Under sin forskarkarriär har Nobelpristagaren Robert Lefkowitz handlett mer 200 doktorander, postdoktorer och gästforskare. Erin Bressler är en av dem.

Nobelpristagaren som varit mentor för 200 forskare

2021-10-04

När Robert Lefkowitz tog emot Nobelpriset i kemi gjorde han det tillsammans med sin tidigare adept Brian Kobilka. I sin självbiografi, som innehåller berättelser om Lefkowitz liv som forskare, ägnar han ett kapitel åt reflektioner kring mentorskap och delar med sig av sina egna erfarenheter.

Robert Lefkowitz och Brian Kobilka belönades med Nobelpriset i kemi 2012. De fick priset för deras upptäckt och studier av G-proteinkopplade receptorer som medverkar i cellens signalsystem. En upptäckt som legat till grund för många av dagens läkemedel.

Robert Lefkowitz, professor och forskare vid Howard Hughes Medical Institute, beskriver i sin självbiografiska bok A Funny Thing Happened on the Way to Stockholm hur glad han blev över att få dela priset med en tidigare adept.

– Nobelpriset kändes nära i många år och jag är säker på att Brians arbete med strukturen av receptorn var det sista avgörande steget, skriver Robert Lefkowitz in sin bok.

Forskarbarn och barnbarn

Robert Lefkowitz har varit mentor till över 200 doktorander, postdoktorer och gästforskare. Han kallar dessa för sina forskarbarn, och med åren har det också blivit forskarbarnbarn.

– Jag är mycket stolt över dessa människor som har gått vidare och startat egna labb och bidragit med mycket viktig forskning inom sina respektive fält.

I boken ägnar han ett helt kapitel åt konsten att handleda och delar med sig av sina egna erfarenheter kring mentorskap och handledning. Hans främsta råd är att anpassa sig till varje enskild individ – det finns ingen modell som passar alla. Dessutom måste handledarstilen följa den personliga utvecklingen av varje person.

– Det är inte bara att varje människa är unik, dessutom kommer de att vara olika i början, mitten och slutet av sin tid i min forskargrupp. Det gäller att konstant anpassa sig och att hitta balansen mellan att handleda för mycket och att hålla sig i bakgrunden. Mitt mål är att alla mina adepter ska känna att det de har åstadkommit har varit deras bedrift, och inte någonting jag har sagt åt dem att göra.

Visa istället för att berätta

En bra mentor fungerar också som en förebild för hur man blir en framgångsrik forskare, menar Robert Lefkowitz. Det är inget som kan läras ut genom att berätta, men man kan visa.

– Det kanske tuffaste beslutet en forskare måste ta är vilken fråga man ska ägna sig åt. Jag kan inte svara på den frågan åt någon annan, men jag kan visa hur jag själv tar detta beslut genom att vara närvarande och tillgänglig.

Den mentorstilen fungerar inte om man har en tjänst som innebär att man sällan träffar adepterna i forskargruppen.

– Jag säger ibland lite på skämt att det inte går att slå upp viktiga saker i en bok. Man måste lära sig genom att se hur andra gör och prova sig fram.

Fokus på forskningsfrågan

Robert Lefkowitz uppmuntrar sina adepter att bygga sina karriärer kring en forskningsfråga som de vill ha svar på, och att sedan fokusera på den. Han ogillar taktiken att lära sig en teknik som man sedan applicerar på olika frågeställningar.

– Jag tycker att det är bättre att hitta en bra fråga och sedan klura ut vilka tekniker som behövs för att lösa den. Om man inte själv behärskar den tekniken får man antingen lära sig den, eller etablera ett samarbete med någon annan.

Själva frågeställningen ska varken vara för svår eller för enkel, enligt Lefkowitz.

– Det finns två sätt att misslyckas. Man kan antingen välja ett projekt där man snabbt kan få ihop många publiceringar, men som ingen bryr sig om för att forskningsfrågan var trivial. Eller så kan man identifiera en fråga vars svar är revolutionerande, om man lyckas hitta svaret. Men risken är att projektet är för svårt, och att man aldrig kommer att publicera.

Åter igen handlar det om balans.

– Nyckeln är att veta hur långt man kan närma sig stupet innan man trillar ner. Det är den förmågan jag försöker utrusta mina adepter med.

Entusiasm och humor

En annan faktor för både ett lyckat projekt och ett bra mentorskap är entusiasm. Lefkowitz menar att det blir bäst när hans adepter väljer projekt som väcker deras entusiasm  – och som även han som mentor tycker är spännande. Han berättar en historia från hans 60-års kalas, där många av hans dåvarande och tidigare adapter var med.

– En av adepterna, som hade blivit en framgångsrik forskare, höll ett tal där han berättade att det som höll hans motivation uppe var min entusiasm för hans projekt. Jag fick honom att känna att det han jobbade med var det viktigaste på labbet. Men sedan hade han pratat med någon annan i gruppen som menade att han måste ha missuppfattat, det var ju hans projekt som var det viktigaste. En tredje sa likadant, så det verkar som om jag fick alla att tro att just deras projekt undersökte den mest angelägna frågan vi höll på med.

Robert Lefkowitz hade inte varit medveten om detta och menar att han inte ljög eller överdrev på något sätt.

– I just det ögonblicket, i själva interaktionen, trodde jag nog på riktigt att just det projektet var viktigast.

Humor är också en viktig ingrediens i Lefkowitz forskargrupp.

– När man skrattar åt ett skämt har man gjort en liten upptäckt om varför någonting är roligt. Det i sig kan sparka igång en kreativ process som är viktig för forskningen. Jag brukar berätta historier och skämt på våra labbmöten, när folk skrattar slappnar de av och helt plötsligt kommer idéerna fram.

Allt påminner om en historia

Roliga historier är också basen för boken A Funny Thing Happened on the Way to Stockholm som utkom tidigare i år.

– Allt påminner mig om en historia och alla som har träffat mig har utsatts för dessa, vare sig de vill det eller inte.

Under många år fick Robert Lefkowitz frågan om han inte skulle skriva ner alla dessa berättelser, men det blev aldrig av. Till slut erbjöd sig en av hans tidigare adepter, Randy Hall, att skriva ner alla historier som Lefkowitz berättade för honom.

— Om det inte hade varit för Randy hade detta inte hänt. Det var verkligen roligt, vi hördes varje vecka under lite mer än ett år och jag berättade mina historier i någorlunda kronologisk ordning.

Många samtal med studenter

Tanken med boken är att beskriva forskningen och livet som forskare. En målgrupp är unga människor. Sedan boken kom ut har Robert Lefkowitz också bjudits in till många samtal med skolelever och studenter.

– Jag blir rörd över alla som har tagit kontakt för att berätta att de har inspirerats av mina historier. En av de få positiva effekterna av pandemin är att det är lätt att prata med olika grupper via zoom, så jag har haft flera samtal varje vecka.

Boken är också ett exempel på forskningskommunikation, någonting som Robert Lefkowitz har blandade erfarenheter av. Han menar att journalister har en tendens att överdriva betydelsen av forskningsfynden och har lärt sig att vara mycket försiktig när han uttalar sig.

– Det är nästan så att jag nedvärderar mina egna resultat. Jag vill inte att det står i tidningen att mina resultat kan bidra till bättre läkemedel eller behandlingar. Det utlovade genombrottet kanske inte kommer förrän 25 år senare.

Stort ansvar för forskare och medier

Samtidigt som han råder kolleger till försiktighet när de pratar med pressen uppmanar han ändå forskare att ägna sig åt forskningskommunikation och att ta den uppgiften på allvar.

– Forskare och journalister har ett stort ansvar när det kommer till att förmedla forskning till olika målgrupper.

Han ser positivt på att fler studenter inom biomedicinska vetenskaper är intresserade av att själva bli vetenskapsjournalister, ett fenomen som har ökat under pandemin. Han är dock bekymrad över att forskningen i USA har politiserats, någonting som han påtalade redan under sitt tal på Nobelmiddagen 2012.

– Detta var långt före Trump, Obama hade precis vunnit valet. Ändå fanns det redan då tendenser till att politiker ifrågasatte vetenskapen – men jag hade aldrig kunnat tro att de skulle uppmuntra rörelsen som ifrågasätter vacciner. Tyvärr ser vi detta nu.

Nobelveckan var som en saga

När Robert Lefkowitz fick veta att han skulle få Nobelpriset kände han mest lättnad. Hans namn hade nämnts i förhandsdiskussionerna i ungefär 20 år.

Upplevelsen av Nobelveckan blev sedan ändå alldeles speciell och liknade inget han hade varit med om tidigare. Pressen kallade honom för den gladaste pristagaren, vilket han medger att han var.

­– Det var en fantastisk upplevelse, som en saga.

Hör mer i Curiepodden om Robert Lefkowitz upplevelse av Nobelveckan och hur han blev en fråga på frågesportprogrammet Jeopardy: The happiest laureate

Text: Natalie von der Lehr
Foto: Lefkowitz Lab

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter