Coronapandemin har visat på vikten av att snabbt kunna förmedla korrekt information som människor tar till sig.

Hur väl lyckas forskare nå ut med sin forskning?

2020-11-16

Att studera hur forskningskommunikation fungerar och når ut har blivit allt viktigare. Det visar inte minst det som händer under pandemin, när korrekt information snabbt måste nå så många som möjligt – och på ett sätt så att människor tar den till sig.

Hur väl lyckas egentligen forskare kommunicera sin forskning? Och hur kan forskare effektivt bemöta fake news och konspirationsteorier? Det är frågor som studeras inom forskning om forskningskommunikation.

Forskningen utgör inget eget fält utan återfinns inom olika discipliner som sociologi, antropologi, psykologi och medie- och kommunikationsvetenskap. Och frågorna har blivit allt mer aktuella i och med covid-19.

Pandemin har satt ämnet i fokus

Emma Weitkamp

– Pandemin har satt fokus på hur information sprids på alla nivåer. Såväl mellan akademiker som mellan akademiker och samhällsapparaten och till allmänheten. Men också hur desinformation uppkommer och hanteras, som till exempel att jorden är platt och att covid-19 är ett påhitt, säger Emma Weitkamp.

Hon är biträdande professor vid Science Communication Unit vid University of the West of England (UWE) i Bristol och forskar bland annat om vetenskapsjournalistik. Sedan 2014 är hon också chefredaktör för Journal of Science Communication, JCOM. Det är en av de tongivande tidskrifterna inom området och startades i början av 2000-talet vid forskningsinstitutet Sissa i Trieste.

Tidskriften publicerar studier open access inom ett brett spektrum av ämnen, ungefär 60-70 artiklar per år förutom vissa specialutgåvor. Ett vanligt förekommande ämne är medborgarforskning. Studierna kan gälla hur volontärer rekryteras, hur de upplever sin medverkan och i vilket stadium av forskningen de kan göra mest nytta.

Hundratal brittiska forskare

Ett annat återkommande forskningsämne i tidskriften är sociala medier. Forskningen kan handla om hur olika typer av plattformar används i olika länder, hur de interagerar med varandra och hur sociala medier missbrukas för att sprida falsk information. Men också om hur det fungerar att kommunicera egna forskningsresultat via till exempel Facebook.

– Vilka människor når du och hur når du dem? Hur processar människor information? Det är frågor som är angelägna för många forskare, säger Emma Weitkamp.

Hon uppskattar att ett hundratal brittiska forskare ägnar sig åt forskning om forskningskommunikation, på hel- eller deltid. Det är dock svårt att säga exakt, eftersom de verkar inom olika discipliner och publicerar sig i olika tidskrifter.

Det finns kluster av forskare på ett antal brittiska universitet där man erbjuder magisterexamen i forskningskommunikation, bland annat vid UWE där hon själv verkar. Utöver dessa kluster finns också forskargrupper som är nischade, som till exempel i Leicester där man är starka på miljökommunikation.

Krävs ökad finansiering

Kunskapsöverföring mellan forskningskommunikatörer och forskare sker främst på konferenser, enligt Emma Weitkamp. Det finns även nätverk som till exempel Public Communiction of Science and Technology, PCST, som uppmuntrar till utbyte.

På hennes eget universitet erbjuder forskarna utbildning till kommunikatörerna. Däremot är det inte vanligt att forskare studerar hur kommunikatörer arbetar.

Emma Weitkamp anser att frågan om ökad finansiering är avgörande för att stärka detta forskningsområde – ämnet faller lätt mellan stolarna eftersom det inte är ett eget fält. Hon påtalar också att det är svårt att få forskningsmedel till yngre forskare.

– Den stora utmaningen är hur vi utvecklar de unga som ska ta över när vi går i pension. Eftersom det är svårt att få finansiering för dem innebär det att vi inte kan utbilda nästa generation.

Växande forskningsfält

Gustav Bohlin

Gustav Bohlin, som är utredare vid Vetenskap & Allmänhet, poängterar att forskningskommunikation är ett viktig och växande forskningsområde.

– Mängden kunskap växer så fort och det skapar ett allt större behov för forskare att nå ut i samhället med kunskap om hur man gör och vad som är förutsättningarna för den här kommunikationen.

I Sverige finns inga riktade medel för forskning om forskningskommunikation. Däremot kan man söka öppna bidrag inom exempelvis humaniora och samhällsvetenskap, konstaterar Gustav Bohlin.

Han har tillsammans med doktoranden Joanne Bakker på Karolinska institutet undersökt hur den här forskningen ser ut i Sverige, på uppdrag av Vetenskapsrådet. De har sökt i tre tongivande internationella tidskrifter JCOM, Public Understanding of Science och Science mellan 2010 och 2019 och funnit 23 studier av 28 svenska forskare.

– Det är få individer i absoluta tal, men man kan inte dra slutsatsen att det bara är 28 personer i Sverige som forskar om detta. Det kan finnas mycket forskning som faller inom ämnet, men som publiceras i andra tidskrifter.

Han konstaterar att materialet i undersökningen är spretigt, både idémässigt och vad gäller lärosäten. Ämnena rör sig inom bland annat sociologi, utbildningsvetenskap samt medie- och kommunikationsvetenskap.

En internationell studie som gjorts vid Institute for Science and Innovation Communication, Inscico, i Tyskland, visar att antalet internationella studier inom området har ökat sedan 1979, och särskilt under de senaste 15 åren.

Vad påverkar människors åsikter?

En frågeställning som Gustav Bohlin gärna vill lyfta fram är vilka modeller för forskningskommunikation som fungerar bäst. Vad är det som påverkar en människas åsikter och känslor i en samhällsfråga som har vetenskaplig grund?

En vanlig metod är att försöka öka människors kunskap, i tron att med kunskap kommer positiva attityder.

– Men inom forskningen har man om och om igen sagt att den grundtanken är fel. Attityder baseras på en mängd sociala och kulturella värden. Envägskommunikation funkar därför dåligt som ett sätt att få människor att ändra attityder. Kommunikation bör vara dialogbaserad och ta hänsyn till vilka man kommunicerar med.

En fråga som också diskuteras är om forskning om forskningskommunikation borde vara ett eget fält, men Gustav Bohlin är inte övertygad om det.

– Det är klart att det finns fördelar med att ha status som eget fält. Men det viktiga är att forskningen blir av och ger intryck, om det sedan kallas för fält, ämne eller tema tycker jag är sekundärt.

6
Text: Helena Östlund

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Jonas Tegenfeldt

    Sista delen handlar om syftet med forskningskommunikationen. Jag skulle nog vilja påstå att den inte nödvändigtvis handlar om att ändra människors attityder och åsikter i en viss riktning. Visserligen finns det attityder som inte är särskilt kontroversiella eller till och med mycket önskvärda ur ett universellt perspektiv eller som har så starkt vetenskapligt stöd att det inte finns några alternativ, men vi får inte glömma att ren kunskapsförmedling har ett egenvärde. En ökad kunskap bland våra medmänniskor har ett egenvärde även om den inte leder till förändrade attityder. För att säkerställa tilliten till universiteten som objektiva kunskapsproducenter, får vi inte skapa en situation då vi uppfattas som manipulerande. Istället måste vi vara öppna med i vilken grad vår kommunikation syftar till attitydförändring respektive ren kunskapsförmedling.

    2020.11.19

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter