Joakim Malmström har stor nytta av sin forskarutbildning i jobbet som myndighetschef på Naturhistoriska riksmuseet.
Doktor - och sen då?

”Forskarutbildade kan göra enorm nytta i förvaltningen”

2019-11-27

Joakim Malmström insåg tidigt att forskning inte var något för honom, eftersom det var för ensamt. I sitt nuvarande arbete som myndighetschef vid för Naturhistoriska riksmuseet har han ändå stor nytta av sin forskningsbakgrund.

Joakim Malmströms intresse för historia väcktes av en inspirerande historielärare. Som första person i sin familj sökte han sig vidare till universitetet och studier i historia i Uppsala.

– I början hade jag en otroligt vag uppfattning om vad ett universitet innebär, säger han.

I Uppsala började han umgås med en grupp studenter som uppmuntrade varandra att satsa på forskarstudier. Och så blev det. Hans avhandling handlade om teorier om samhällsomvandling genom studier av ett pastorat i Upplands Väsby. Han undersökte hur de stora godsägarna utövat makt i lokalsamhället och hur det förändrats mellan 1650 och 1900.

Ensamt värv

Men under studiernas gång började han se en baksida med en karriär som historiker.

– Det var ett väldigt ensamt värv, man dyker ner i ett arkiv och sitter på sin kammare i åratal. Jag saknade lagarbetet.

Han började engagera sig i doktorandföreningen för att förbättra doktorandernas villkor.

– Där fick jag möjlighet att jobba tillsammans med andra människor. På slutet var den delen av tillvaron, att tillsammans med andra jobba med forskningsfrågor, roligare än forskarlivet i sig.

Det gjorde att han bestämde sig för att göra klart avhandlingen, men därefter lämna den egna forskningen. Samtidigt upplevde han att de alternativa karriärvägarna lyste med sin frånvaro.

– Målbilden som tecknades var en forskarkarriär med slutmålet att bli professor. Då hade du lyckats. De andra, som lämnat forskningen, sågs i det närmaste som förtappade själar.

Jättespännande yrken

Joakim Malmström kände till flera som disputerat i historia, men som inte längre var kvar i forskarvärlden. Han bestämde sig för att ta reda på vad de gjorde och började ringa runt.

– Jag upptäckte att de hade jättespännande yrken, allt från chefredaktör på en tidskrift till arbete i regeringskansliet. Det blev uppenbart att det här inte var några personer som misslyckats.

Han fick flera tips som verkade intressanta och började söka tjänster brett. Han fick en tjänst som utbildningsledare med ansvar för forskarutbildningen vid samhällsvetenskapliga fakulteten på Stockholms universitet.

– Det var meriterande att jag engagerat mig i doktorandföreningen.

Började arbeta som tjänsteman

Tjänsten blev hans första steg på en bana som tjänsteman. Han trivdes och kände att han kunde göra nytta och skapa förståelse mellan forskare, institutioner och central administration. Efter tre år blev en tjänst som kanslichef ledig som han uppmanades att söka. Arbetsuppgifterna breddades till att även handla om ekonomi- och budgetfrågor, personalfrågor och rekryteringar.

– Det var spännande med den interna och statliga styrningen av lärosätena, säger han.

Han arbetade som kanslichef i tre år och fick sedan en tjänst som planeringschef vid Stockholms universitet. Planeringsavdelningen ansvarar för verksamhetsplan, strategisk plan och budget för hela universitetet. I arbetet som planeringschef ingick att vara ställföreträdande universitetsdirektör och förvaltningschef, vilket senare ledde vidare till en tjänst som ordinarie förvaltningschef.

Det innebar att han var chef för 600 tjänstemän vid universitetet och ansvarade för kontakter med utbildningsdepartementet, budget, verksamhetsstyrning, rekryterings- och arbetsgivarfrågor och andra viktiga frågor för lärosätets utveckling, som fastigheter och IT.

Forskarbakgrunden en stor tillgång

– Det har varit en tillgång att ha en forskarbakgrund och förstå hur centrala påbud kan landa nere på golvet. Att förstå att något som underlättar för administratörerna kan ställa till elände för hundratals lärare och forskare, alltså ska vi inte göra det. Omvänt har arbetet handlat om att få forskare och lärare att förstå varför viss administration behövs.

Han trivdes med arbetet och hade egentligen tänkt fortsätta, när han fick frågan om han ville söka tjänsten som myndighetschef för Naturhistoriska riksmuseet.

– Även om jag hade ett jättemandat på Stockholms universitet så hade jag tänkt att det en dag skulle vara spännande att ha det yttersta ansvaret för en verksamhet.

Han valde att ge sig in i rekryteringsprocessen för att se hur han stod sig i konkurrensen, och tänkte att han alltid kunde fatta beslut om hur han skulle göra senare. Efter en höst med tester och intervjuer ringde kulturdepartementet och erbjöd honom tjänsten. Och då kom det verkligt svåra beslutet, att faktiskt avgöra om han skulle tacka ja.

Kunde göra skillnad

Han tänkte på hur han fascinerats av Naturhistoriska riksmuseet och att han som disputerad  skulle kunna göra skillnad, eftersom en stor del av verksamheten vid museet är forskning.

– Jag insåg att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen, men det var med tårarna rinnande som jag meddelade rektor vid Stockholms universitet att jag skulle söka mig vidare.

Idag är han säker på att det var rätt beslut.

– Jag känner verkligen att jag har kunnat göra skillnad genom att stärka och lyfta forskningen här.

Arbetsuppgifterna liknar en rektors

Han har bland annat bidragit till att utöka samarbetet med Stockholms universitet och nu startas ett tvärvetenskapligt forskningscentrum kring förhistoriskt DNA, Centrum för paleogenetik. Han är också ordförande i Centralmuseernas samarbetsråd, där landets statliga museimyndigheter och museistiftelser som exempelvis Skansen ingår.

I övrigt består en arbetsdag av en mängd möten. Diskussionerna rör den publika verksamheten, men också forskningen, där arbetsuppgifterna liknar en rektors, med beslut om att tillsätta nya akademiska poster, ansöka om externa medel och lägga upp strategier.

– När jag får en stund över tar jag ett varv i den publika verksamheten och ser vad som fångar besökarnas intresse.

Trivs med den familjära stämningen

Han försöker också besöka alla enheter och träffa medarbetarna, drygt 300 anställda, varav två tredjedelar arbetar med forskning och de naturhistoriska samlingarna som utgör grunden för forskningen vid museet.

– Jag trivs väldigt bra med den familjära stämning som finns här.

Han upplever att han har stor nytta av forskarutbildningen i sitt arbete.

– Det känns som en jättetillgång att museet har en myndighetschef som förstår hur forskning fungerar. Jag har också nytta av färdigheterna som en forskarutbildning ger, som att snabbt kunna tillgodogöra sig ett stort material. Och som en rolig bonus har jag nytta av historikern i mig, eftersom samlingarna har en spännande kulturhistoria.

Informera om alternativa karriärvägar!

Joakim Malmström tycker att lärosätena bör visa alternativa karriärvägar för forskarutbildade.

– Det är jättefint att fortsätta som forskare och jag säger inte att man inte ska uppmuntra till det – tvärtom. Vi behöver historiker och forskare mer än någonsin idag. Men jag tror att mer information om alternativa karriärvägar kan ta bort en del ångest för dem som inte ser en framtid som forskare. Samtidigt kan vi fånga upp forskarutbildade som kan göra en enorm nytta i statsförvaltningen.

Till doktorander som upplever att de vill ha mer information om alternativa karriärvägar, ger han rådet att kontakta personer som disputerat, men som inte längre är kvar inom forskningen.

– Ring runt. Fråga vad de arbetar med. Jag tror att du kommer att mötas med öppna famnen och få väldigt många spännande tips.

6
Text: Teresia Borgman
Foto: Bengt Olofsson

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter