Forskaren som blev jättearg och skrev en bok

Professor Åsa Wikforss tar emot på arbetsrummet på filosofiska institutionen vid Stockholms universitet, där hon just har spelat in en podd. Sedan hon för två år sedan gav ut den uppmärksammade boken Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender har livet som forskare förändrats mycket. Det har varit panelsamtal, TV-intervjuer, sommarprat i P1, föreläsningar, ännu fler intervjuer…

Hon har börjat öva på att tacka nej. Det är svårt när allt låter så roligt, och när människor är så nyfikna och vill lyssna.

– Som akademiker har jag ju en stor frihet, även om jag förstås har ett undervisningsschema att förhålla mig till. Men det blir också mycket jobb. Jag arbetar nästan varje helg, fast oftast med glädje.

Älskar filosofi

I en intervju med Åsa Wikforss i Lärarnas tidning står i faktarutan: ”Dold talang: Att vara lycklig.” Inte särskilt dold, faktiskt. Även när hon diskuterar en samhällsutveckling som oroar henne så verkar hon nästan alltid glad. Energisk och bestämd, med en övertygelse om att saker går att förbättra.

Lycka kan vara ett personlighetsdrag – men man blir förstås också glad av att få ägna sig åt det man tycker mycket om. Åsa Wikforss älskar filosofi.

– När jag började läsa filosofi blev jag övertygad om att jag kommit rätt. Det var så otroligt intressant! Och jag kände att jag var bra på det. Filosofi är ämnet där man frågar vidare, ställer nästa fråga som andra ämnen inte riktigt kan ställa. Andra ämnen syftar till att få fram kunskap, men filosofin ägnar sig åt vad kunskap och sanning är. Jag tyckte om strävan efter klarhet och tydlig argumentation.

Började på lärarutbildningen

Filosofi är nästan det enda hon ägnat sig åt inom akademin, utom lite litteraturvetenskap i början, och ett år på lärarutbildningen.

– Efter min kandidatuppsats i filosofi tänkte jag att jag måste skaffa mig en yrkesutbildning. Det var det inga av mina manliga kompisar som gjorde såklart, haha! Så jag gick lärarhögskolan och fick en ämneslärarutbildning i filosofi och svenska. Men jag vantrivdes så fruktansvärt. Jag kände att ämneskunskaper inte var det som räknades. Det var då jag valde att börja på forskarutbildningen.

En del drömmer om forskning redan som små, men för Åsa Wikforss fanns det aldrig på kartan. Hennes pappa var tjänsteman utan akademisk utbildning, mamman hemmafru. Men mamman ville absolut att de två barnen skulle läsa vid universitetet.

– Mamma var tuff. Hon var hemma med oss när vi var små, men var intresserad av stadsplanering och hade varit kartritare tidigare. Hon tog kvällskurser på Chalmers tills hon hade fått ihop en utbildning, och blev faktiskt stadsplanerare i Göteborg.

Första svenska kvinna

Själv gick Åsa Wikforss vidare till att bli första svenska kvinna som disputerade i teoretisk filosofi (i USA, vid Columbia University), sedan första kvinnliga docent i ämnet. När hon och kollegan Kathrin Glüer installerades som professorer i teoretisk filosofi var det de första kvinnorna på den posten i Sverige.

– Några kvinnliga förebilder fanns inte på min tid. Jag fick mycket stöd av schyssta människor här på institutionen, det var viktigt. Men inte en enda kvinna undervisade här, och jag var ofta den enda på konferenser, på seminarier. Det har funnits situationer där jag blivit hårdare granskad för att jag är kvinna, det är något jag fått leva med. Fast andra gånger har det nog varit en fördel att vara den enda.

På grundkursen i teoretisk filosofi är det idag hälften män, hälften kvinnor – men det har det å andra sidan varit länge. Kvinnorna lämnar efter hand, och på kandidatnivå händer det fortfarande att det bara är män kvar på kursen.

Sann kunskap kräver goda grunder

För Åsa Wikforss är filosofin ett verktyg för att tänka klart även i det vardagliga livet. Den hjälper henne att upptäcka vissa typer av tankefel och dålig argumentation. Men för att verkligen kunna tänka kritiskt, påpekar hon, behöver man också faktakunskaper i ämnet.

Det ställer till det i vår tid. För att kunna tänka kritiskt kring något så komplicerat som klimathotet behöver vi massor av fakta, som vi inte kan inte hitta själva utan måste ta från folk vi litar på. Effekten blir att det är oerhört viktigt vem vi litar på, och tillit är något som kan manipuleras.

– Det är det som pågår mycket i dag, i de systematiska desinformationskampanjer vi ser, säger Åsa Wikforss.

Hon använder inte begreppet ”faktaresistens” utan talar konsekvent om ”kunskapsresistens” istället. För en filosof är skillnaden självklar. Fakta existerar oberoende av oss, oavsett om vi känner till dem, om vi förstått dem korrekt, och om vi tror på dem. Fakta är omständigheter som tillhör världen. Kunskap, däremot, är något som vi människor kan ha eller sakna.

Åsa Wikforss brukar använda en klassisk definition i tre delar: kunskap är en övertygelse, som är korrekt, och som vi har på goda grunder. Den sista delen är den som främst sviktar vid kunskapsresistens.

Kunskapsresistenta personer vägrar ta till sig att deras övertygelse bygger på skakig grund. När ny information presenteras som går på tvärs mot övertygelsen, misstolkar de informationen eller förkastar den för att den kommer från en källa de misstror: medierna, forskarna, eller en politisk motståndare.

Viktigt berätta hur forskare arbetar

Att förse människor med rätt fakta är alltså inte en tillräckligt effektiv lösning. Man måste skapa tillit för att informationen ska nå fram. Och för att orka fortsätta informera, måste man tro på att det finns människor som lyssnar.

– Många människor är osäkra. De kan inte bara få höra skrikhalsarna! Vi forskare har en jätteviktig uppgift i att berätta vad vi vet, men också hur vi arbetar. Forskning fungerar ju inte för att forskare är genier. Vi är inte smartare än folk i allmänhet, men vi har en struktur för att se till att vi gemensamt får fram kunskap: dubbelblinda tester, laborationer, peer review. Så att det blir rätt på sikt. Det måste man upplysa om för att öka tilltron till vetenskapen.

Åsa Wikforss betonar samtidigt att hon anser att forskare främst ska just forska och ta fram ny kunskap. Men alla kan bidra med punktinsatser om de ser ett behov inom sitt kunskapsområde. Som att låta sig intervjuas, eller svara på en debattartikel.

Plötsligt var arbetet väldigt relevant i samhället

Att hon själv kommit att lägga så mycket tid på intervjuer, panelsamtal och öppna föreläsningar är mest en slump. Hon höll egentligen på med ett projekt om självkunskap, kunskap om de egna tankarna, och skulle skriva forskningsartiklar om det när hon ”blev jättearg på Trump och skrev en populärvetenskaplig bok istället”.

– Jag var upprörd, jag kände att nu får det väl för sjutton vara slut på alla dumheter som kom från olika håll. Jag kände att det fanns en möjlighet för mig att göra någonting.

Det hon arbetade med hade plötsligt blivit väldigt relevant i samhället. Kunskapsfrågor var centrala i debatten, och snart hade Åsa Wikforss själv tagit en plats där. Hon är enormt glad över reaktionerna, som har varit främst positiva.

Visst får hon arga brev från personer som tycker att hon går i ”PK-mediernas” ledband. Andra tycker illa om hur hon argumenterar kring objektiva sanningar, eller hur hon kritiserar pedagogiska teorier i skolan som hon menar har för dåligt vetenskapligt stöd. Men mest har hon mött ett överväldigande intresse. Hon har pratat inför alltifrån skolklasser till pensionärer och myndigheter.

Tvärvetenskapligt projekt mot kunskapsresistens

Men nu har Åsa Wikforss som sagt börjat tacka nej lite oftare. Bland annat behöver hon tiden till att leda ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt om kunskapsresistens, som fått 50 miljoner kronor från Riksbankens jubileumsfond.

I projektet ska forskare i psykologi, statsvetenskap, medievetenskap och filosofi gemensamt försöka analysera kunskapsresistensens mekanismer och hitta sätt att motverka dem.

– Vid kunskapsmotstånd drivs ens resonemang mer av vad man vill än hur det är. Filosofer är bra på att se på vilket sätt vi tänker skevt, irrationellt, och det är oerhört intressant för oss att få samarbeta med till exempel psykologerna som gör empiriska undersökningar kring samma sak.

Sista lediga stolen i Svenska Akademien

Våren 2019 ringde Svenska Akademiens ständiga sekreterare och frågade om Åsa Wikforss var intresserad av den sista lediga stolen. Hon trodde först att det var ett skämt. Sedan bad hon att få tänka en vecka.

– Det är väldigt hedrande, men också en massa arbete. Och så behövde jag titta noga på var man står i förhållande till de tidigare skandalerna, hur man ser på öppenhet, till exempel.

Hon konstaterade att det nu ingår en jurist i Svenska Akademin, att ett stort förändringsarbete görs och att flera kvinnor väljs in samtidigt, och hon landade i att det kändes som ett spännande uppdrag.

– Det jag vill bidra med är väl att tänka klart. Att hjälpa oss alla att tänka klart och att föra ut kunskap. Akademin delar ju inte bara ut nobelpris utan gör mycket annat för språket, litteraturen och bildningen.

Det arbetet, påpekar hon, är särskilt viktigt i dag när politiska skiljelinjer allt mer dras utifrån en berättelse om vilka vi är som nation. Då behöver Svenska Akademin vara synlig i samhället, och stå för öppenhet. Åsa Wikforss är optimistisk, trots allt. Hon ser hur medvetenheten har höjts kring de frågor hon diskuterar.

– Till exempel förstår journalister bättre hur de kan undvika att späda på polariseringen, och polarisering är verkligen döden för kunskapen. Dessutom känner allt fler människor igen olika desinformationsmekanismer, och börjar inse hur påverkbara vi är. Det tror jag är ett nödvändigt första steg, även om det kanske inte räcker hela vägen.