Det finns stora skillnader i de nordiska satsningarna på forskning om covid-19. Norge har exempelvis satsat mest inom samhällsvetenskap, 67 procent av sina medel, jämfört med 4 procent i Sverige som istället lagt mest på medicin.

Sverige står för hälften av Nordens covid-19-forskning

2021-09-22

Sverige har satsat nästan lika mycket pengar på forskning om covid-19 som de övriga nordiska länderna tillsammans. Enligt kartläggningen finns också stora skillnader i hur länderna fördelat pengarna mellan olika ämnen. Medan Sverige lagt 80 procent av medlen på medicinsk forskning har Norge satsat 67 procent på forskning inom samhällsvetenskap.

Av den totala summan som Norden har satsat på forskning om covid-19 står Sverige för 47 procent. Det visar en rapport från organisationen Nordforsk, som finansierar och underlättar nordiskt samarbete inom forskning.

Att Sverige har satsat mer än de övriga nordiska länderna kan delvis förklaras av att Sverige är ett större land menar Arne Flåøyen, direktör på Nordforsk, men tillägger att det också kan finnas andra förklaringar.

− Det kan vara så att Sverige har mer pengar i systemet som kan pytsas ut snabbt, säger han.

Gunnar Öquist, professor emeritus vid Umeå universitet, lyfter fram de stora privata fonderna i Sverige som en möjlig förklaring till att Sverige har satsat mer pengar än de andra nordiska länderna. Han har tidigare analyserat de nordiska forskningssystemen och sett att Sverige sticker ut genom att en stor del av forskningsmedlen kommer från privata stiftelser.

− Det tror jag är en del av förklaringen här. Till exempel reagerade Wallenbergstiftelsen snabbt i början av pandemin och satsade 40 miljoner på forskning om covid-19, en satsning som följdes upp med ytterligare omkring 300 miljoner kronor.

Gunnar Öquist gör bedömningen att offentliga och privata medel för covid-19 har samverkat väl i forskningsmiljöerna.

Satsar inom olika ämnen

Utöver att de nordiska länderna har satsat olika mycket pengar på forskning om covid-19 visar rapporten från Nordforsk även att länderna har satsat pengarna inom olika ämnesområden.

Sverige och Island har satsat största delen av sina forskningsmedel inom medicin och hälsa, 80 respektive 82 procent, medan Norge och Finland har satsat mest på forskning inom samhällsvetenskap, 67 respektive 44 procent. Sverige har bara satsat fyra procent på samhällsvetenskaplig forskning.

− Skillnaderna mellan länderna är faktiskt slående. Jag skulle gärna se en djupare analys av de här resultaten för de är anmärkningsvärda, säger Gunnar Öquist.

Arne Flåøyen tror att man ska vara lite försiktig när man tolkar resultaten. De visar hur länderna har satsat fram till mars i år och det kan ha tagits beslut senare som förändrar bilden, förklarar han.

Gunnar Öquist ser att det även kan finnas en osäkerhet i och med att informationen i kartläggningen bygger på uppgifter som forskningsfinansiärerna själva har rapporterat in.

− Finansiärerna har ombetts att identifiera projekt som kan relateras till covid-19 och det kan finnas olika uppfattningar om hur man drar gränsen där, men jag tror rapporten visar den stora bilden ganska bra.

Pandemins förlopp kan ha styrt forskningen

Gunnar Öquist tror att en förklaring till skillnaderna när det gäller forskningsområdena är att de nordiska länderna har drabbats av pandemin på olika sätt. Han tar Sverige och Norge som exempel.

− I Sverige hade vi tidigt många smittade och många dödsfall. Då blev det naturligt att man vände sig till medicinen och hälsovetenskapen för lösningar. I Norge lyckades man hålla nere dödstalen genom att stänga ner samhället, och då blev andra frågor än de medicinska mer intressanta: Vad fick nedstängningen för ekonomiska konsekvenser? Vad blev effekten inom skolorna?

Parallellt med den här förklaringen ser han att det också finns skillnader i forskningssystemen och i forskningstraditionerna som kan ha bidragit till att länderna lagt fokus på olika ämnesområden. Hans bild är till exempel att Norge har en relativt sett större andel samhällsvetenskaplig forskning än vad vi finner i Sverige, vilket delvis skulle kunna förklara den samhällsvetenskapliga tyngden i den norska covid-19-forskningen.

Gunnar Öquist konstaterar samtidigt att man i Sverige har bra miljöer för biomedicinsk forskning och nämner som exempel SciLifeLab, som drivs gemensamt av Karolinska Institutet, Kungliga Tekniska högskolan, Stockholms universitet och Uppsala universitet, med nätverk till andra svenska lärosäten. Även Arne Flåøyen konstaterar att det finns en lång tradition av forskning inom medicin och hälsa i Sverige.

− När pandemin bröt ut fanns både pengar att fördela och forskare som kunde ta emot dem och ställa om till covid-19-inriktade projekt.

Medicinsk slagsida i Sverige

Den samlade bilden för hela Norden är att en majoritet av covid-19-forskningen har gjorts inom området medicin och hälsa, 58 procent. Det förvånar inte Ylva Söderfeldt, föreståndare på Centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet, som menar att den medicinska vetenskapen har fått en alltmer framskjuten position i samhället.

Hon ser risker med att den svenska covid-19-forskningen har en så kraftig slagsida mot ämnena medicin och hälsa. Det ensidiga fokuset på dessa ämnen riskerar att leda till att frågor som rör andra ämnen inte blir besvarade, menar hon.

Hon nämner vaccinmotståndet som en fråga som i praktiken är lika viktig att studera om man vill stoppa pandemin som själva utvecklandet av vaccin.

− Även om vi skulle lyckas ta fram ett vaccin som är 100 procent säkert så har det ingen effekt om det blir kvar i flaskan.

Ylva Söderfeldt tycker att covid-19 har gjort det väldigt tydligt att en pandemi inte bara är ett medicinskt fenomen utan i allra högsta grad en social, politisk och kulturell händelse.

− Att man då ändå, inom forskningen, i så stor utsträckning angriper det som ett biologiskt problem tycker jag är anmärkningsvärt.

Vill se mer nordisk forskning

Bakgrunden till att Nordforsk har kartlagt den nordiska covid-19-forskningen är att man vill se om det finns frågeställningar kopplade till pandemin där det behövs mer nordisk forskning.

Arne Flåøyen nämner krishanteringen i de nordiska länderna som en sådan fråga. Han beskriver coronapandemin som en unik händelse i och med att det är en utdragen kris, vilket vi i Norden inte har haft sedan andra världskriget.

Han ser också, utifrån kartläggningen, att det saknas forskning om effekterna av gränsstängningarna inom Norden. Vilken betydelse har gränsstängningarna haft i områden där man i vanliga fall lever tätt sammanflätade liv över gränsen, som i Tornedalen? Har stängningen påverkat synen på gränsen?

Sammantaget är Arne Flåøyens bild att både forskare och finansiärer i Norden har visat en hög grad av flexibilitet och villighet att ställa om för att kunna bidra till att hitta lösningar under pandemin. Men han tror att man skulle vinna mycket på bättre koordinering av forskningen inom Norden.

− Våra länder är ganska lika och med bättre koordinering skulle vi få större nytta av forskningspengarna. Det skulle också gå snabbare att komma igång med jämförande studier, till exempel vid händelser där länderna hanterar en situation på olika sätt, säger Arne Flåøyen.

Text: Charlie Olofsson
Foto: Jarand K. Løkeland / Unsplash

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter