Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Flera signaturer i olika färger

Publiceringar spelar en avgörande roll i konkurrensen om tjänster och forskningsmedel. Därför är det viktigt att rätt personer står som författare till de vetenskapliga artiklarna.

NYHET

Vem har rätt att kalla sig författare?

Att vara författare till ett vetenskapligt arbete innebär både en merit och ett ansvar. Men vem som förtjänar den meriten och hur ansvaret ska fördelas är inte självklart – frågor som får ökat fokus när författarlistorna på vetenskapliga artiklar växer.

Författarskap beskrivs ibland som forskarvärldens valuta. Publiceringar är ett konkurrensmedel i kampen om tjänster. De krävs för meritering, är viktiga för den som söker forskningsmedel och styr hur pengar fördelas till institutioner.

Inte minst därför är det centralt att rätt personer står som författare till det som publiceras. Men att så inte alltid är fallet är välkänt.

Det visar till exempel en enkätundersökning riktad till nydisputerade vid svenska medicinska fakulteter åren 2009 och 2016. År 2009 angav 30 procent av de svarande att deras avhandling innehöll artiklar där personer stod med på författarlistan utan att ha bidragit till forskningen på ett sådant sätt att de, enligt gängse publiceringsetiska riktlinjer, borde ha stått med. År 2016 svarade 39 procent samma sak.

Gert Helgesson

Gert Helgesson. Foto: Stefan Zimmerman

– Det här problemet kvarstår. Det har inte blivit bättre trots mer undervisning i forskningsetik och trots att det numera ofta är ett obligatoriskt moment i doktorandutbildningen. Min bild är att det även internationellt förkommer ganska mycket fusk runt medförfattarskap, inte minst inom medicin och andra fält där forskningssamarbeten är vanliga, säger Gert Helgesson, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet och medförfattare till boken Publiceringsetik.

Forskning bedrivs på olika sätt

Anledningarna till avsteg från reglerna varierar. Det kan handla om traditioner, maktutövning eller pragmatiska skäl – som att någon behöver en ytterligare publicering för sin docentur.

Inom vissa akademiska fält är frågor om medförfattarskap mer på tapeten än inom andra. En förklaring finns i hur forskningen bedrivs. Inom samhällsvetenskap och humaniora är det vanligt att forska och publicera på egen hand eller i små grupper.

I medicin och naturvetenskap är istället samarbete det normala. Fem, sex författare är inget ovanligt och det kan vara betydligt fler. Inom partikelfysik är numera stora internationella samarbeten vanliga och det förekommer artiklar med fler än tusen författare.

– Generellt har antalet författare på vetenskapliga artiklar ökat genom åren. Och ju fler olika kunskapsfält som knyts ihop, desto mer byggs det på.

Fyra krav ska vara uppfyllda

Idag finns inga vedertagna, vetenskapsövergripande regler som definierar författarskap. Det finns internationella riktlinjer, där de mest kända är de så kallade Vancouverreglerna (se faktaruta). De har formulerats av en grupp redaktörer för medicinska tidskrifter (International Committee of Medical Journal Editors, ICMJE), men används idag även inom naturvetenskap och ibland inom humaniora och samhällsvetenskap.

I Vancouverreglerna anges fyra krav som alla ska vara uppfyllda för att en person ska räknas som författare. Det första är att personen ska ha stått för ett substantiellt bidrag till idé eller design, insamling av data eller analys och tolkning av data för arbetet.

Vad som är ”substantiellt” definieras inte, men av riktlinjerna framgår ändå att vissa insatser inte duger som grund för författarskap. Det gäller till exempel den som endast säkrar finansiering eller står för generell ledning av en forskargrupp.

Författarskap är också kopplat till ansvar för den publicerade forskningen, vilket berörs i Vancouverreglernas fjärde punkt. Men det kriteriet är otydligt, anser Gert Helgesson. Det kan antingen läsas som att alla författare ska hållas ansvariga för allt i artikeln. Eller som att alla författare har ansvar för att underlätta en eventuell utredning om artikeln misstänks innehålla oegentligheter i någon del.

Den bästa tolkningen

En tredje möjlig läsning är att ansvaret för att utreda eventuella oegentligheter gäller alla och under hela arbetet med studien, inte bara om den publicerade artikeln hamnar under utredning.

– Det tycker jag är den bästa tolkningen – att om man får reda på någonting som skulle kunna ha med oredlighet att göra måste man ta upp den misstanken på något sätt. Men riktlinjerna borde förtydligas så att det är klart vad som gäller.

Han tycker att ansvaret för det publicerade ska relatera till vad var och en har gjort. Att kräva att någon ska kunna hållas ansvarig för allt i en studie är inte realistiskt, anser Gert Helgesson. Inte ens den som leder projektet.

– Det går inte alltid att ha den insynen. En anledning till samarbete är ju ofta att olika grupper har olika kompetenser, och ibland kan man verkligen inte det de andra gör. Men vissa rutiner ökar chanserna för att få ögonen på oegentligheter, och man kan tycka att en forskningsledare bör skapa arbetssätt som försvårar att folk smyger in fusk.

Många tidskrifter anger idag att de stöder de krav på författarskap som ställs i specifika riktlinjer, eller har formulerat egna regler. Men det är svårt för tidskrifterna att kontrollera om en forskare verkligen har bidragit till arbetet på det sätt hon hävdar och Gert Helgesson konstaterar att tidskrifterna i hög utsträckning lämnar den uppgiften till forskarna.

Kan inte medla i dispyter

Den bilden bekräftas av redaktionen för tidskriften Science:

– Vår ansvar är att tydligt formulera kriterierna för författarskap och ge verktyg för författare att ange sina bidrag [till arbetet, reds anm]. Vi kan inte medla i dispyter om författarskap. Det tycker vi är forskningsinstitutionernas ansvar, eftersom de har tillgång till labböcker och andra uppgifter som kan klargöra bidragen och användas för att avgöra om de matchar våra kriterier för författarskap, skriver Science redaktion i en kommentar till Curie.

Innan en artikel accepteras i Science måste alla författare fylla i ett författarformulär och bekräfta att de uppfyller tidskriftens författarkriterier. Författarna måste beskriva sina bidrag till artikeln i det så kallade credit-systemet (contributor roles taxonomy), som används av allt fler tidskrifter. Det delar in arbetet med en artikels tillkomst i olika moment och varje medförfattare kan tillskrivas de roller hon bidragit med.

För den korresponderande författaren gäller särskilda åtaganden. En senior författare från varje grupp ska också ha granskat den rådata gruppen har producerat. Sciences redaktörer går igenom författarformulären för att se om svaren är rimliga.

Det hela försvåras dock av det faktum att definitionen av författarskap kan variera mellan olika fält. Bidrag som motiverar att en person tas med i författarlistan inom en disciplin får bara ett erkännande i en annan disciplin och nämns inte alls i en tredje.

– De skillnaderna är djupt rotade i disciplinernas kulturer och praxis. Därför är det mycket svårt för en bred, tvärvetenskaplig tidskrift som Science att över hela linjen avgöra om rätt författare står med i varje fall, konstaterar Science redaktion.

Uppmanar till gemensamma regler

Författarskapsreglerna i Science bygger på rekommendationer i en artikel publicerad i PNAS 2018, som uppmanar tidskrifter att anta gemensamma regler för att klargöra vad som förväntas av författare.

Artikeln omformulerar Vancouverreglernas författarskapskriterier för att passa fler vetenskapsområden, uppmanar till användning av credit-systemet och listar vilket ansvar som bör ligga på den korresponderande författaren.

Marcia McNutt

Marcia McNutt. Foto: Christopher Michel

– En lista med författares ansvar, speciellt den korresponderande författarens, har enligt min åsikt saknats allt för länge. I en tid när författare gärna tar del av rampljuset när en artikel får positiv uppmärksamhet, men försöker komma undan om artikeln stöter på problem när det gäller kvaliteten på data eller analys, är det viktigt att veta vem som är ansvarig för vilka delar av processen, skriver artikelns försteförfattare Marcia McNutt, ordförande för National Academy of Sciences i USA, i en kommentar till Curie.

Flera tidskrifter följer nu helt eller delvis artikelns rekommendationer.

De flesta skrivs av en författare

I redaktionskommittén för tidskriften Nordic Journal of Educational History är författarskap ingen stor fråga, konstaterar Henrik Åström Elmersjö, docent i historia vid Umeå universitet och ansvarig för kommitténs arbete. Närmare 80 procent av artiklarna i tidskriften är skrivna av en ensam författare och man ser ingen ökning av artiklar med flera författare.

Henrik Åström Elmersjö

Henrik Åström Elmersjö. Foto: Per Melander

– Inom utbildningshistoria är det ganska ovanligt att skriva artiklar med fler än två författare och då går det i regel direkt att se varför det är flera – ofta är det en jämförande artikel med författare från exempelvis två olika länder. Men vi är medvetna om att det generellt rör sig mot ett ökat samförfattande och har formulerat regler kring författarskap för att kunna hantera det, säger Henrik Åström Elmersjö.

Tidskriftens regler bygger på Vancouverreglerna och lägger ett särskilt ansvar på den korresponderande författaren att säkerställa att rätt författare står med.

Utmaningar med samförfattande

Johannes Westberg är professor i pedagogik vid Örebro universitet. Han bedömer att samförfattande har blivit vanligare inom hans områden – pedagogik, utbildningsvetenskap och historia – men konstaterar att det handlar om små samarbeten och att det heller inte är ovanligt att arbeta ensam.

Johannes Westberg

Johannes Westberg. Foto: Örebro universitet

Johannes Westberg har själv publicerat forskningsartiklar tillsammans med andra och ser det som en möjlighet att göra mer mångvetenskaplig forskning genom att kombinera sin kompetens med andras. Men han ser också utmaningar:

– Samförfattande ska vara en motor för ökad kvalitet och nya samarbeten, det får inte bli en motor i publiceringshetsen. Anledningen till samförfattarskap bör inte vara att få fler artiklar på sitt cv.

I rollen som granskare av forskning inför disputationer och tjänstetillsättningar ser Johannes Westberg också en svårighet med att bedöma värdet av samförfattade artiklar.

– Självständighet och originalitet är viktiga bedömningsgrunder. Om någon alltid samförfattar väcks frågan om hen verkligen kan skriva artiklar på egen hand. Inte minst för doktorander är det dessutom viktigt att få möjligheten att själv formulera och publicera sin forskning, säger han.

Tidskiften Sciences credit-system: Contributor roles taxonomy (English) Länk till annan webbplats.

Tidskriften Science författarskapsregler: Editorial policies (English) Länk till annan webbplats.

Riktlinjer för författarskap

De så kallade Vancouverreglerna är rekommendationer formulerade av International Committee of Medical Journal Editors, ICMJE. Där anges att författarskap ska baseras på fyra kriterier, som alla ska uppfyllas av samtliga författare:

  • Substantial contributions to the conception or design of the work; or the acquisition, analysis, or interpretation of data for the work
  • Drafting the work or revising it critically for important intellectual content
  • Final approval of the version to be published
  • Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.

Internationella riktlinjer för författarskap: International Committee of Medical Journal Editors, ICMJE (English) Länk till annan webbplats.

Rekommendationer har också tagits fram av exempelvis Committee On Publications Ethics, COPE, och Council of Science Editors.

Ordningen på forskarnas namn har betydelse

Ordningsföljden på författarnamnen har olika betydelse inom olika forskningsområden.

Inom många humanistiska ämnen har författarna traditionellt listats i bokstavsordning.

Inom andra områden anses förstaplatsen vara den viktigaste, sistaplatsen näst viktigast och därefter plats två, tre och så vidare. Ytterligare tolkningar förekommer och detta kan också variera mellan olika länder. Det förekommer även delade första- och sistaplaceringar.

Antalet första- och sistaplatser kan ha betydelse vid bedömning av exempelvis docentkompetens.

Relaterat innehåll

Krönika 13 mars 2024

Alltför många ord och bisatser, tappade trådar och en självbelåten attityd. Det kännetecknar det stofila skrivandet som i värsta fall fungerar som en propp mot spridandet av nya ta...

Nyhet 5 mars 2024

Anders Nilsson

Hur lyckas man med sin Marie Curie-ansökan? Det vet Gabriele Greco och Konstantin Nestmann som båda fick 100 av 100 poäng och nu är anställda som postdoktorer i Sverige.

Nyhet 28 februari 2024

Keiko Snarberg

Att söka medel för forskning tar tid och kräver planering. Curie har bett tre erfarna forskare om tips på hur man skriver sin första ansökan för att öka chanserna att få den bevilj...