Lise Meitner kom på förklaringen till fission när hon besökte Eva von Bahr julen 1938. Hon var flera gånger nominerad till Nobelprisen i fysik och kemi, Här står Meitner tillsammans med bl a Nobelpristagarna Hahn och Heisenberg.

Pionjärerna som banade väg för kvinnor i akademin

2019-10-14

I en tid då nästan alla dörrar in i akademin var stängda för kvinnor lyckades ändå några ta sig fram. Flera av de första kvinnorna som gjorde forskarkarriär i Sverige hittar vi paradoxalt nog inom vår tids mest mansdominerade ämnen.

Sonja Kovalevsky utsågs till Sveriges första kvinnliga professor – i matematik. Fysikern Eva von Bahr hyllades internationellt för sin forskning om infraröd strålning. Enligt Christina Florin, professor emeritus i kvinnohistoria vid Stockholms universitet, är det inte en slump att de första framstående kvinnliga forskarna fanns just inom naturvetenskapen.

− Under 1800-talet var det humanistiska ämnen som klassiska språk och teologi som ansågs mest prestigefyllda. Det var där det var svårast att ta sig in. Naturvetenskapen däremot höll fortfarande på att finna sina former inom universitetsvärlden och det underlättade för kvinnor. Dessutom var de här tidiga kvinnliga forskarna geniala och deras kunskaper var ojämförliga.

Tilläts inte göra karriär som forskare

Ända fram till år 1925 var det förbjudet för kvinnor att ha högre statliga tjänster i Sverige. Det var alltså inte tillåtet för kvinnor att göra karriär som forskare eller lärare vid statliga lärosäten.

− Man tyckte helt enkelt att kvinnor var för svaga för studier och inte tillräckligt teoretiskt begåvade. Kvinnor som grupp ansågs av många ha mindre hjärnor och mindre ork. Den uppfattning om kvinnor som framkommer i riksdagsdiskussionerna är ofta hårresande, säger Christina Florin.

De första kvinnliga pionjärerna inom akademin bröt mot starka samhällsnormer och ofta även mot förväntningarna från sina egna familjer. Även inom akademin mötte de ett starkt motstånd. Samtidigt som de hindrades från att göra karriär ifrågasattes de öppet av kolleger som inte skämdes för sitt kvinnoförakt.

Första kvinnliga docent i fysik

Eva von Bahr var en av de allra första kvinnorna som fick en tjänst vid ett statligt lärosäte i Sverige – fast hon kastades snabbt ut. År 1908 blev hon Sveriges första kvinnliga docent i fysik och började undervisa som assistent åt den progressiva professor Knut Ångström i Uppsala. När han dog fick Eva von Bahr snabbt sluta.

På grund av att hon var kvinna nekades hon professurer både i Uppsala och vid Chalmers tekniska läroanstalt vilket förde henne utomlands. År 1912 lämnade hon Sverige för Tyskland och en tjänst vid universitetet i Berlin.

Där blev hon nära vän med den framstående fysikern och judinnan Lise Meitner, som hon senare också hjälpte att fly från Nazityskland till Sverige.

Lise Meitner kom på den teoretiska förklaringen till fission (kärnklyvning) när hon besökte Eva von Bahr under julen 1938 i Kungälv, Meitner var flera gånger nominerad till Nobelpriset i fysik och kemi, men fick det aldrig.

Privata lärosäten progressivare

Även om det var omöjligt för kvinnor att göra karriär vid statliga lärosäten i Sverige ända in på 1920-talet, var det annorlunda vid de privata lärosätena.

− De var mer progressiva i den här frågan. De såg mer till kompetens än könstillhörighet och deras självständiga ställning gjorde dem friare att välja medarbetare, säger Christina Florin.

Det är alltså ingen tillfällighet att den första kvinnliga professorn, Sonja Kovalevsky, var verksam just vid Stockholms Högskola, som då var privat.

Sonja Kovalevsky föddes i Moskva år 1850 och påbörjade sina studier i S:t Petersburg. Sedan fortsatte hon till stora universitet i Tyskland och kom till Sverige år 1883.

Prisades flera gånger

Med tanke på tidens anda låter berättelsen om hennes karriär nästan som en saga. Hon prisades flera gånger för sin forskning. Till exempel fick hon det prestigefulla vetenskapspriset Prix Bordin för sin avhandling ”Om en fast kropps rotation kring en fast punkt”.

Avhandlingen ansågs hålla så hög klass att hon tilldelades den dubbla prissumman. Kovalevsky valdes in i den ryska Vetenskapsakademien, men av den svenska Vetenskapsakademin fick hon kalla handen. Flera ledamöter motsatte sig ett inval av henne på grund av att hon var kvinna.

− Vi ska inte tro att vi i Sverige var bättre och mer progressiva i kvinnoreformer än andra länder. Det var vi inte.

Nära den politiska makten

Att de statliga lärosätena var senare än de privata med att släppa in kvinnor berodde på deras närhet till den politiska makten, menar hon.

− Stat och status hörde ihop. De statliga universiteten var maktens kunskapsproducenter och i det sammanhanget ansågs inte kvinnor passa in.

De kvinnor som trots motståndet försökte ta sig fram som forskare eller universitetslärare mötte i regel en vägg. Kvinnor ansågs till sin natur inte lämpade att forska, förklarar Christina Florin. Vissa uttalanden från riksdagen tyder också på att det fanns en oro för att det skulle kunna uppstå moraliskt tveksamma situationer om kvinnor släpptes in i akademin.

− Skulle kvinnor och män vara på samma institutioner? Stå sida vid sida och arbeta ihop? Det passade inte alls ihop med 1800-talets könsuppfattningar som präglades starkt av idén att män och kvinnor så långt som möjligt skulle skiljas åt, i synnerhet i unga år.

Könsnormer i gungning

Könsnormerna var starka, fast ändå i gungning när det nya seklet närmade sig, sammanfattar hon.

− Det här är en tid när det händer mycket. Utbildningssystemet förändras och det öppnas nya vägar för kvinnor allteftersom, säger Christina Florin.

Hon nämner behörighetslagen 1925 som särskilt betydelsefull genom att den gav kvinnor tillgång till de flesta yrken och utbildningar på samma villkor som män. De första pionjärerna som gjorde karriär inom akademin kom alla från välbärgade hem och miljöer där utbildning ansågs viktigt. De hade också ett starkt personligt driv, konstaterar Christina Florin.

− De var resursstarka, begåvade och väldigt modiga. De vågade gå in i helt manliga miljöer och brottas med systemet.

Skenäktenskap blev lösningen

Att det ibland krävdes kreativa lösningar för att ta sig fram ser vi i Sonja Kovalevskys historia. När hon ville lämna Ryssland för att studera utomlands tog det tvärstopp. Det ansågs inte lämpligt för henne att resa eftersom hon var ogift. Lösningen blev ett skenäktenskap med paleontologen Vladimir Onufrevitj Kovalevsky.

Vid sidan av Sonja Kovalevsky och Eva von Bahr nämner Christina Florin bland annat Ellen Fries, doktor i historia, och Elsa Eschelsson, docent i juridik, som betydelsefulla kvinnliga pionjärer inom akademin i Sverige. Elsa Eschelsson var den första kvinnan att bli docent i juridik, men att komma vidare och få en tjänst skulle visa sig omöjligt.

Hon kämpade i flera år för att få en professur men dog år 1911, strax efter att hon än en gång hade fråntagits chansen. Enligt vissa källor dog Elsa Eschelsson på grund av sjukdom medan andra menar att hon tog sitt liv.

− Elsa Eschelssons öde har gjort henne betydelsefull inom kvinnorörelsen, som ett slags oskyldigt offer.

Förtjänar att lyftas

Hon konstaterar att de riktigt tidiga kvinnliga forskarna generellt inte har fått så mycket uppmärksamhet varken i vetenskapshistoriska sammanhang eller inom den feministiska rörelsen.

− Att de inte har uppmärksammats mer beror kanske på att de uppfattas som lite för solitära, men deras berättelser och erfarenheter förtjänar verkligen att lyftas. Vi behöver påminnas om att utbildningsrättigheter inte bara har tilldelats oss som gåvor från ovan utan att modiga människor har gått i spetsen, tagit stötarna och kämpat för förändring, säger Christina Florin.

36
Text: Charlie Olofsson
Foto: TT Nyhetsbyrån

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Guje Sevón

    Det är intressant att diskutera vad som gjorde och gör det möjligt för kvinnor att bli föregångare på ett maskulint akademiskt verksamhetsfält. Artikeln om kvinnliga pionjärer i akademin nämner några förhållanden som underlättade för dem att etablera sig som forskare och professorer. I en studie från 2008 av Czarniawska och Sevón utgick de från en observation att flera av de första kvinnliga professorerna vid europeiska universitet var främlingar sett ur ett nationellt eller annat kulturellt perspektiv. Fyra personer studerades: ryskan Sonja Kovalevsky verksam i Sverige, polskan Maria Sklodowska-Curie i Frankrike, den finlandssvenska Alma Söderhjelm i Finland och Cezaria Baudouin de Courtenay med en mångfacetterad kulturell och nationell bakgrund verksam i Polen. Dessa kvinnor var dubbelt främlingar. De var kvinnor i en dominant maskulin miljö och de var främlingar på grund av sin kulturella härkomst. Trots detta tycks det dubbla handikappet faktiskt ha resulterat i en fördel. De två typerna av främlingskap kunde synbarligen i viss mån ta ut varandra och bidra till att de atypiska kvinnorna accepterades i akademin. Men den personliga kostnaden kunde bli hög. Pionjärerna öppnade dörren för kommande kvinnliga forskare, men att vara en kil i en dörröppning medförde också en press från alla sidor.
    1) Czarniawska, Barbara & Sevón, Guje: The Thin End of the Wedge: Foreign Women Professors as Double Strangers in Academia. Gender, Work and Organization. Vol. 15 No. 3 May 2008.

    2019.10.24

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter