Utvisningshotad forskare fick rätt efter domstolsbeslut

Beskedet om utvisning kom som en chock. Muhammad Irfan, då doktorand vid Karolinska institutet (KI), hade tre veckor på sig att lämna Sverige.

− Mitt liv vändes upp och ner. Jag fick panik och var redo att åka tillbaka till mitt hemland Pakistan, säger han.

Hans handledare Christina Bark reagerade på ett annat sätt.

− Jag blev arg och sa åt Irfan att stanna och kämpa.

Förutom att fyra års doktorandstudier skulle ha varit förgäves, skulle hon och forskargruppen också förlora resurserna som redan investerats i projektet. Hon och Muhammad Irfan bestämde sig för att överklaga beslutet.

− Vi hade tre mantran under hela den här tiden: ”ge aldrig upp”, ”ingenting är omöjligt” och ”tänk utanför boxen”. I det första skedet handlade det främst om att förhala och vinna tid för att få avhandlingen i hamn, förklarar Christina Bark

Samarbete med USA blev ett hinder

Muhammad Irfan antogs 2014 som doktorand i Christina Barks forskargrupp vid KI. Redan från början var det bestämt att projektet skulle bedrivas vid både KI och New York Medical College, där även en av handledarna fanns. Det var också det som attraherade Muhammad Irfan med just den här doktorandtjänsten.

Efter en längre vistelse i USA 2017 avslog Migrationsverket ansökan om förlängning av uppehållstillståndet. Migrationsverket kom visserligen fram till att Muhammad Irfan hade gjort framsteg i sina studier på det sätt som krävdes för att han skulle kunna beviljas fortsatt uppehållstillstånd.

Men eftersom framstegen till större delen skett i USA ansåg myndigheten att de inte skulle räknas. Muhammad Irfan och Christina Bark överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och lämnade in intyg om att allting hade skett enligt studieplanen.

− Vi underskattade problemet och trodde att det bara hade blivit något fel med dokumentationen. Vi försökte förklara varför jag hade varit utomlands så länge och trodde att vi kunde lösa situationen, berättar Muhammad Irfan.

Just det här besöket i New York blev längre än planerat på grund av inreseförbudet för medborgare från vissa länder. Förbudet infördes av Trumps regering strax efter att Muhammad Irfan kommit till USA och det var oklart i vilken mån hans hemland Pakistan skulle omfattas. Han bestämde sig då för att stanna i USA för att kunna utföra alla planerade experiment.

− Annars hade jag åkt fram och tillbaka under året, som det var tänkt från början. En del av experimenten skulle jag ha utfört i Sverige, en del i USA, för att ta tillvara av olika kompetenser och metoder inom respektive forskargrupp.

Stelbent tolkning av regelverket

Migrationsdomstolen gick på Migrationsverkets linje och fastställde utvisningsbeslutet. Med hjälp av stiftelsen Centrum för rättvisa överklagade Muhammad Irfan Migrationsdomstolens beslut till Migrationsöverdomstolen, som beslutade att pröva fallet. Det händer mycket sällan och redan då hoppades alla inblandade på ett positivt besked.

Rikard Samuelsson är en av juristerna vid Centrum för rättvisa som har jobbat med fallet.

− När det gäller vanliga arbetstagare har Migrationsverket i flera fall tillämpat reglerna om uppehållstillstånd alltför stelbent. Vi har drivit ett antal fall på området och då uppmärksammat att det funnits liknande problem även beträffande uppehållstillstånd som ges till doktorander och studenter. Och vi studsade såklart över rättstillämpningen i Muhammad Irfans fall.

I december 2019 kom beskedet att Muhammad Irfan kunde stanna i Sverige. Rikard Samuelsson hoppas nu att domen blir vägledande för liknande fall.

− Irfans fall är ytterligare en pusselbit för att åstadkomma en mer nyanserad och rättssäker prövning i ärenden som rör uppehållstillstånd på grund av arbete. Vi hoppas Migrationsöverdomstolens avgörande kommer att underlätta för svenska lärosäten som vill bedriva forskning i samarbete med utländska universitet.

Forskningen drabbas

Medan Muhammad Irfan väntade på ett beslut från Migrationsöverdomstolen jobbade han på att få avhandlingen i hamn. Han beskriver väntan på ett besked som ett onödigt stresspåslag i en redan krävande situation. Dessutom blev han tvungen att publicera så fort som möjligt för att kunna disputera. Det påverkade både kvaliteten på avhandlingen och handledarnas forskningsmeriter.

− Istället för att publicera i Science blev det Scientific Reports, påpekar Christina Bark.

Muhammad Irfan kunde inte heller genomföra redan planerade djurförsök, mössen som då redan hade tagits fram för ändamålet i det amerikanska labbet gick till spillo. Att sätta upp samma experiment vid KI kostade tid och resurser.

− Det är oetiskt. Jag beklagar verkligen bristen på tjänstemannaansvar, att man inte kunde se helheten och svårigheterna som uppstod i samband med beslutet om utvisning, påpekar Christina Bark.

Även om Muhammad Irfan drabbades personligen tycker han att konsekvenserna för forskningen blev mycket värre.

− I slutändan har den här historien inneburit ett slöseri med resurser, mina handledare hade redan investerat mycket i projektet och fick lägga ner ännu mer resurser för att lösa situationen. Jag fick min doktorstitel men mina handledare fick sämre publikationer och tvingades betala för de extra kostnader som uppstod. Processen tog också alldeles för mycket tid och energi från det vanliga arbetet.

Forskar vidare i USA

Muhammad Irfan disputerade sommaren 2019, alla svårigheter till trots. Hans familj kunde varken närvara vid disputationen eller promoveringen på grund av hans egna oklara status. Efter disputationen stannade han kvar i forskargruppen för att avsluta arbetet och sökte under tiden tjänster som postdoktor. Han fick ett erbjudande om en fyraårig tjänst vid Umeå universitet.

− Jag hade gärna tackat ja, men eftersom det fortfarande inte fanns ett beslut om att jag kunde stanna kvar så vågade jag inte.

Istället bestämde han sig för att flytta till USA, den här gången till Cleveland. Christina Bark påpekar att det är en stor förlust för svensk forskning.

− Det är kompetensflykt när man utbildar unga forskare i fem år som sedan inte kan stanna kvar fastän de skulle vilja det.

Etnicitet och religion spelar ingen roll

Christina Bark valde medvetet att utforma doktorandprojektet så att det skulle bedrivas i två länder med en handledare i USA och två vid Karolinska institutet. Hon är övertygad om fördelarna med en sådan doktorandutbildning, både inom och utanför akademin.

− Forskning är en tuff bransch och det är en fördel om man redan från början har erfarenhet från olika forskargrupper och miljöer. Man har ett större nätverk och har lärt sig mer.

När hon hade fått finansiering för en sådan doktorandtjänst gjorde hon en internationell utlysning och intervjuade tio av över 70 sökande. En av dem var Muhammad Irfan som precis hade avslutat mastersutbildningen i Belgien.

− Det jag som handledare tittade på var utbildning, lämplighet, språk och vetenskaplig bakgrund. Jag tänkte inte en sekund på faktorer som etnicitet eller religion, det är inte viktigt för forskningen. Vi ska helt enkelt selektera den bästa personen för jobbet, påpekar Christina Bark.

Internationalisering svårt i praktiken

Det finns mycket att förbättra vad det gäller internationalisering av utbildning och forskning, menar både Christina Bark och Muhammad Irfan. Migrationsverkets tolkning av reglerna påverkar även mastersstudenter och det finns en risk att man avskräcker unga talanger istället för att attrahera dem, menar Christina Bark.

Muhammad Irfan påminner om att utbildning är en stor industri i länder som USA, Storbritannien och Australien.

− Unga studenter från länder som exempelvis Pakistan och Indien vill få en utbildning från ett bra universitet och är villiga att betala höga studieavgifter. Men då måste man också erbjuda någonting tillbaka eftersom det är en så stor investering.

Det kan exempelvis handla om rätten att få stanna kvar en tid efter examen för att leta efter jobb eller praktisk hjälp kring visum och uppehållstillstånd. Muhammad Irfan har själv upplevt detta i USA där han trots strängare invandringlagar har fått mycket hjälp från universitetet. Han upplever att universiteten har mer att säga till om och kan påverka processerna.

Det är någonting som Christina Bark efterlyser i Sverige.

− Irfans fall är en bra början att ändra på saker. Det är viktigt att man kan hänvisa till det här fallet, domen kommer förhoppningsvis att hjälpa andra.