Återbegravning vid den gamla kyrkogården i Lycksele av de samiska kvarlevor som grävdes upp för 70 år sedan.

Laddad fråga om samiska kvarlevor

2019-08-28

I början av augusti genomfördes den största återbegravningen av samiska kvarlevor hittills i Sverige. Det sätter nytt ljus på frågan om hur universitet och museer ska hantera sina samlingar av samiska skelettdelar. Sametinget kräver att allt ska återföras till Sápmi och begravas. Samtidigt bedöms vissa kvarlevor ha stort vetenskapligt värde.

Under ceremonin i början av augusti sänktes 25 näveraskar ner i jorden vid den gamla kyrkogården i Lycksele. Askarna innehöll samiska kranier som grävdes upp för 70 år sedan och som nu återbördades genom ett samarbete mellan Västerbottens museum, Lycksele samiska förening, Lycksele kommun och Svenska kyrkan.

− Det var fint, värdigt och mäktigt, säger Rose-Marie Huuva, som sitter i Sametingets etiska råd.

500 deltog i ceremonin

Hon deltog själv i ceremonin och bar en av näveraskarna. Omkring 500 personer kom till den gamla kyrkogården för att vara med under gravsättningen.

− Att så många kom från olika håll i Sápmi visar hur viktigt det är med återbegravningarna. Det är verkligen dags för det här nu.

Hon hoppas att sommarens återbegravning ska bli vägledande för andra institutioner som har samiska kvarlevor i sina samlingar. Totalt gäller det elva statliga institutioner och även vissa länsmuseer.

De flesta samiska kvarlevorna i statlig ägo kommer från de gamla anatomiska samlingarna vid Uppsala universitet och Lunds universitet. Även Karolinska institutet har haft samiska kvarlevor i sina samlingar, som dock förstördes i en brand år 1892. De samiska kvarlevorna kom till universiteten genom arkeologiska utgrävningar, gravplundringar och byteshandel. De flesta grävdes upp utifrån rasbiologiska motiv under 1800-talet och början av 1900-talet.

Bortglömt källmaterial

Ett av de mest omdiskuterade fallen rör de så kallade Rounala-kranierna, som forskare vid Uppsala universitet grävde upp från Rounala ödekyrkogård år 1915.

När Thomas Wallerström, professor emeritus i arkeologi, började intressera sig för kvarlevorna på 1990-talet var det dock ingen debatt. Svenska universitet hade slutat bedriva rasbiologisk forskning och de tidigare högt aktade samlingarna hade mer eller mindre glömts bort.

Thomas Wallerström intresserade sig för historien kring Rounala kyrka och det var på den vägen han hörde talas om de bevarade kvarlevorna.

− Det här källmaterialet var totalt bortglömt. Bara att ta reda på var det fanns tog lång tid.

Uppseendeväckande resultat

Via den numera nedlagda anatomiska institutionens katalog hittade han kvarlevorna på Historiska museet. Totalt rör det sig om 17 kranier och skelettdelar från ytterligare två personer. Med hjälp av kol 14-metoden har han och kollegan Kerstin Lidén, professor i laborativ arkeologi vid Stockholms universitet, kunnat datera kvarlevorna ända tillbaka till medeltiden.

− Det är uppseendeväckande. Att de är så gamla och begravda på en kristen kyrkogård innebär att vi måste se över berättelsen om när samer kristnades. Det verkar ha börjat långt tidigare än vi trott.

Curie träffar Thomas Wallerström och Kerstin Lidén i ett mötesrum på Arkeologiska laboratoriet i Stockholm. I ett glasskåp längs ena väggen står gamla arkeologiska redskap på rad. Kerstin Lidén berättar att proverna från Rounala-kranierna överraskade på flera sätt. Isotop-proverna visade till exempel att de här människorna huvudsakligen levde av fisk från Atlanten.

− Idag tänker vi mest på samer som renskötare. De här fynden bidrar till att ge en mer diversifierad bild av hur livet kan ha varit i regionen, säger hon.

Väcker etiska frågor

Även om kvarlevorna från Rounala är registrerade som samiska kan forskarna inte säga säkert att alla skelettdelarna verkligen kommer från samer. Enligt Thomas Wallerström tyder mycket på att en stor del av dem gör det, men det finns till exempel uppgifter om att två präster ska ha begravts vid kyrkan.

Osäkerheten kring kvarlevornas bakgrund bidrar till att göra frågan om återbegravning än mer komplex.

Under åren som han och Kerstin Lidén har forskat om kvarlevorna har debatten om återbegravning blossat upp i omgångar. I de statliga samlingarna finns kvarlevor från många olika grupper. De flesta kommer från personer ur majoritetssamhället, och hanteringen av mänskliga kvarlevor väcker viktiga etiska frågor, oavsett skelettdelarnas bakgrund, betonar forskarna.

De förstår samtidigt att frågan om de samiska kvarlevorna är särskilt laddad mot bakgrund av det långa förtryck som samer har utsatts för av den svenska staten.

Går miste om kunskap

Thomas Wallerström beskriver det som att det finns en värdekonflikt mellan en önskan om att återbegrava och de vetenskapliga möjligheterna som det innebär att behålla kvarlevorna tillgängliga för forskning. Om man bestämmer sig för att återbegrava är det viktigt att det är väl genomtänkt och att man verkligen har klart för sig vilka konsekvenser det får.

− Det här är ett unikt källmaterial som eventuellt går mot förstörelse, säger han och konstaterar att den tekniska utvecklingen går snabbt.

− Om man återbegraver dem fråntar man kommande generationer möjligheterna att få mer kunskap om sin historia, säger Kerstin Lidén.

Det som gör just kvarlevorna från Rounala unika är att de kommer från en region där det är sällsynt att hitta så gamla skelettdelar. Samtidigt tycker många samiska grupper att forskningen om kvarlevorna ger legitimitet åt de rasbiologiska och koloniala motiven bakom att de grävdes upp.

− Att indirekt bli utpekad som rasbiolog är obehagligt och oerhört sårande, säger Kerstin Lidén.

Hänvisar till urfolksdeklarationen

Sedan 2009 förvaras kvarlevorna från Rounala på Ájtte – Svenskt Fjäll och Samemuseum, men de är kvar i statlig ägo och finns tillgängliga för forskning. För Rose-Marie Huuva, från Sametingets etiska råd, är frågan om just de här kvarlevorna personlig eftersom vissa av hennes förfäder kommer från området kring Rounala.

I sitt tal under återbegravningen i Lycksele sa hon att hon hoppas att de här kvarlevorna står näst på tur att begravas.

− Jag förstår faktiskt inte varför det ska vara så svårt. De här människorna har varit i forskarnas ögon i över 100 år. Det räcker nu, säger hon och hänvisar till FN:s urfolksdeklaration.

Där slås fast att alla urfolk har rätt att återbegrava sina mänskliga kvarlevor.

Ställer konflikten på sin spets

Carl-Gösta Ojala, forskare i arkeologi vid Uppsala universitet, följer diskussionen om återbegravning av samiska kvarlevor inom ramen för sin forskning. Han studerar den koloniala historien i Sápmi, bland annat genom projektet Collecting Sapmi: Early Modern Globalization of Sámi Material Culture and Contemporary Sámi Cultural Heritage.

Kvarlevorna från Rounala ställer konflikten kring skelettdelarna på sin spets, konstaterar han.

− Forskningen om de här kvarlevorna har gett mycket intressanta och viktiga resultat.

Samtidigt framhåller han att långt ifrån alla samiska kvarlevor i de statliga samlingarna har ett lika tydligt vetenskapligt värde. Ändå ligger de kvar i samlingarna, tolv år efter att Sametinget fattade beslutet om återbegravning.

− Det är ganska anmärkningsvärt. Jag tror att det hänger ihop med den större bilden av hur Sverige förhåller sig till den samiska befolkningen och vår koloniala historia. Det är en mörk del av vår historia som vi har svårt att ta till oss och ta itu med. Det finns en oförmåga och i vissa fall en ovilja.

Saknas klara besked

Som Carl-Gösta Ojala ser det saknas det klara besked om vem som egentligen ska ha rätt att bestämma över kvarlevorna.

− Är det staten, universiteten och museerna eller Sametinget? Den här frågan hänger ihop med hur man ser på samiskt självbestämmande och vilken makt den samiska befolkningen ska ha över sitt kulturarv.

I slutet av året publicerar Riksantikvarieämbetet en utredning som ska ge riktlinjer för hur mänskliga kvarlevor och återbegravningar ska hanteras av museer och universitet. Sådan vägledning behövs, menar Carl-Gösta Ojala. På många museer och universitet finns en osäkerhet kring vem som ska ta initiativ till, och leda, en återbegravning, menar han.

− På institutionerna väntar man på att Sametinget ska ta initiativ. Själva har de inte varit särskilt aktiva med vissa undantag såsom Västerbottens museum i det aktuella fallet i Lycksele, säger han och tillägger att även finansieringsfrågan behöver lösas om fler kvarlevor ska begravas.

− Återbegravningar kräver mycket resurser. Det måste göras en osteologisk genomgång av kvarlevorna och den nya gravplatsen måste väljas varsamt, så att man inte gräver upp andra gravar. Det finns en osäkerhet kring vem som ska betala för det.

Vid återbegravningen i Lycksele gick Svenska kyrkan, Statens kulturråd och andra finansiärer in med ekonomiskt stöd, men det är knappast en hållbar lösning på sikt, menar Carl-Gösta Ojala.

Fler återbegravningar framöver

Även om många praktiska såväl som etiska frågor kvarstår tror han att vi kommer få se fler återbegravningar framöver.

− Det finns en internationell rörelse och flera fall av återbegravningar i andra länder. Dessutom förs diskussionen mer öppet även här i Sverige nu än för bara några år sedan. Jag hoppas att diskussionerna om återbegravning kan leda till nya och mer positiva samarbeten mellan forskare, institutioner och de samiska samhällena i framtiden, säger Carl-Gösta Ojala.

Text: Charlie Olofsson
Foto: Henrik Montgomery / TT

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter