Ekonomisk kris slår mot svensk forskning

Det finns risk för att en generation inom svensk forskning går förlorad, varnade två representanter för Kungliga vetenskapsakademien, Göran K Hansson och Hans Ellegren, i en debattartikel i Dagens Nyheter i juni.

– Man ska ärligt säga att det förstås är svårt för oss att avgöra hur stora effekterna blir. Men vi har ju en del fakta redan, som att Wallenbergstiftelsens utlysning av projektmedel som nu ställs in låg på drygt 600 miljoner kronor förra året. Så mycket förlorade alltså svensk forskning i fria projektpengar på bara det enskilda beslutet, säger Hans Ellegren, ordförande för KVA:s kommitté för forskningspolitiska frågor.

En rapport från Universitetskanslersämbetet visar att svenska lärosäten år 2018 hade intäkter på drygt 43 miljarder kronor i finansiering för forskning och forskarutbildningar. Närmare hälften av de pengarna, över 20 miljarder kronor, kom från externa finansiärer som till stor del var privata stiftelser.

Fria forskningsmedel försvinner

Alla stiftelser påverkas dock inte i samma grad. Medan vissa har sina pengar på börsen och kan ha påverkats mycket av pandemins ekonomiska effekter, har andra placeringar i exempelvis fastigheter som har påverkats mindre. Insamlingsstiftelserna Cancerfonden och Hjärt-Lungfonden ser inte någon större nedgång i donationer hittills, men det är oklart hur hösten och julen blir – perioder som normalt står för en stor del av de insamlade beloppen.

I debattartikeln uppmanar Hans Ellegren och Göran K Hansson regeringen att öka anslagen till Vetenskapsrådet för att kompensera för det bortfall som pandemin ger. Det tror Hans Ellegren vore bättre än ökade anslag direkt till lärosätena.

– Man kan tänka att en krona är en krona oavsett källan, men svenska forskningspengar används väldigt olika beroende på varifrån de kommer. Det som går direkt till universiteten ska också finansiera de alltmer svällande administrativa strukturerna, säger Hans Ellegren.

Mycket binds dessutom upp i lärartjänster och andra tjänster. Pengar från privata stiftelser och Vetenskapsrådet, via utlysningar där forskarna söker i konkurrens, går mer direkt till den bästa forskningen, menar han.

– Så när stiftelserna minskar sina anslag är det just fria pengar vi förlorar, och då förlorar också svensk forskning i konkurrenskraft. Staten behöver gå in och kompensera, kanske i dialog med privata finansiärer, säger Hans Ellegren.

Oro för minskade statliga forskningsanslag

En av många svenska forskare som haft nytta av forskningsmedel från privata stiftelser är Mikael Käll, professor i fysik vid Chalmers. Han forskar inom bionanofotonik, optiska fenomen på nanonivå som kan tillämpas inom bland annat biologi. Det senaste decenniet har han bland annat fått finansiering från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse vid flera tillfällen.

– Det har varit oerhört betydelsefullt för mig. Jag har kunnat syssla med den grundforskning som jag själv varit fascinerad av och byggt en större forskargrupp. Med storleken kommer att man inte bara behöver gå på säkra kort utan kan ta lite chansningar, och det gör forskningen internationellt konkurrenskraftig, säger Mikael Käll.

Han är dock inte övertygad om att bortfallet i forskningsmedel från de privata stiftelserna får så dramatiska effekter som debattörerna från KVA varnar för. Däremot undrar han hur forskningen ska påverkas av den ekonomiska krisen i stort. Han konstaterar att många inom akademin är rädda för att staten inte alls kommer att öka utgifterna för forskning nu utan tvärtom minska dem, med tanke på alla andra behov som har uppstått.

– I en kris kan det också bli fokus på tillämpad forskning snarare än grundforskning, för att man vill se tydliga resultat snabbt. Jag hoppas att det inte uppstår sådana tendenser nu. Minskad grundforskning tror jag skulle leda till att vi minskar vår allmänna akademiska excellens. Grundforskningen är ett sätt att lära ut hur man tänker fritt och utmanar, det finns en viktig styrka i det, säger Mikael Käll.

Han är också lite orolig för att det nu ska saknas medel till att anställa nya doktorander, just vid en tidpunkt då tillgången på möjliga doktorander i praktiken är stor eftersom industrin tvingas minska sina anställningar.

– Så om det är någon kompensatorisk åtgärd man kunde tänka sig är det väl fler doktorandtjänster. Om vi lyckas forskarutbilda fler så skulle Sverige kunna gå starkare ur krisen, säger Mikael Käll.

Dock vill han inte se alla doktoranderna stanna inom akademin sedan. De fast anställda är redan för många, menar han. Men fler doktorandtjänster skulle göra det möjligt att bygga större forskargrupper, vilket han anser stärker forskningen.

Ökad satsning, men på coronaforskning

Hans Ellegren påpekar att behovet av doktorander varierar mellan lärosäten och att en och samma typ av satsning inte passar alla. Men han håller med om att den svenska akademin inte bör byggas ut med fler fasta tjänster.

– Jag har själv varit aktiv på olika ledningsnivåer i universitetsvärlden och vi är ju inte särskilt bra på att prioritera. När universiteten får nya pengar vill de direkt anställa fler, och sprida ut medlen på många för att alla ska bli nöjda. Det behövs att Vetenskapsrådet och andra gör prioriteringarna, och väljer den bästa forskningen. Därför vill KVA se en successiv höjning av statsbidragen till Vetenskapsrådet, säger Hans Ellegren.

Vetenskapsrådet fick i april i uppdrag av regeringen att fördela 100 miljoner kronor till snabba forskningsinsatser med koppling till det nya viruset. I en första utdelning har 23 projekt fått drygt 33 miljoner kronor.

Men i debattartikeln betonade skribenterna från KVA att pandemin också visat hur betydelsefull den fria grundforskningen är. Svensk grundforskning inom bland annat immunologi och antikroppsbildning har de senaste månaderna plötsligt fått stor praktisk betydelse.

Agneta Bladh, ordförande i styrelsen för Vetenskapsrådet, håller med debattörerna på den punkten.

– Det är svårt att veta vad vi kan behöva i framtiden, därför är det viktigt att värna om den fria forskningen. Sverige skulle behöva satsa ännu mer på bottom up-forskning, säger Agneta Bladh.

Minister ser ökat folkligt stöd för forskningen

”Bottom up” kallas forskningsprojekt som formuleras fritt av forskarna själva, istället för att utformas för strategiska satsningar på särskilda ämnesområden.

Vetenskapsrådet är en av få finansiärer i Sverige som satsar på den sortens projekt inom grundforskning på i stort sett alla vetenskapsområden. Agneta Bladh konstaterar att om regeringen gjorde en generell ökning av anslagen till Vetenskapsrådet så skulle de medlen i praktiken kunna fördelas med myndighetens befintliga administration för att granska ansökningar.

– Nu är det stora frågetecknet om regeringen tycker att det är väsentligt att satsa på forskning i det här skedet. När alla pockar på medel samtidigt så kommer forskning ofta sist i kön. Det är lätt att tänka kortsiktigt istället för på vad vi behöver om tjugo eller trettio år, nämligen en del av de resultat som kan komma ur grundforskningen, säger Agneta Bladh.

Just nu pågår förhandlingarna om höstens budgetproposition. Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, kan inte kommentera innehållet vad gäller resurserna till forskning och innovation.

– Men vi är fullt medvetna om att krisen kommer att påverka finansieringen av svensk forskning, även om det återstår att se den exakta omfattningen av tappet. Det är något som vi försöker följa så noga vi kan. Samtidigt tycker jag att pandemin med all tydlighet har visat vikten av forskning för att kunna möta olika typer av samhällsutmaningar. Jag tycker också att det känns som att det finns ett folkligt stöd för forskningsfinansiering just nu, säger Matilda Ernkrans.

Vad gäller satsningar på just fri forskning säger ministern att det behövs en bra balans mellan fria medel och mer strategiska forskningssatsningar.

– Båda är lika viktiga. Vi behöver ta oss ur den här krisen genom att investera i ett starkare samhälle, då kommer det att krävas forskning, säger Matilda Ernkrans.