Rebecka Lennartsson är forskningschef på Stadsmuseet i Stockholm. På bilden sitter hon i Källarstugan, tidigare kallad Södra stadshusets krog, där Ulla Winblad hade sin bröllopsfest vid sitt andra giftermål.
Vägen till akademin

Hon fångas av stadens historia

2021-06-01

Etnologen Rebecka Lennartsson växte upp i ett torp nära skogen och tyckte att städer var skrämmande. Nu är hon forskningschef på Stadsmuseet i Stockholm och aktuell med en bok om verklighetens Ulla Winblad.

Utställningen Mitt liv som Ulla Winblad 1744-1798 har precis öppnat på Stadsmuseet i Stockholm.

─ Den är läcker och färgstark, med mycket information och föremål. Mina kolleger har gjort ett fantastiskt jobb och det är så roligt att se berättelsen gestaltad, säger Rebecka Lennartsson som är docent i etnologi vid Uppsala universitet och forskningschef vid Stadsmuseet.

Utställningen bygger på hennes bok Ulla Winblad. Liv och legend som kom ut för ett par månader sedan. Hon har forskat på personen som Carl Michael Bellman sjöng om och vad kändisskapet innebar för henne.

─ Maja Stina Kiellström var redan tidigare känd i staden som en lättfotad partytjej. Hon kallade sig själv Ulla Winblad, så när Bellman började sjunga om henne visste alla vem han menade. Stockholm var en liten krogtät stad med många sociala kontakter.

I längden blev uppmärksamheten påfrestande för Maja Stina Kiellström.

─ Namnet Ulla Winblad förföljde henne långt efter att hon tröttnat på nöjeslivet. Hon förlovade sig med en våldsam man som hette Nordström och Bellman tog sedan in även honom i sångerna om Ulla Winblad. Jag tror att många nutidsmänniskor kan relatera till Maja Stinas historia, hur någon kan bli känd och förlora kontrollen över sitt alter ego, säger Rebecka Lennartsson.

Första kvinnan på posten

Som forskningschef på Stadsmuseet i Stockholm ser hon till att det bedrivs forskning som gynnar museet och att det forskas på museets samlingar. I rollen ingår också att vara chef för Stockholm Stads förlag Stockholmia som håller hus i Stadsmuseets lokaler. Rebecka Lennartsson är den första kvinnan på posten.

─ Jag tror att alla forskningschefer påverkar verksamheten med sin inställning, bakgrund och sina kontakter. Jag har bland annat arbetat med att bryta mansdominansen och ta in fler kvinnor i Stockholmias redaktionsråd, som är med och påverkar förlagets inriktning.

Rebecka Lennartsson har alltid varit fascinerad av städer.

─ Det finns så många lager i en stad, så många historier som pågår parallellt. När jag går på de nötta trappstegen i museets trappor så tänker jag på alla människor som gått på dem tidigare. Staden känns evig, samtidigt som den hela, hela tiden är föränderlig.

Efter arbetet är hon dock alltid tacksam att få åka hem till villan på landet någon mil söder om Uppsala. Hon uppskattar lugnet och långt upp i vuxen ålder tyckte hon att städer var skrämmande.

Landsbygd och skräckhistorier

Som barn levde hon så långt från storstadsliv som det går att komma. Hon föddes 1972 och bodde med föräldrar och två syskon i den lilla byn Ölbo fyra mil från Gävle.

─ Pappa är en riktig fäbodromantiker. Vi bodde i ett rött torp i skogskanten och hade djur som hästar, höns, en get och en rymningsbenägen fjällko. Jag var mycket utomhus i naturen och med djuren. Somrarna tillbringade vi till stor del i Hälsingland, under flera år på fäbodvall.

Pappan var frisör och mamman arbetade i en museibutik och som konstnär. Tidigt visste Rebecka Lennartsson att hon ville skriva. Mammas moster berättade skräckhistorier och iscensatte små skådespel med stort engagemang.

─ Det var otroligt roligt och fantasieggande och hon kunde verkligen bygga upp en speciell stämning. Jag minns till exempel när hon arrangerat så att det såg ut som hon låg och vilade och huvudet plötsligt rullade av.

Med mosterns dotter gjorde Rebecka Lennartsson utflykter till kyrkogården.

─ Vi läste namnen på gravstenarna och fantiserade om vilka liv de hade levt. Jag tror att det väckte mitt intresse för historia.

Flyttade till större städer

När Rebecka Lennartsson började på högstadiet var hon tvungen att pendla till Gävle. Hon tyckte att Gävle var stort och ännu större var förstås Uppsala, som hon flyttade till efter gymnasiet för att gå kulturvetarlinjen.

─ Uppsala var en svåröverskådlig och mystisk stad. Jag bodde i en lägenhet på en upplyst gata och var mörkrädd för första gången i mitt liv. Ljuskäglorna dansade på väggarna, det rasslade i rören och jag hörde grannarna hasa runt.

Studierna trivdes hon däremot bra med och när det blev dags att välja inriktning på kulturvetarlinjen fick hon hjälp av studievägledaren. Han frågade vad hon ville göra i framtiden.

─ När jag sa att jag ville skriva om naturväsen och bo i ett hus i Hälsingland tyckte han att jag skulle läsa etnologi.

Så fick det bli och under ett studiebesök på Stadsarkivet i Uppsala fick Rebecka Lennartsson upp ögonen för att det fanns många handlingar om kvinnor i prostitution. Hon skrev sin D-uppsats om prostitution och fortsatte på samma spår när hon blev antagen till doktorandutbildningen i etnologi vid Uppsala universitet 1997.

Kvinnorna var hårt styrda

Avhandlingen handlade om den reglementerade prostitutionen i Stockholm under 1800-talet.

─ Jag drunknade nästan i material, eftersom prostituerade kvinnor var hårt kontrollerade. De var förbjudna att flytta, samlas i grupper eller dra uppmärksamheten till sig på gator och torg. Reglementets formella skäl var att minska spridningen av veneriska sjukdomar, men det handlade också om att minska kvinnornas synlighet.

Som etnolog strävar hon efter att hitta människorna bakom protokollen och kunna berätta ur deras perspektiv, försöka återskapa en historisk gatuvy.

─ Lösningen blev att bygga avhandlingen kring en reglementerad kvinnas dagbok. Anna Johannesdotter var en underbetald piga som blev servitris och hamnade i prostitution. Hennes öde delades av många och prostitutionen var utbredd. Det hände att pigor flyttade till storstaden för att arbeta som barnflickor, bara för att upptäcka att de hamnat på bordeller.

Efter disputationen 2002 hade Rebecka Lennartsson inget jobb att gå till, men mycket att göra. Tillsammans med sin man hade hon fått en son under doktorandtiden, köpt sin drömtomt och börjat bygga hus.

Under de kommande åren färdigställde de huset och fick två söner till. Periodvis arbetade hon i olika forskningsprojekt vid Uppsala universitet, bland annat om sexköpare och om ensamkommande asylsökande barn.

─ Jag skrev också en bok under den här tiden. I essäsamlingen Den sköna synderskan berättar jag om livsöden på Stockholms skuggsida på 1800-talet. Den sköna synderskan var ett annat namn på Stockholm, precis som Mälardrottningen.

Fick in en fot på Stadsmuseet

När en tjänst som redaktör på Stockholmia förlag utlystes 2009 sökte hon den, och blev intervjuad på Stadsmuseet. I samma veva fick hon finansiering från Vetenskapsrådet för att forska på 1700-talets sexhandel.

─ Jag fick inte tjänsten på Stockholmia, men däremot möjlighet att förlägga mitt forskningsprojekt till Stadsmuseet. Det var fantastiskt bra, både för att jag fick in en fot på museet och för att jag fick befinna mig på den plats där mycket av den historia jag forskade på hade utspelat sig.

Byggnaden som rymmer Stadsmuseet är nämligen samma byggnad som södra Kämnärsrätten låg i på 1700-talet, och där hanterades många rättsfall med koppling till prostitution. Rebecka Lennartsson bestämde sig för att följa turerna kring Mamsell Bohman, en 17-årig flicka som anmäldes av sin far för uppstudsighet.

─ Hennes fall är så fascinerade, verkligen som att kika genom ett nyckelhål in i historien. Det visar sig att en kopplerska har Mamsell Bohman i sina klor och kör runt henne i häst och vagn ut till Djurgården och hem till olika herrar. Flickan berättar detaljerat och det är uppenbart att kopplerskan har varit med förr. Hon har beskyddare, flera flickor i sitt nätverk och behåller nästan alla pengar själv.

Under efterforskningarna dök flera av Bellmans figurer upp i rättegångsprotokollen, bland annat Maja Stina Kiellström – Ulla Winblad. Det var så hon fick idén att fördjupa sig i hennes liv.

Är på rätt plats

På många sätt känns Rebecka Lennartssons väg genom livet som utstakad för att hon skulle hamna där hon är idag. Under studietiden arbetade hon extra både på Nordiska museet i Stockholm och på Disagården i Gamla Uppsala, som tillhör Upplands museum och är som ett litet Skansen. Där skötte hon om djur och höll visningar, en perfekt uppgift för någon som vuxit upp med fäbodliv och spännande berättelser.

Hon har varit forskningschef på Stadsmuseet sedan 2014 och känner sig lyckligt lottad.

─ Jag har så roligt på jobbet att jag nästan skäms. Nästa stora projekt heter Stadens ansikten och finansieras av Vetenskapsrådet. Vi ska digitalisera cirka 40 000 porträttfoton på stockholmare och knyta dem till biografier som finns i det unika Rotemansarkivet på Stadsarkivet. Allmänheten kommer enkelt att kunna hitta foton och läsa vad stadens tjänstemän, rotemännen, antecknat om personerna. Det kan bli ett fantastiskt redskap för släktforskare, berättar Rebecka Lennartsson.

Text: Eva Annell
Foto: Ylva Sundgren

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Päivi Turunen

    Det var en intressant och välskriven kort artikel

    2021.08.26

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter