Ulrika Hallgren var inställd på att fortsätta arbeta som forskare då hon en dag såg en annons som kemikaliesäkerhetssamordnare på KI och insåg att det var hennes drömjobb.
Doktor – och sen då?

Hon lämnade forskningen för ny roll på KI

2019-05-14

Ulrika Hallgren hade bestämt sig för att varken bli organisk kemist eller doktorand – men valde ändå den vägen. Idag är hon tacksam för att hon slussades i den riktningen, trots att hon lämnat forskningen och arbetar som kemikaliesäkerhetssamordnare vid Karolinska institutet (KI).
– Jag tror inte att jag skulle ha klarat det här jobbet utan min forskningsbakgrund, säger hon.

Ulrika Hallgrens forskningsbana började med intresset för kemi, ett ämne som hon studerade vid Stockholms universitet. Att hon senare skulle forska, och dessutom inom organisk kemi, var dock inte givet och till en början avfärdade hon den karriärvägen.

– Jag hade bestämt mig för att inte bli organisk kemist, ett ämne som jag hade svårt för. Men av någon märklig anledning valde jag det just därför, säger hon.

På liknande vis hade hon även bestämt sig för att inte bli doktorand.

– Det verkade hemskt, jag gick på en disputation och tyckte det var rena rama avrättningen. Jag sa till mig själv att det där tänker jag inte göra.

Blev inslussad i forskningen

Hennes intresse för organisk kemi och forskning växte dock i takt med att hon påbörjade sitt examensarbete och fördjupade sig allt mer. I samband med examensarbetet hamnade hon i en forskargrupp vid institutionen för organisk kemi vid Stockholms universitet och det föll sig naturligt att fortsätta forska. Hon började doktorera år 2002 och disputerade år 2008.

– Men jag var inte särskilt målmedveten och har sett många andra som haft en mer tydlig strategi i sin forskarkarriär. Jag blev inslussad och är tacksam för att lärarna fångade upp mig.

I sin forskning ägnade hon sig åt alltifrån syntes och analys till simuleringar. Hon forskade om kolhydraters struktur – grundforskning som ger kunskap om immunförsvaret. När slutet av forskarutbildningen närmade sig var det turbulent på arbetsmarknaden och många läkemedelsföretag lade ned sin verksamhet.

Genom sitt sportintresse fick hon via en träningssajt kontakt med en forskargrupp vid Umeå universitet som arbetade med NMR-spektroskopi, en teknik hon arbetat med tidigare. Och redan innan hon var färdig med forskarutbildningen hade hon fått en postdoktorstjänst i Umeå.

Under ett par år delade hon sin tid mellan Umeå och Stockholm. Därefter fick hon en postdoktorstjänst vid Karolinska institutet i ett nystartat projekt som handlade om att forska fram specifika inhibitorer inom inflammationsforskning och använda den bredd av tekniker hon arbetat med tidigare.

– Jag fick använda hela min repertoar i arbetet.

Hon jobbade i två och ett halvt år som forskare på KI och var inställd på att fortsätta med forskningen.

Hittade drömjobbet

Men då fick hon syn på en annons som kemikaliesäkerhetssamordnare på KI.

– Jag såg annonsen och tänkte att ”det där är jag”. Det var mycket mer jag än vad forskningen var jag. Det var mitt drömjobb och jag bestämde mig för att jag skulle ha det.

Hon fick tjänsten i konkurrens med ett hundratal sökande. Hon tror att det var för att hon under lång tid arbetat brett inom forskning vid olika universitet och var disputerad kemist, men inte minst på grund av sina personliga egenskaper.

– Jag är en social och utåtriktad person som tycker om att nätverka. Jag tycker också om ordning, struktur och att kommunicera. Jag har tagit rollen att försöka skapa någon form av ordning och reda i alla labb jag varit i, säger hon och skrattar.

Hon har själv fyllt tjänsten med innehåll och tror att en sådan här tjänst utformas mycket utifrån personen som får den.

– Jag tror att de behövde en person som skapar förtroende, som jobbat i forskningen och förstår villkoren, som kan kommunicera och implementera lagstiftningen – snarare än någon som är jättebra på lagstiftning men mest suttit på sin kammare.

Stor nytta av forskarutbildningen

Arbetsuppgifterna är breda. Hon arbetar vid universitetsförvaltningen och ska stötta KI:s forskning och undervisning, i frågor som gäller lagar, regler och implementering kring kemikalier. Det kan handla om att ta fram riktlinjer och anvisningar, men också om undervisning, information, möten och om att skriva för KI:s webbplats.

– Under många år har vi byggt nya hus och då har jag varit med och ställt krav i utformningen av laborativa lokaler.

Hon arbetar även med miljö- och arbetsmiljöfrågor, deltar vid miljörevisioner och inspektioner samt representerar KI i olika sammanhang.

– Jag tror inte att jag skulle klarat att åstadkomma det här utan min forskningsbakgrund. Det har varit A och O att själv ha varit på andra sidan, att ha varit den där forskaren som måste implementera lagen, men som kanske mest tycker att det tar tid från forskningen. Det är en utmaning att nå fram och hitta metoder

Positivt att arbeta vid samma lärosäte

Att arbeta vid samma lärosäte som hon tidigare forskat vid upplever hon som positivt.

– Det har varit en fördel att kliva upp på den här tjänsten när man har arbetat här innan. Jag förstår förutsättningarna och hur man arbetar just här.

Men visst har hennes perspektiv på verksamheten också förändrats i och med arbetsskiftet. Framför allt tycker hon sig ha fått en mycket bättre bild av hur verksamheten är organiserad.

– Den aha-känslan som jag själv fick har jag kunnat använda för att öka förståelsen ute i verksamheten – till exempel för att lagar och regler kommer utifrån och inte är något som universitetsförvaltningen eller ”centrala KI” hittat på. Det har varit viktigt att skapa en vi-känsla och att öka medvetenheten om att vi försöker underlätta och hjälpa, snarare än stjälpa.

Lyssna till personliga egenskaper och styrkor

När hon började som kemikaliesäkerhetssamordnare år 2012 var tjänsten helt ny, men idag finns motsvarande tjänster på de flesta lärosäten och Ulrika Hallgren bedömer att arbetsmarknaden är god. Till andra som skulle vilja ha liknande arbetsuppgifter ger hon rådet att engagera sig i frågor som rör miljö, arbetsmiljö och säkerhet.

– Man kan hålla sig framme och vara ombud för sådana här frågor, ta på sig extrauppgifter och uppdrag, gå internutbildningar och andra utbildningar. Att vara skyddsombud är också en jättebra väg.

Framför allt tycker hon inte att man ska lyssna på dem som säger att ”det är mycket roligare att forska”, kommentarer som hon kunde få i början när hon berättade vad hon skulle göra.

– Det var nästan som att de tyckte att jag hade gjort ett dåligt val. Men jag gjorde ett aktivt val att inte forska. Oavsett om man är forskarutbildad eller inte så ska man inte gå på vad andra förväntar sig, utan på sina egna personliga egenskaper och det man är bra på. Lyssna till det istället, så kan det bli rätt kul.

Text: Teresia Borgman
Foto: Christina Rosqvist

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter