Boken innehåller 60 berättelser om barn som blev forskare i Sverige. Tre av berättelserna handlar om Carl von Linné, Jenny Larsson och Afaf Kamal-Edin.

Berättelserna som lockar barn att bli forskare

English 2021-02-08

Hur var forskare som barn? Om det handlar boken Forskardrömmar – Berättelser för nyfikna barn som rymmer 60 berättelser om forskares uppväxt och deras väg till forskningen.
─ Vi vill att alla barn ska veta att man kan forska om i princip vad som helst och känna att de kan arbeta som forskare i framtiden om de vill, säger Robert Lagerström som är en av initiativtagarna till boken.

Steffi Burchardt. Foto: Erik Thor

Det är inte alla forskare som ger sig på att skriva barnböcker, men det har några av ledamöterna i Sveriges unga akademi gjort. Forskaren Steffi Burchardt håller den färdiga boken i sin hand.

─ Jag fick just boken från förlaget och är jättenöjd och stolt! Det är fantastiskt att kunna bläddra bland alla fina berättelser och illustrationer, säger Steffi Burchardt som är docent och universitetslektor i strukturgeologi vid Uppsala universitet.

Boken Forskardrömmar – Berättelser för nyfikna barn innehåller 60 sanna historier om barn som blev forskare när de blev stora. Där finns både kända namn som Carl von Linné, Christer Fuglesang och Sara Danius, och forskare som är mer okända.

─ Vi har med några unga forskare som kan komma att förändra världen, till exempel Funeka Nkosi. Berättelsen om henne är helt underbar. Hon växte upp i Sydafrika där elen sällan fungerade och vattnet ofta stängdes av. Nu är hon vid Uppsala universitet och forskar på hur laddningsbara batterier kan bli snabbare, säkrare och mer hållbara.

Saknade berättelser om barn

Idén till boken föddes i samband med ett möte vid Sveriges unga akademi våren 2019. På fikarasten började Steffi Burchardt och forskaren Robert Lagerström diskutera barnböcker om framstående personer, till exempel Godnattsagor för rebelltjejer.

─ Den handlar om vad personerna åstadkommer som vuxna och vi konstaterade att ingen berättat om hur personer med sådana erfarenheter hade det som barn. Det borde vara lättare för barn att identifiera sig med andra barn än med vuxna. Barn tycker ju att vuxna är jättegamla, säger Steffi Burchardt.

Sagt och gjort – Steffi Burchardt och Robert Lagerström, som är docent i systemarkitektur och IT-säkerhet vid Kungliga Tekniska Högskolan, bestämde sig för att skriva boken de saknade.

De bildade en arbetsgrupp med Annika Moberg och Helena Rosik vid Sveriges unga akademis kansli, samt ytterligare tre ledamöter: epidemiologen Tove Fall, genusvetaren Mia Liinason och partikelfysikern Christian Ohm.

Han kunde styra andras datorer

Först skrev ledamöterna om sig själva som barn, för att kunna visa exempel på texter för de forskare de ville intervjua. Även självporträtten finns med i boken.

Läsarna får till exempel veta att Robert Lagerström helst gjorde allt tvärtemot vad hans mamma sa när han var barn. När han fick sin första dator hittade Robert Lagerström på ett spel som gjorde att han kunde styra andras datorer. Han skickade spelet till sina kompisar och hade roligt när han kunde flytta deras muspekare utan att de förstod vad som hände.

Efter studenten läste Robert Lagerström till ingenjör i datavetenskap. Hans mamma tyckte att det var en dålig idé att bli forskare, men det blev han och nu stoppar han cyberskurkar.

När Steffi Burchardt var liten utforskade hon naturen och samlade på stenar. Favoritboken handlade om forskare som klättrar in i en vulkan på Island och kommer ut ur en vulkan i Italien.

Hon älskade att lära sig saker, men var mobbad i skolan och fick höra av sina föräldrar att hon var dum och lat. Det som fick henne att kämpa vidare var den fantastiska känslan hon fick när hon lärde sig mer om världen. Steffi Burchardt läste geovetenskap på universitet och där fick hon nya vänner. Nu forskar hon på döda vulkaner i hela världen, speciellt på Island.

Så olika historier som möjligt

Forskarna i boken valdes ut så att deras barndomshistorier skulle vara så olika varandra som möjligt, för att illustrera den mångfald som finns.

Arbetsgruppen intervjuade forskare av olika kön, inom olika ämnen, med olika social och etnisk bakgrund och från både storstad och glesbygd. För berättelserna om avlidna forskare använde de sig av publicerade källor och information från efterlevande släktingar.

Robert Lagerström. Foto: Erik Thor

─ Vissa forskare växte upp under trygga förhållanden och med vuxna som stöttade, medan andra hade det tuffare. Vi vill visa att man kan bli forskare även om man flytt från krig, varit mobbad eller kämpat med sådant som adhd eller dyslexi, säger Robert Lagerström.

Även bokens illustrationer skiljer sig åt. Elva illustratörer med olika stilar har skapat porträtten av forskarna som barn.

─ Alla barn ska kunna hitta någon illustration som de tycker om, som kan fungera som en ingång till boken. Om vi bara hade använt en illustratör hade vi tappat dem som inte gillar just den stilen. Dessutom skulle boken ha blivit lite enformig, säger Steffi Burchardt.

Inspirera barn att bli forskare

Boken vänder sig främst till 8-12-åringar och syftet med den är att fler barn ska få upp ögonen för högre utbildning och forskning.

─ Vi vill att alla barn ska veta att man kan forska om i princip vad som helst och känna att de kan arbeta som forskare i framtiden om de vill. Drömmen är att någon organisation skulle vilja köpa in och dela ut boken till alla elever i årskurs 4 i hela landet, säger Robert Lagerström.

För att sätta igång barnens fantasi har boken sidor där de kan skriva vad de själva skulle vilja forska om. En del av dem kommer att få träffa en forskare. Arbetsgruppen ska nämligen besöka bibliotek och skolor, både virtuellt och fysiskt när det går.

─ Vi vill framför allt nå dem som kanske inte skulle höra talas om forskning annars, och därför har vi för avsikt att rikta in oss på områden med lägre andel universitetsutbildade. Föräldrarnas utbildningsnivå är fortfarande den enskilt viktigaste faktorn som avgör vem som blir forskare, enligt UKÄ:s rapporter om snedrekrytering, säger Steffi Burchardt.

Ödmjuka inför uppgiften

Att skriva för barn är förstås en konst och medlemmarna i arbetsgruppen skrev alla porträtt själva, med stöd från en barnboksredaktör.

─ Vi var väldigt ödmjuka inför uppgiften, men det gick över förväntan. Det svåraste var att inte ta med allt, att fokusera på en enskild aspekt i varje persons barndom, säger Robert Lagerström.

I arbetsgruppen var man grundlig.

─ Varje text granskades av två personer i arbetsgruppen, som vid en peer review. Vi läste också texterna för barn i vår närhet och barn är ju väldigt ärliga, säger Steffi Burchardt och skrattar.

Hon tycker att det varit ett privilegium att få prata med forskarna om deras barndom:

─ De öppnade sig verkligen och för en del var det känslosamt att dela med sig av sina svårigheter som barn.

Går rakt in i hjärtat

Jenny Larsson. Foto: Marcus Marcetic

En av dem som porträtteras är Jenny Larsson, professor i baltiska språk vid Stockholms universitet. Som barn kände hon sig bortglömd och osynlig, tills hon fick en lärare som gav henne mer utmanande skoluppgifter. Hon tror att hon skulle ha tyckt mycket om boken om hon hade fått läsa den under uppväxten.

─ Jag hade älskat illustrationerna och de spännande berättelserna, och hade identifierat mig med flera av barnen. Jag tror att boken kommer att ge många styrka och hopp. Det man läser som barn går ju rakt in i hjärtat och påverkar djupt, säger Jenny Larsson.

Text: Eva Annell
Foto: Illustrationer av Emilia Dziubak och Niclas Åkerblom

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Ulla Åberg

    Underbart att forskarbarn blir uppmärksammade. Jag är ett sånt och har varit det i lite mer än 62 år nu.

    2021.02.17

  • Tina Vrieler

    Att skapa en bok om forskarbarn endast på svenska för att nå ut till de mest socioekonomiskt utsatta verkar lite underligt med tanke på att denna grupp läser minst för sina barn och har minst köpkraft. Jag tvivlar på att föräldrar med lågt kulturellt kapital skulle prioritera en sådan bok även om de hade råd. Vad jag vet kommer delar av boken att översättas till andra språk än svenska för att ni vill uppmuntra människor att lära sig svenska. Dock tvivlar jag på att en bok kommer att skapa incitament för att lära sig svenska. Det är bra att boken finns men jag tror föräldrarna är nyckeln till breddad rekrytering till universitet. Bjud in dem till samtal om boken och låt boken finnas i flera språk för att inkludera fler. Det tror jag skulle motivera människor/föräldrar till att lära sig svenska samtidigt som det kommer att sporra barnens forskaraspirationer.

    2021.04.27