Hiranya Peiris älskade astronomi redan under sin uppväxt i Sri Lanka. Idag är hon föreståndare för Oskar Klein Centrum vid Stockholms universitet och professor i astrofysik vid University College i London.

Astrofysiker söker alltings början

2020-03-11

Forskaren Hiranya Peiris växte upp i Sri Lanka där stjärnorna syntes tydligt på natthimlen. Nu forskar hon på vad som hände strax efter Big Bang och vad som sker med universum i framtiden.

Hiranya Peiris delar sin tid mellan Stockholm och London. Hon är professor i kosmopartikelfysik och föreståndare för Oskar Klein Centrum vid Stockholms universitet samt professor i astrofysik vid University College London. Att ha fullt upp är inget som stressar.

− Jag är välorganiserad och älskar att hålla på med det jag gör. Jag har roligt och ser det inte som arbete. Dessutom blir jag lätt uttråkad och behöver ha mycket att göra och många saker att tänka på, säger Hiranya Peiris.

Det var framför allt möjligheten att arbeta brett och tvärvetenskapligt som lockade henne till Oskar Klein Centrum, som startade 2008 med hjälp av ett tioårigt Linnéstöd från Vetenskapsrådet. Nu arbetar 150 personer från Stockholms universitet och KTH vid OKC, bland annat partikelfysiker, astronomer och kosmologer.

− Min roll som föreståndare är att motivera och inspirera till samarbeten över disciplingränser, mellan forskare som annars inte skulle ha arbetat tillsammans. Målet är att uppnå något mer än smala band av separata upptäckter.

Forskar på ungt universum

Hiranya Peiris egen forskning handlar om hur universum en gång uppstod, vad det består av och vad som kommer att hända med universum i framtiden.

Hon har fått många priser och utmärkelser. Nyligen tilldelades hon Göran Gustafssonpriset i fysik av Kungliga Vetenskapsakademien, för ”nydanade forskning om dynamiken i det tidiga universum, som kopplar kosmologiska observationer till grundläggande fysik”.

Just nu arbetar hon mest med ett forskningsprojekt kopplat till Vera Rubin Observatory som håller på att byggas i Chile.

− Vanligtvis tas stillbilder av universum, men vid Vera Rubin Observatory blir det möjligt att göra filmer. Då kan vi se förändringar i universum, till exempel explosioner från när stjärnor dör, vilket ger oss möjlighet att förstå många olika astrofysiska processer.

Studerade stjärnor och läste sci fi

Hon är född i Sri Lanka och har varit intresserad av astronomi så länge hon kan minnas. Båda föräldrarna var civilingenjörer − pappan arbetade med vattenfrågor och mamman byggde broar − och Hiranya Peiris var ett nyfiket barn. Hon tyckte om att göra små experiment och läste mycket.

− Jag älskade astronomi och i Sri Lanka syns den mörka himlen och stjärnorna tydligt. Science fiction-författaren Arthur C Clark bodde där och jag läste tidigt böckerna 2001: En rymdodyssé och SOS från Törstens hav och blev väldigt fascinerad. Innan jag var tio hade jag också läst Kosmos: En kort historik av Stephen Hawking. Den älskade jag också, fast jag naturligtvis inte förstod allt.

Hon fick ett litet teleskop av sin pappa och gick med i en astronomiklubb för unga amatörer i tonåren.

− Vi studerade olika objekt på himlen och det var roligt att träffa tonåringar med samma intresse som jag, en väldigt inspirerande miljö. Faktum är att ett par till av dem som var med i klubben blivit forskare i astronomi.

Då kunde hon dock inte föreställa sig att någon av dem skulle komma att arbeta med astronomi. Det låg närmare till hands att hon skulle bli datavetare.

− När jag var 13 år skulle min mamma gå en kurs i programmering och då följde jag med. Jag gjorde alla övningar på kursen och blev superintresserad av programmering.

Uppmuntrad av lärare på High school

När Hiranya Peiris var 16 år flyttade familjen till Storbritannien och hon började på en ordinär innerstadsskola i Manchester. Lärarna i matematik och naturvetenskap såg hennes talang och stöttade och uppmuntrade henne. Hon är tacksam för det.

− Många flickor i den åldern tappar intresset för de ämnena, bland annat för att det finns ett grupptryck som säger åt dem att dölja att de är kapabla och intelligenta. Man sågs som konstig om man gillade matematik och fysik.

Ingen elev på skolan hade tidigare fortsatt till University of Cambridge, och Hiranya Peiris hade ingen tanke på det, men lärarna uppmuntrade henne att söka.

− De pratade även med mina föräldrar och övertygade dem.

Cambridge blev det och eftersom hon var intresserad av programmering började hon på programmet för datavetenskap, men suget efter astronomi fanns kvar. Efter ett års studier sökte hon ett sommarjobb som fick henne att byta bana.

Först att se bilder från Jupiter

Sommarjobbet var på JPL ­­− Jet Propulsion Laboratory − i Kalifornien, där man bygger och styr satelliter och rymdsonder åt NASA.

− Det var väldigt ovanligt att internationella studenter fick en sådan chans, men jag hade tur. Att få forska vid JPL blev en avgörande upplevelse för mig. Jag träffade en massa människor som ägnade sig åt grundforskning på solsystemet och jag förstod att det faktiskt var ett yrke. Då insåg jag vad jag ville göra med mitt liv, säger Hiranya Peiris och ler.

Hon fick bland annat analysera data från en rymdsond som åkte till Jupiter.

− När bilderna från olika platser på Jupiter och dess månar kom in var jag den första människan någonsin att se dem. En fantastisk känsla!

Hon åkte hem till Cambridge och bytte till grundutbildningen i fysik. När det var dags för doktorsavhandling ville hon till USA, eftersom hon fått ett så bra intryck av den amerikanska forskningsmiljön under sommaren på JPL.

Bestämde universums ålder

Hon påbörjade sin avhandling i astrofysik vid Princeton University 1998.

− Jag hade förmånen att få arbeta med det briljanta NASA-projektet WMAP – The Wilkinson Microwave Anistropy Probe. Vi studerade det äldsta ljuset man kan se, från när universum var ungefär 400 000 år gammalt, och jämförde det med kosmologiska modeller. Min del handlade om att studera vad som är ursprunget till universums struktur.

Inom projektet gjordes många stora upptäckter. Bland annat kunde forskarna bestämma universums ålder till 13,7 miljarder år och räkna ut att universum endast till 4,6 procent består av atomer. Resten är mörk materia och mörk energi.

− Det är en ära att ha fått vara med i ett projekt som påverkade grundstenarna inom kosmologin.

När hon doktorerat tillbringade hon tre år vid University of Chicago som så kallad Hubble Fellow, inom NASA:s Hubble Fellowship Program. Sedan flyttade hon tillbaka till Storbritannien och forskade först vid Cambridge University, innan hon 2009 fick en fakultetstjänst vid University College London.

− Där har jag varit sedan dess. Jag blev professor vid UCL 2015 och tillträdde tjänsten vid Oskar Klein Centrum i Stockholm 2016.

Stora framsteg och nya frågor

Sedan Hiranya Peiris började forska för drygt 20 år sedan har mycket hänt inom astrofysiken.

− Framstegen har varit möjliga tack vare den helt otroliga tekniska utvecklingen. Jag är så imponerad av dem som driver den! Nu samlar vi in oerhörda mängder data och har möjlighet att testa teorier på ett helt annat sätt än tidigare.

Flera stora frågor inom astrofysiken har fått svar och forskarna ställer nu andra frågor.

− Vi förstår till exempel inte alls vad mörk energi är, trots att den utgör merparten av universum. Jag hoppas få vara med och lösa den gåtan.

I Storbritannien deltar hon ofta i radio- och tv-program. Hon vill att allmänheten ska förstå värdet av grundforskning.

− Jag förklarar inte bara vad vi forskare kommit fram till, utan också hur vi kommit fram till det. Jag vill förmedla hur viktigt det är att tänka logiskt, utgå från fakta och samarbeta internationellt. Det är en jätteviktig uppgift nu när faktabaserade resonemang angrips och nationalismen ökar.

För inkludering och jämställdhet

En annan fråga som engagerar Hiranya Peiris är jämställdhet inom akademin och hon arbetar aktivt mot sexuella trakasserier och diskriminering. Inför en stor konferens för några år sedan utvecklade hon och en kollega en uppförandekod.

− Efteråt gjorde vi uppförandekoden tillgänglig för alla och sedan har många andra konferenser och stora samarbeten använt sig av den.

Hon har arbetat vidare med uppförandekoder och bland annat satt sig in i de juridiska aspekterna. Lagarna för hur universitet ska agera vid sexuella trakasserier och mobbning skiljer sig mellan länder, och situationen är därför komplex vid stora internationella samarbeten. Reglerna i uppförandekoden måste dock gå att verkställa, till exempel ska människor som bryter mot dem kunna uteslutas. Hon förklarar:

− Överträdelser måste få konsekvenser, annars får uppförandekoden ingen effekt. Då är den bara fina ord på ett papper.

Hiranya Peiris anser också att det måste finnas ekonomiska incitament för institutioner att arbeta långsiktigt med jämställdhet. Hon berättar att det i Storbritannien är svårt för institutioner att få offentlig finansiering om de inte uppfyller vissa kvantifierbara krav som har med jämställdhet att göra.

− Jag upplever att Sverige ligger långt efter både Storbritannien och USA när det gäller jämställdhet inom forskningen. Det märks till exempel när man mäter andelen kvinnor på alla nivåer inom fysiken, och på att andelen inte har ökat särskilt mycket det senaste decenniet i Sverige. Det kan delvis bero på att svenskar inte är medvetna om problemet, att de tror att det är ”löst” eftersom mycket annat i samhället är jämställt mellan könen i Sverige. I andra länder pågår en intensiv diskussion och där vidtas konkreta åtgärder.

7
Text: Eva Annell
Foto: Serena Nobili

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter