Susanne Aalto är professor i radioastronomi vid Chalmers i Göteborg. Hennes intresse för astronomi väcktes när hon som barn gick igenom skogen i mörkret på väg till skridskobanan.
Vägen till akademin

Hennes rymdresa startade på biblioteket i Hallstahammar

2021-02-03

Susanne Aalto har fascinerats av stjärnhimlen ända sedan hon var barn. Idag är hon professor i radioastronomi och leder en forskargrupp vid Onsala rymdobservatorium. Under alla år har hon studerat hur galaxer utvecklas, och försöker nu också förstå mer om supermassiva svarta hål.

Susanne Aalto blev intresserad av astronomi redan som barn hemma i Hallstahammar, när hon gick genom skogen i mörkret på väg till skridskobanan.

– Jag blev fascinerad av den enorma skönheten och vad som fanns där ute. Om det fanns andra världar och hur stjärnor bildas.

Hennes föräldrar hade invandrat från Finland, pappa jobbade på stålverket och mamma som servitris, de var tre barn och bodde trångt i en lägenhet.

Fristad på biblioteket

Susanne hittade en fristad på biblioteket. Där läste hon allt hon kom över om rymden, det var tyst och hon trivdes med att vara där ensam.

– Biblioteket var avgörande för att jag sitter här idag. Att kvinnorna där tog mig på allvar och plockade fram de här böckerna åt mig gjorde att mitt intresse kunde växa fram. Oavsett varifrån man kom kunde man få tillgång till de här resurserna. En sådan kvalitet på en liten bruksort!

Idag är Susanne Aalto professor i radioastronomi vid Chalmers i Göteborg och leder en egen forskargrupp. Hon är fortfarande lika fascinerad av universum, men funderar numera sällan på dess oändlighet såsom hon gjorde som barn.

– Jag tänker inte på de enorma avstånden. Ofta har man så mycket teknik mellan sig själv och det som händer och jag är upptagen av de gåtor som jag vill försöka lösa. Men jag skulle gärna resa ut i solsystemet och se mig om lite. Jag skulle stå med näsan tryckt mot glasrutan och stirra ut.

Pionjär inom sitt ämne

Susanne Aalto är som kvinna pionjär inom sitt ämne, den första kvinnan att disputera i radioastronomi 1994 och den första kvinnliga professorn i ämnet 2013.

– Inom mitt fält finns många duktiga kvinnor, riktiga superstjärnor. De har banat väg och det gör det lättare. Det betyder inte att det inte finns fördomar, för det gör det. När jag varit ute och föreläst eller varit i tv kan man få konstiga mejl. Men de allra flesta som hör av sig är trevliga och nyfikna.

Efter gymnasiet valde hon Chalmers för att läsa till civilingenjör i teknisk fysik, med tanken att om det inte skulle funka att bli astronom hade hon i alla fall en bred grundutbildning. Studierna var tuffa i början, hon var inte van vid det självständiga sättet att arbeta.

– Det tog ett tag att fatta att jag var tvungen att själv ta ansvar och planera mina studier.

Men in på andra året vände det och sedan dess har det gått raka spåret för Susanne Aalto. Efter examen gick hon direkt till forskningen, där fanns en frihet att driva saker själv som passade henne. Hon kontaktade forskare på Onsala rymdobservatorium och frågade om där fanns någon plats som forskarstuderande.

– Jag tog vad jag fick, och det var galaxer. Och det har det varit sedan dess!

Knuffa sitt vetande

Hon har genom åren haft bra mentorer, ofta själv tagit kontakt och bett om stöd. Under tiden som forskarstuderande var en viktig roll för mentorerna att få henne att hantera misslyckanden. Att förstå att det handlar om att man ska lära sig något, inte att man är dum.

– Man måste våga tänka annorlunda, utforska och knuffa sitt vetande. Ha mod och inte vara för rädd. Man gör ibland fel som forskare och det är otroligt viktig att det får vara så, utan att man gör en stor affär av det.  Alla nya idéer testas ändå grundligt genom många observationer och modeller för att se om de håller.

När Susanne Aalto behöver tänka fäller hon ihop laptopen och ställer sig att titta ut över Kungsbackafjorden. Eller så jobbar hon i trädgården eller bakar. Det går av sig själv, så tankarna kan löpa fritt. Det händer att hon drömmer fram en idé när hon sover och får stiga upp och skriva ner vad hon kommit på.

Det mesta av arbetet sker annars vid datorn: att hantera data, göra bilder av data, tolka data och att skriva. Forskargruppen lägger mycket tid på att ansöka om att få tillgång till bland annat radioteleskop på olika platser. Teleskop som till exempel Alma och Apex i Chile, VLA i New Mexico och Noema i Frankrike. Numera reser hon sällan iväg själv, datainsamlandet görs ofta av personal på plats.

– Det är långa resor, till avlägsna, torra och ofta soliga platser. Men jag peppar mina postdoktorer att åka.

Tog hjälp av Grants Office

2018 fick Susanne Aalto det prestigefyllda forskningsbidraget Advanced Grant från European Research Council, ERC, för sitt projekt Hidden, i konkurrens med drygt 2000 europeiska forskare.

– Namnet syftar på att jag letar efter mina gömda galaxer. Det var jättehäftigt, helt fantastiskt att få!

Hon tog hjälp av Chalmers Grants Office med sin ansökan och uppmanar andra forskare att göra likadant. Det var ovärderligt, det gav henne en insikt i hur andra såg på hennes ansökan och fick henne att lyfta fram saker som hon inte tänkt på.

Just nu håller hennes forskargrupp på att försöka förstå sig på extremt stoftinbäddade galaxer, som är så inbäddade att man inte ens kan se dem i röntgen.

– Vi har utvecklat nya metoder där vi använder molekyler som ett slags mätinstrument för att kunna se bakom dimslöjorna. Det är jättespännande, vi kan ha upptäckt ett nytt sätt på vilket supermassiva svarta hål växer till.

De bedriver också studier om dynamiken i galaxerna för att söka bevis på att gas strömmar in mot det svarta hålet, och om kemin i gasen – viktiga pusselbitar i förståelsen av svarta hål.

Sätter ljus på vetenskapen

Susanne Aalto är mycket glad över att 2020 års Nobelpris i fysik tilldelas forskning om svarta hål. Hon är själv nybliven medlem av Kungliga Vetenskapsakademin som ansvarar för priset.

– Det är otroligt fascinerande vad de gjort. Svarta hål kan man bara upptäcka när de påverkar annan materia. De lyckades följa stjärnornas banor i Vintergatans centrum under lång tid och kunde genom rörelserna visa att det måste finnas ett supermassivt svart hål där.

Hon konstaterar att Nobelpriset har stor betydelse för att sätta ljuset på hur viktig vetenskapen är för oss människor. Men för egen del är sådana belöningar inte viktiga.

– Mitt mål är att följa de spår som vi nosat upp och se vart de leder, det räcker för att göra mig jättelycklig. Jag är mycket tacksam över att jag kan göra det jag gör och känner enorm glädje i mitt arbete, för min forskargrupp och bland galaxerna.

Text: Helena Östlund
Foto: Anna-Lena Lundqvist/Chalmers

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Barbro Norberg

    Så fantastiskt en kvinna professor i sådant ämne! Trodde först du var från Tornedalen som jag. Min mormor kom också från Finland. Jag tycker det var mycket intressant att läsa om ditt arbete. Själv har jag ägnat mig åt tyska och svenska och jobbat som lärare

    2021.05.10