Sofia Wretblad i Kunskapsträdgården på Ultuna. Kunskapsträdgården är en demonstrationsanläggning för forskning och undervisning vid SLU i Uppsala och en av de forskningsinfrastrukturer som hon arbetar med.
Doktor – och sen då?

”Jag bidrar till god forskning utan att själv stå på labbet”

2021-09-07

Ett mikroskop, en försöksladugård eller en databas. Det är exempel på infrastrukturer som kan behövas för att bedriva forskning och som Sofia Wretblad ägnar sig åt som forskningssekreterare vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Sofia Wretblads intresse för forskning väcktes av en slump när hon valde att läsa agronomutbildningen på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och inrikta sig mot bioteknik.

– På den vägen är det. Jag kom in i forskningsmiljön bara genom att vara student. Dessutom visste jag att det i princip krävdes en doktorsexamen för att få ett intressant jobb i bioteknikbranschen. Efter grundutbildningen var jag därför inställd på att fortsätta med forskarutbildning.

Ett sommarjobb på en av institutionerna ledde vidare till en doktorandtjänst. Hennes forskningsprojekt handlade om växternas molekylära försvar mot sjukdomsangrepp och vilka genetiska processer som drar igång när en växt blir infekterad. Dessa kunskaper kan i förlängningen användas för att modifiera växter så att de blir mer resistenta mot sjukdomar.

Framtiden som forskare verkade otrygg

Efterhand som doktorandprojektet framskred blev hon allt mer osäker på om en forskarkarriär var rätt väg. Hon insåg att om hon valde att fortsätta inom akademin så skulle hon först behöva åka utomlands för en postdoktorstjänst.

– Jag var ganska labbtrött och såg framför mig hur jag skulle vara tvungen att jobba dygnet runt i flera år på ett amerikanskt labb.

Samtidigt kunde hon se hur arbetsmarknaden för forskare blev väldigt osäker under den här tiden och hur många etablerade forskare tvingades lämna institutionen eftersom det inte fanns pengar.

– Jag tänkte att jag inte ville åka iväg och göra något jag inte var jättesugen på och sen komma hem till en väldigt otrygg framtid.

I samband med att hon höll på att avsluta sin avhandling år 2002 utlystes ett vikariat som forskningssekreterare på forskningsrådet Formas i Stockholm som hon valde att söka.

– Jag fick tjänsten och tänkte att det skulle bli perfekt för mig att hinna fundera över vad nästa steg skulle bli.

Fick en tjänst som forskningssekreterare

Under tiden på Formas insåg hon att hon trivdes bättre med att arbeta övergripande inom forskningsområdet än att bedriva egen praktisk forskning.

– Som forskningssekreterare hade jag mycket kontakt med forskare och arbetade med utvärdering av forskningsprojekt. Även under doktorandperioden hade jag känt att det fanns andra delar i verksamheten som jag egentligen gillade mer än det rent laborativa, som att skriva, undervisa och planera.

Tjänsten på Formas förlängdes och Sofia blev kvar i fältet. Efter några år sökte hon sig tillbaka till hemstaden Uppsala för en tjänst som forskningshandläggare på fakulteten för teknik och naturvetenskap vid Uppsala universitet.

– Där arbetade jag närmare forskarna än på forskningsrådet och stöttade dem i att skriva ansökningar. Jag gav också stöd till ledningen med frågor kring extern finansiering och forskning.

Byggde upp verksamhet kring forskningsstöd

Under den här tiden skedde många förändringar i Forskningssverige. Det började komma stora programutlysningar som krävde mer samordning, prioritering och medfinansiering från universiteten än tidigare. Sofia Wretblad var med och byggde upp en verksamhet kring forskningsstöd.

– Tidigare skrev forskare ansökningar själva och behövde inte så mycket hjälp. Nu blev det en större apparat kring ansökningarna och jag arbetade mycket med samordning och stöd till forskare och ledning. Vilka ansökningar ska vi gå in med? Hur ska de läggas upp? Vilka ska vara med? Vad kostar det? Och vem betalar vad?

Arbetar med infrastruktur som forskare behöver

Redan på Uppsala universitet började Sofia Wretblad att arbeta med forskningsinfrastruktur, där behoven av samordning också ökade.

– Det finns många stora anläggningar och tekniska apparater som forskare behöver för sin forskning, men var och en kan inte ha dem på sitt labb utan det krävs samverkan och prioritering, både inom universitetet och på nationell nivå, förklarar hon.

Sedan 2018 arbetar Sofia Wretblad som handläggare för forskningsinfrastruktur på SLU och ger stöd till universitetsledningen. Det kan röra sig om många olika typer av infrastrukturer.

– Det kan handla om ett avancerat mikroskop, en försöksladugård, ett fält, ett skogsområde eller ett forskningsfartyg. Det är stora investeringar. Det kan också vara en databas där information läggs upp på ett strukturerat vis så andra forskare kan komma åt den.

Öppna data – en aktuell fråga

Just nu arbetar Sofia Wretblad en hel del med frågor som handlar om hur forskningsdata ska hanteras. Ambitionen från svenska regeringen och EU är att forskningsdata ska vara öppet tillgängliga från och med år 2026.

­– Det är frågor som är aktuella för alla lärosäten och där det finns mycket arbete kvar att göra. Jag arbetar till exempel med att skriva styrdokument om hur data ska hanteras och tillgängliggöras och hur universitetet kan stödja forskarna i det. Att vi delar data är väldigt viktigt, vilket har blivit tydligt i och med covid-19. Utvecklingen av vaccin hade till exempel aldrig gått så här snabbt om det inte funnits rutiner för datadelning.

Forskarutbildningen avgörande för karriären

Det hon uppskattar mest med sitt nuvarande arbete är att hon får möjlighet att följa universitetsledningens arbete på nära håll och bidra till det, men också att befinna sig i en forskningsnära miljö.

– På så sätt bidrar jag till god forskning även om jag inte står på labbet själv. Det blir också många intressanta diskussioner med både forskare och ledning om vad vi ska jobba vidare med och hur omvärlden påverkar vad vi behöver forska på.

Sofia Wretblad menar att forskarutbildningen har varit avgörande för hennes karriär.

– Utan en doktorsexamen hade jag inte fått den tjänst som forskningssekreterare som blev mitt första steg in i det här fältet. Jag har också haft glädje av forskarutbildningen eftersom jag arbetar i en akademisk miljö. Jag känner till hur forskningsmiljöer fungerar och hur projekt byggs upp.

Även sakkunskaperna har varit användbara.

– Många infrastrukturer som jag arbetar med är sådant jag kan förstå för att jag har forskat inom samma fält eller har biologiska grundkunskaper. Dessutom har jag även haft nytta av mer generella färdigheter som att planera ett projekt, driva saker under en längre tid och av det nätverk jag fått inom universitetsvärlden.

Text: Teresia Borgman
Foto: Kristina Julin

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter