Det är forskarsamhället som utser representanter till Vetenskapsrådets styrelse och tre ämnesråd, samt till Fortes styrelse och Formas forskarråd. Bilden visar professorsinstallation vid Uppsala universitet.

Unikt forskarstyre borde engagera mer

2021-05-26

I år är det val till forskningsrådens styrelser och ämnesråd. Viktiga val som påverkar forskningens inriktning och fördelning av anslag, men engagemanget inom forskarsamhället kunde vara större. Det tycker tre forskare som alla har varit involverade i valprocessen vid olika tillfällen.

Sverige har en tradition av att landets forskare utser företrädare till några av de organ som styr över forskningen. Vart tredje år väljer forskarsamhället representanter till Vetenskapsrådets styrelse och tre ämnesråd, samt till Fortes styrelse och Formas forskarråd. Dessa val ska genomföras nu i höst, av elektorer som utsetts av sina lärosäten.

I många andra länder, till exempel våra grannländer, är det politikerna som utser representanter. Det svenska systemet ställer krav på att forskarkollegiet engagerar sig – men ibland brister det, både i engagemang och i hur valprocessen genomförs. Det menar tre forskare, som alla har erfarenhet av att delta i elektorsförsamlingar.

Efterlyser större engagemang

Barbara Cannon. Foto: Mattias Pettersson

Barbara Cannon, professor emeritus i fysiologi vid Stockholms universitet, var ordförande för elektorsförsamlingen för val till Vetenskapsrådet 2015. Hon blev lite förvånad när hon vid första mötet föreslogs till ordförande utan att ha blivit tillfrågad innan.

– Förslaget kom när vi samlades i salen. Men jag accepterade, så klart.

Barbara Cannon konstaterar att ordförandeuppdraget inte är så tungt, det är valberedningen som har den viktigaste rollen och som har mest inflytande.

– Elektorsförsamlingen har makten att avfärda förslag, men det är sällan det händer eftersom valberedningen förhoppningsvis har gjort ett gediget arbete. Då krävs att de jobbar hårt och dammsuger efter bra kandidater.

Hon tycker att engagemanget kring valen kunde vara större inom forskarkollegiet.

– Systemet är avhängigt av att de som kan ha inflytande faktiskt tar det ansvaret.

Problemet är att många inte anser sig ha tid. Forskare är ständigt överlastade och hinner inte engagera sig i den grad som skulle behövas.

Process i flera steg

Lärosätena är indelade i sex regioner, där Uppsalas, Lunds, Göteborgs, Stockholms, Umeås respektive Linköpings universitet är ansvarigt lärosäte. Regeringen fastslår hur många elektorer varje region får, utifrån statistik över antalet anställda.

Valprocessen sker i flera steg och börjar med att lärosätena föreslår namn på elektorer. Det går till på olika sätt beroende på lokal tradition och på regionens storlek. Namn kan vaskas fram i exempelvis fakultetsnämnder, genom fri nominering eller i beredningsgrupper.

De som utsetts kommer sedan att ingå i en av tre elektorsförsamlingar, en för Vetenskapsrådet, en för Formas och en för Forte.

Uppdraget som elektor innebär att delta i elektorsförsamlingens två möten i höst, det första för att utse valberedning bland de närvarande elektorerna och det andra för att genomföra valen.

Mellan de två mötena arbetar valberedningen med att vaska fram namn till de olika nämnderna och styrelserna. Kandidaterna hämtas från hela forskarsamhället. Även regeringen utser vissa poster men majoriteten väljs av elektorsförsamlingarna. Efter att valen genomförts är elektorernas uppdrag slutfört.

Forskare har ett ansvar

Margaretha Fahlgren. Foto: David Naylor

Margaretha Fahlgren, seniorprofessor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, utsågs till elektor 2018 och valdes då till valberedningarna för både Vetenskapsrådets styrelse och för ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap.

Även hon blev förvånad över hur processen fungerade. Hon hade väntat sig att få många förslag på namn men fick nästan inga alls.

– Det överraskade mig att det var ett så svalt engagemang. Det som oroade mig var att jag i den positionen fick ett väldigt stort inflytande.

Hon konstaterar att universitetens verksamhet bygger mycket på det kollegiala – det är en styrka att alla kan få vara delaktiga vid tillsättningar. Men det kräver att många engagerar sig, annars fungerar det inte.

– Där har jag genom åren sett en brist. Som forskare och medarbetare, vad har du för ansvar? Du måste bidra, annars faller kollegialiteten.

Sett systemet från två håll

Ulf Bjereld. Foto: Johan Wingborg

Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han var elektor  i mitten av 00-talet och har också varit ordförande för Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap 2016-2018.

– Jag har sett systemet från båda håll.

Han har ett starkt minne av när elektorsförsamlingen skulle utse en valberedning och hur plötsligt alla insåg att ”det är där makten kommer att finnas”.

– Alla började titta misstänksamt på varann, vad var rätt att göra nu? De principiella frågorna ställdes plötsligt på sin spets: vem ska man liera sig med, ska man gå lärosäte för lärosäte eller ämne för ämne, hur gör vi med jämställdheten? Det skapade en osäkerhet i kombination med frustration hos de flesta i rummet. Den typen av oklara procedurer brukar inte vara så bra för legitimiteten, så jag hoppas och tror att det blivit bättre idag.

Ingen vill byta system

Ulf Bjereld håller med Barbara Cannon och Margaretha Fahlgren om att engagemanget kring valen kunde vara starkare.

– Valen är i de flesta fall en icke-fråga, särskilt nu i pandemitider. Det är inget som enskilda medarbetare går och dryftar. Men sent ska syndare vakna, när valen väl är klara kan man då och då höra att det finns ett missnöje, ”den och den litar vi inte riktigt på”, ”den är ingen bra forskare”, eller ”den tänker bara på sitt”.

Ingen av de tre forskarna har sett några tecken på att folk skulle låta bli att ställa upp till valbar post i styrelser eller ämnesråd på grund av rädsla för hat och hot. Däremot att många av andra skäl inte har så starka incitament för att kandidera. Man vill hellre ägna sig åt undervisning och forskning, skriva artiklar och böcker, istället för att ta det ansvar som en post innebär, menar Ulf Bjereld.

Trots att de tre har viss kritik mot hur valprocessen fungerar är det ingen av dem som vill byta system, så att exempelvis politiker skulle utse företrädare.

– Det skulle vara snudd på förödande om politikerna började lägga sig i. Vi har redan nu för mycket pekpinnar. Som Churchill sa om demokratin: ”det är ett dåligt system men vi har inget bättre”, poängterar Barbara Cannon.

Ulf Bjereld håller med:

– Det vore utomordentlig olyckligt om politikerna skulle utse representanter. Hela legitimiteten i vårt system bygger på att det är forskarna själva som väljer företrädare.

Fundera på elektorernas roll

Han tycker att man istället ska utveckla det nuvarande valsystemet.

– Det kanske inte är helt genomtänkt – man gör som man alltid gjort.

Exempelvis kan man fundera över elektorernas roll, menar han. Är de representanter för lärosätet eller för sitt ämne? Eller representerar de bara sig själva, som en klok och vidsynt person? Att synliggöra elektorerna och presentera deras kompetenser och kvaliteter skulle höja deras status.

– Jag skulle föreslå att man på en rektorskonferens i samråd med departement och Vetenskapsrådet tog en diskussion om hur vi ser vi på elektorernas funktion. Då kan vi få en nationell samsyn lärosäten emellan om hur man tänker om processen, och hur vi skulle kunna utforma valen så att medarbetarna känner sig mer delaktiga, säger Ulf Bjereld.

Text: Helena Östlund
Foto: David Naylor / Uppsala universitet

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Britt-Inger Johansson

    Efter 30 år i akademien har jag aldrig hört talas om att forskare har mandatet att utse och välja i dessa sammanhang. Jag tror inte på bristande engagemang utan mer på kommunikationsunderskott.

    2021.05.27

  • Lars Hellström

    Ett problem jag upplever med många kollegiala valprocesser är att den information vi väljare får om kandidaterna sällan är speciellt relevant. Vi utser en förtroendevald att utöva makt, men det verkar inte vara kutym att kandidaterna talar om hur de avser att använda den makten! Samordnad information tenderar att inskränka sig till ett CV, där kandidaterna talar om vilka goda byråkrater de är, och kanske även trevliga att umgås med – inget om vad de vill göra, så slutsatsen blir att alla vill samma sak och vi har att välja de som är litet skickligare.

    När akademiker utövar normal skepsis och förkastar detta narrativ så kommer de sällan längre än till att rösta på en kandidat från det egna ämnet, dvs. ett sekteristiskt väljarbeteende. Libanon och Irak är exempel på hur val präglade av sådant inte blir god demokrati.

    Jag tror att man skulle behöva organiserade nomineringsgrupper med uttalade åsikter i de frågor som ska behandlas. Annars är risken stor att val bara blir ett sätt att berättiga ett pampvälde.

    2021.05.27

  • (o)lyckligt ovetande

    Håller med Britt-Inger här, första gången jag hör talas om att det går att påverka vilka som sitter på dessa poster genom någon slags valprocess.

    2021.06.04

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter