Istället valde han banan som redaktör för vetenskaplig publicering.
– Det passar min personlighet och mina intressen, och jag tror att jag bidrar till forskarsamhället på ett bättre sätt än som forskare. 

Matteo Cavalleri kommer ursprungligen från Italien men disputerade vid Stockholms universitet inom kvantkemi. Som doktorand var han del av ett stort internationellt nätverk och ingick i en arbetsgrupp som bland annat utvecklade en programmeringskod för att undersöka vattnets egenskaper i dess flytande form.

Han uppskattade många aspekter av forskningen – att få jobba med människor från hela världen, det kreativa arbetet och att presentera egna och andras forskningsresultat. Det slitsamma arbetet med att få fram nya resultat blev dock allt mindre intressant för honom. Han beskriver sig själv som en generalist.

– Jag är nyfiken och gillar helheten mer än detaljerna. Konkurrensen inom akademin är hög och balansen mellan arbete och privatliv är dåligt. Det hände att jag gick upp klockan tre på morgonen för att starta beräkningar i superdatorn.

Mot slutet av doktorandtiden började han fundera över hur han skulle kunna behålla de delar av forskningen som han tyckte om och ta bort det som var mindre attraktivt med forskarkarriären.

– Det blev lite av ett dilemma. Som forskare är det lätt att tro att man inte har det som krävs för att lyckas och jag kände dessutom att jag kanske inte ens ville det.

Avgörande samtal för karriären

Matteo Cavalleri visste att en tidigare studiekamrat hade börjat som redaktör hos det vetenskapliga förlaget Elsevier och tog kontakt med henne för att få veta mer.

– Det samtalet gav mig idén att jobba med publicering.

Ett annat samtal som blev avgörande för karriären inträffade under tiden som postdoktor vid Fritz-Haber-Institut i Berlin. Flytten dit var ett naturligt steg på grund av ett mångårigt samarbete mellan forskargrupperna i Stockholm och Berlin.

– Någon hade bjudit in en redaktör från tidskriften Physical Review Letters till ett seminarium som handlade om vad forskare ska tänka på när de vill publicera. Jag satt där och tänkte inte alls på mina kommande publiceringar, utan på hur jag skulle kunna få ett jobb som redaktör.

Efter seminariet fick han chansen att prata med redaktören och det förstärkte hans önskan att själv bli redaktör för en vetenskaplig tidskrift.

Publiceringsprocessen en svart låda

Det blev uppenbart för Matteo Cavalleri hur lite han visste om processen bakom vetenskaplig publicering, trots att han själv har publicerat mer än 20 artiklar.

– Det är som en svart låda, man skickar in en artikel som sedan avvisas direkt eller kommer tillbaka med kommentarer från granskarna. Som doktorand eller postdoktor får man sällan någon utbildning om processen bakom publicering.

En sådan upplevelse var när forskargruppen skickade in en artikel till Nature. Efter många vändor med granskning, kompletteringar och nya granskningar avvisades till sist artikeln.

– Det blev mycket känslor och vi förargades över att redaktören och granskarna inte kunde uppskatta ”storheten” av vår  forskning. Men samtidigt fick jag också en insikt om att de verkligen ville förstå vad vi hade gjort och kommit fram till, och var måna om att bidra till att artikeln skulle bli så bra som möjligt.

Artikeln blev senare publicerad i Science istället.

Jakt på redaktörer

Nyckeln till första jobbet blev nätverket som Matteo Cavalleri lyckades bygga upp under tiden som postdoktor.

– Under en period pratade jag med varenda redaktör som jag kunde få tag i. Det var inte svårt, de flesta är sociala och gillar att interagera med forskare.

Med mer kunskap om redaktörernas arbetsuppgifter kunde han formulera allt bättre ansökningar och fick till slut ett vikariat som redaktör för en tidskrift inom fysik hos förlaget Wiley i Berlin. Han tror att en bidragande faktor var att han hade träffat chefredaktören tidigare.

– Man sticker ut bland alla andra utmärkta ansökningar. Dessutom var jag redan på plats i Berlin, och förlaget visste att postdoktorerna från Fritz-Haber-Institutet har bra meriter.

Mer av det roliga

Som redaktör tog Matteo Cavalleri emot vetenskapliga artiklar och gjorde en första bedömning av artikelns vetenskapliga kvalitet och om den passade tidskriften. Efter det utsåg han granskare som gick igenom materialet noggrant. Deras kommentarer låg sedan till grund för beslutet om artikeln accepterades eller avvisades. Ofta krävdes kompletteringar.

– Jag fick helt enkelt göra mer av det jag redan tyckte om. Genom min erfarenhet som forskare hade jag redan de flesta färdigheter som krävdes, men jag fick lära mig mer om publicering och olika typer av vetenskaplig granskning.

Han började också inse att relationen mellan forskare och vetenskapliga tidskrifter är symbiotiskt, och menar att det behövs en större förståelse för detta inom forskarkåren.

– Forskare måste publicera, samtidigt är en vetenskaplig tidskrift bara värdefull om den tjänar forskarsamhället. Därför behöver vi en dialog så att vi förstår vad forskarna vill och behöver.

Han betonar vikten av att doktorander och postdoktorer lär sig mer om publicering.

– Vi redaktörer kommer mer än gärna och berättar, det är en viktig del av jobbet att ha kontakt med forskarsamhället. Vi vill veta vad som händer och hur forskningsfälten förändras. Kvantkemin idag är inte samma forskningsfält som jag lämnade för mer än tio år sedan, till exempel.

Flyttade till New York

När vikariatet var slut erbjöds han ett fast jobb inom förlaget, men i New York. Han flyttade därför över Atlanten tillsammans med sin fru som samtidigt erbjudits en postdoktortjänst.

Matteo Cavalleri började jobba nära chefredaktören för en tidskrift inom polymerfysik och fick sedan en tjänst som chefredaktör för tidskriften International Journal of Quantum Chemistry.

– Min uppgift blev att övervaka redaktionens arbete och jobba mer med den strategiska utvecklingen av tidskriften, att se till att den är relevant och tjänar forskarsamhället.

Sedan några år tillbaka har han en tjänst som förläggare på förlaget och har ansvar över en portfolio av olika tidskrifter inom materialvetenskap och fysik. Det innebär mer arbete med den strategiska utvecklingen och att anpassa tidskrifterna efter nya behov och publiceringsmönster, som open access.

Många möjliga karriärvägar

Det händer att Matteo Cavalleri blir inbjuden till olika evenemang som representant för en alternativ karriär efter disputationen. Han ställer gärna upp men reagerar starkt på ordvalet.

– Det är den akademiska karriären som borde beskrivas som alternativ. Bara ett fåtal procent av alla doktorander kommer att bli professorer, alla andra hittar meningsfulla jobb på andra håll.

Det är inget misslyckande att inte fortsätta forska inom akademin, poängterar han. Det kan snarare vara tvärtom.

– Jag känner många som är mycket framgångsrika – och lyckliga – utanför akademin. Att jobba inom publicering passar min personlighet och mina intressen, och jag tror att jag bidrar till forskarsamhället på ett bättre sätt än som forskare.

Text: Natalie von der Lehr

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter