Daniella Ottosson (andra personen från vänster) tillsammans med de övriga medlemmarna i forskargruppen (Andreas Bruzelius, Srisaiyini Kidnapillai, Christina-Anastasia Stamouli och Efrain Cepeda-Prado).

Nyckeln till att bli en självständig forskare

English 2021-02-16

Konkurrensen är stor mellan forskare som är i början av karriären och drömmen om att bli självständig och få leda sina egna projekt kan kännas avlägsen. Uthållighet är en av de viktigaste egenskaperna för att lyckas, tror Daniella Ottosson som har tagit sig igenom nålsögat.

För tre år sedan beviljades Daniella Ottosson etableringsbidrag från Vetenskapsrådet, i stenhård konkurrens. Bara omkring tio procent av de sökande fick ja till det fyraåriga stödet på 1 500 000 kronor per år.

– Att få ett stort anslag som kan fungera som grundplåt är absolut nödvändigt för att kunna etablera sig som självständig forskare.

Startat egen forskargrupp

Med hjälp av etableringsbidraget kunde hon starta en egen forskargrupp och anställa en doktorand. Nu ingår även två postdoktorer och en magisterstudent i gruppen, vid Lunds universitet. Tillsammans bedriver de forskning inom området regenerativ neurofysiologi.

– Vi undersöker hur man kan framställa nya nervceller genom att omprogrammera andra celler, till exempel hudceller, säger Daniella Ottosson.

Förhoppningen är att forskningen på sikt ska kunna bidra med nya behandlingar för sjukdomar som schizofreni, epilepsi, autism, Alzheimers- och Parkinson sjukdom, genom att man kan omprogrammera celler på plats inne i hjärnan. Det ligger minst tio år fram i tiden, men redan nu bidrar forskargruppen med ny kunskap.

– Genom att studera cellerna kan vi förstå mer av sjukdomarna och vad det är som har gått fel och eventuellt också generera nya nervceller till hjärnan, som ett slags cellterapi.

Allt började med ett misslyckat försök

Inom forskargruppen undersöker de en specifik typ av nervceller som heter interneuron. De fungerar som ett slags bromsar för hjärnan som förhindrar att den blir alltför stimulerad. De här cellerna är involverade i många typer av neurologiska sjukdomar.

Just interneuronerna har spelat en central roll på Daniella Ottossons väg till att bli en självständig forskare. Hon fick upp ögonen för cellerna under sin andra postdoktorvistelse inom en forskargrupp vid Lunds universitet.

De försökte omprogrammera celler till nervceller som producerar dopamin, men det blev inte riktigt som de hade tänkt. Istället för att få fram de dopaminproducerande cellerna de siktade på fick de just interneuron.

– Det var inte alls vad vi ville ha. Det resultatet var ointressant för just det projektet, men det var genom det jag hittade min egen nisch.

Svårt att få medel för löner

Att lösa finansieringen är den svåraste nöten att knäcka som ny, självständig forskare, tycker hon. Särskilt svårt är det att få medel som kan användas till löner eftersom många stipendier bara får gå till driftskostnader för själva forskningen.

– Som forskare behöver du mycket extern finansiering idag. Jag vet att många unga forskare vill se fler fakultetsfinansierade lektorat, så att man skulle slippa finansiera sin egen lön under så lång tid. Det hade gjort stor skillnad om man hade fått en del av sin lön från universitetet.

Om ett och ett halvt år går hennes etableringsstöd från Vetenskapsrådet ut och då måste hon hitta ny finansiering.

– Det blir lite press, men ansökningsprocessen är samtidigt ett tillfälle att visa vad man har gjort och testa sina idéer. Om man får finansiering blir det ett bevis för att man har tänkt rätt.

Stor nytta av tidigare handledare

Vid sidan av en stabil finansiering lyfter Daniella Ottosson fram mentorskap som viktigt för att stärka förutsättningarna för unga forskare.

För egen del har hon ett stort nätverk vid Lunds universitet, tack vare att det var här hon hade sin doktorandtjänst och sin andra tjänstgöring som postdoktor.

– När jag etablerade min egen forskargrupp här hade jag stor nytta av mina tidigare handledare och andra forskare som jag kände. Om man kommer helt ny till ett universitet och startar sin egen forskargrupp tror jag att det är svårare att hitta mentorer.

Bygga nätverk med andra forskare

Att vara självständig forskare handlar för Daniella Ottosson om att bryta sig loss från sin handledare, driva egna projekt och söka sina egna bidrag. För att som ung forskare öka sina möjligheter att klara det karriärsteget, och bli självständig, tror hon att det är bra att bygga nätverk med andra forskare och vara synlig, till exempel genom att berätta om sin forskning i sociala medier.

Hon menar också att det är viktigt att vara strategisk när man söker postdoktortjänster. Det är till exempel bra om man, under postdoktortiden, lär sig någon teknik som inte så många andra forskare behärskar. Daniella Ottosson lärde sig tekniken elektrofysiologi, en metod för att mäta nervcellers elektriska funktion, under sin första postdoktorperiod i Rom. Den kunskapen vägde tungt när hon sedan sökte sig tillbaka till Lunds universitet.

En annan sak som hon tycker att man kan tänka på när man söker postdoktortjänster är att det inte är säkert att de mest framstående labben alltid ger de bästa meriterna.

– Många vill åka till världsberömda forskargrupper men tänker inte på hur svårt det är att komma fram i en sådan grupp. Det kan ta åtta år innan du får med ditt namn i en artikelpublicering. I slutändan är det publikationer som räknas, om man har det med i beräkningen och tänker lite strategiskt tror jag man har större chans att lyckas, säger Daniella Ottosson.

Text: Charlie Olofsson
Foto: Johan Persson