Kajsa Sigfridsson Clauss är forskare vid röntgenkällan MAX IV i Lund. Foto: Kennet Ruona

Tomt, ovisst och uteblivna leveranser

2020-05-06

Hur påverkas forskningen när samhälle och arbetsplatser inför restriktioner på grund av pandemin? Curie har talat med tre forskare som inte kan stanna hemma helt.

Kajsa Sigfridsson Clauss

Röntgenkällan MAX IV i Lund är i drift, men de flesta medarbetare arbetar hemifrån och kommer bara in för specifika arbetsuppgifter. Mycket av den forskning som skulle ha utförts den här våren får vänta, berättar Kajsa Sigfridsson Clauss, forskare vid strålröret Balder.

– Under våren har vi på Balder schemalagda användare som skulle kommit från bland annat Sverige, Finland, Norge, Danmark, Lettland och Storbritannien, men som nu har fått ställa in. Det är bara de som finns här i Lund som kan besöka oss. Gränserna är stängda och inte heller svenska användare från till exempel Stockholm kommer hit.

En del försök kan göras på distans

I några fall kan försöken göras på distans, med skickade prover och detaljerade instruktioner.

– Jag har precis hjälpt en forskargrupp i Trondheim att utföra ett experiment. Det gick bra, och det var roligt att vi kunde lösa det ihop, säger Kajsa Sigfridsson Clauss.

Men det är bara en mindre andel som kan få hjälp på det sättet.

– Många grupper behöver ha sin expertis på plats, och vi har heller inte tidsmässig kapacitet att hjälpa så många. Vi är bara två medarbetare på Balder som kan ge den hjälpen, och här pågår normalt forskning dygnet runt, både vardag och helg.

När experimenten uteblir används tiden istället till att bygga vidare på experimentstationen, förklarar hon.

– Balder är inte helt färdig, så vi passar på att tidigarelägga vissa installationer. Dit hör bland annat ett aggregat som möjliggör experiment vid extremt låga temperaturer – en så kallad kryostat.

Värst är ovissheten

Reparationstiden blev lite längre än förväntat för utrustning som behövde skickas till Tyskland, i övrigt har det inte varit några större problem med transporter, säger hon.

– Mitt intryck är att det gäller för andra strålrör också. Det pågår mycket installationer här nu. Säkert med vissa förhinder, men jag har inte sett något arbete avstanna.

Värst i den uppkomna situationen är ovissheten, konstaterar Kajsa Sigfridsson Clauss.

– Det är okej att vi befinner oss i det här läget just nu, men oerhört frustrerande att inte veta hur länge det ska pågå. Hur ska man planera då? Hittills har vi kunnat använda tiden till vettiga saker som på sikt gynnar våra användare, men så kommer vi inte att kunna fortsätta särskilt lång tid. Det vore väldigt olyckligt om vi inte kan ha normal verksamhet efter sommaren.

Med anledning av pandemin och att många forskningsfaciliteter håller stängt har MAX IV även infört särskild handläggning för snabb access till stråltid, för forskning med anknytning till SARS-CoV-2 och annan angelägen hälsorelaterad forskning.

Labben delar solidariskt på kemikalierna

Erik Olsén

Doktoranden Erik Olsén fortsätter att gå till sitt labb vid Chalmers avdelning för nano- och biofysik. Det har blivit ödsligt i lokalerna, men hans egen forskning om mikroskopimetoder fortsätter ungefär som vanligt, konstaterar han.

– Jag påverkas mindre än många andra eftersom den utrustning som jag behöver finns här. Jag har kollegor i forskargruppen som använder sig av en rad olika neutronkällor utomlands, och de har förstås fått ställa in sina resor. Även de som brukar resa till andra labb i Sverige har drabbats eftersom varken Chalmers eller andra tillåter besök utifrån.

Innan restriktionerna infördes var det istället ökad aktivitet på labben under några veckor, berättar Erik Olsén.

– Ingen visste vad som skulle hända, och om labbet stänger helt så gäller det att ha tillräckligt med material att analysera. Därför fokuserade alla på datainsamling under en period. Nu är osäkerheten mindre, vi vet ungefär spelreglerna.

Leveranserna av förbrukningsvaror fungerar inte som vanligt, istället får man fråga runt på institutionen.

– Alla labb har sina smålager. Om någon har slut på en viss kemikalie är man solidarisk och delar med sig.

Värre är det om någon apparat går sönder, för serviceingenjörerna kommer inte.

– Går något sönder är det sönder, säger Erik Olsén. I renrumslabben, där jag själv inte jobbar, används ofta flera utrustningar i följd, vilket gör labben sårbara. Om en länk i den kedjan behöver service så kan hela processen kollapsa.

Saknar kontakten med kollegorna

Doktorandkurserna har flyttat till nätet och de flesta av Erik Olséns kollegor i forskargruppen arbetar hemifrån. Bara den som har saker att uträtta i labben kommer in till institutionen.

– Att det blir mycket mindre kontakt med kollegorna är det som påverkar mig mest, säger Erik Olsén. Tröskeln för kommunikation har blivit lite högre. Vi har ganska frekvent kontakt över zoom, men det går inte att bara sticka in huvudet till någon i förbifarten eller fråga något vid kaffet.

Krisen har också lett till nya idéer om tillämpningar.

– Vi har ägnat en hel del tid åt att fundera på hur vår egen forskning kan bidra till diagnostik och vaccin för det nya viruset. Det har varit mycket lärorikt, och det är roligt att känna att ens egen kunskap kan vara värdefull i en situation som denna.

Hur smitta sprids sitter i ryggmärgen

Ali Mirazimi

För virusforskaren Ali Mirazimi är det bråda tider. Han delar sin tid mellan Folkhälsomyndigheten, Statens veterinärmedicinska anstalt och Karolinska institutet och är involverad i flera projekt om såväl testning som läkemedel och vaccin för det nya viruset SARS-CoV-2. Han känner samhällets förväntningar.

– Om du jobbar med coronavirus så känner du verkligen pressen nu. På mina arbetsplatser är det både lugnare och mer aktivitet än vanligt: ödsligt på avdelningarna runt omkring men full rulle i virusforskningen. För mig är det nödvändigt att vara på plats – det är så mycket interaktion hela tiden, det skulle inte gå på något annat sätt.

Medicinska labb förknippas med sträng hygien – innebär det lägre smittorisk jämfört med andra arbetsplatser?

– Vi har väldigt strikta hygienrutiner i labbet, men de spelar egentligen ingen roll i det här sammanhanget eftersom det inte är labbet som är farligt utan fikarummet. Däremot tror jag att den allmänna medvetenheten på ett mikrobiologiskt labb gör stor skillnad – alla här har i ryggmärgen hur smitta sprids. Det görs nog färre små misstag på den här arbetsplatsen än på till exempel ett bankkontor.

Kan inte dela prover med franska kolleger

Det mesta i forskningen fungerar som det ska, konstaterar Ali Mirazimi. Med ett undantag: restriktionerna drabbar det internationella samarbetet.

– Vi skickar mycket prover mellan forskargrupper i olika länder, men just nu, när det behövs som mest, fungerar det inte som det ska. Det är osäkert med leveranser och vi kan inte dela prover alls med våra franska kollegor. Det är frustrerande.

Ali Mirazimi inledde sin forskarkarriär med studier om det förra coronavirusutbrottet – SARS 2003.

– Jag tar vid nu där jag slutade då. Det har gjort att vi kommit igång väldigt fort. Det svåra är att prioritera ner andra projekt. På senare år har mycket av min forskning handlat om blödarfeberviruset CCHF. Det är ett mycket värre virus för den som drabbas, och jag vill ogärna pausa den forskningen. Jag känner att jag har ett ansvar att få ut den också.

På sikt är han optimistisk. Viruset kommer att bekämpas och det kommer att bli vanlig forskarvardag igen.

– Det bedrivs väldigt mycket forskning om SARS-CoV-2 och det går fort framåt. Vaccin kommer så småningom, men läkemedel kan komma betydligt fortare.

6
Text: Anders Nilsson

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter