Jämlikhetsdata laddad fråga inom akademin

Sverige har fått internationell kritik från FN och Europeiska rådet, som menar att det saknas kunskap om hur villkoren ser ut för olika grupper i Sverige. I länder som Storbritannien, USA och Kanada ställs frågor om etnicitet och religion närmast rutinmässigt i enkätundersökningar, men inte här.

− Det hänger ihop med vår historia. Den rasregistrering som det svenska rasbiologiska institutet ägnade sig åt kom i vanrykte efter Nazitysklands folkmord och det beslutades att sådana uppgifter inte skulle samlas in. Staten skulle inte skilja på invånare på grundval av ras och etnicitet, säger Edda Manga, forskare i idéhistoria vid Mångkulturellt centrum.

Hon leder forskningsprojektet Metodologiska laboratorier som söker efter etiska och vetenskapligt hållbara metoder för att kartlägga diskriminering. Genom projektet vill de ta fram metoder för att skapa statistiskt baserad kunskap om hur olika gruppers levnadsförhållanden skiljer sig åt med avseende på hudfärg, etnicitet och religion.

Livlig debatt

Frågan om jämlikhetsdata har debatterats livligt bland forskare och inom den antirasistiska rörelsen, och kompliceras av att åsikterna går isär mellan olika utsatta grupper.

− Bland afrosvenskar efterfrågar många den här typen av statistik medan det inom grupper som har varit föremål för statlig repression, som judar, samer och romer, finns en stark opinion mot, säger Edda Manga.

Under det senaste halvåret har jämlikhetsdata blivit en het politisk fråga ända upp i riksdagen. Vänsterpartiet tog som första politiska parti ställning för under partistämman förra året.

De vill låta Statistiska centralbyrån ställa frågor om etnicitet och hudfärg, på samma sätt som myndigheten idag frågar om kön. I motionen bakom beslutet beskrivs sådan statistik som nödvändig för att politiskt kunna ta fram åtgärder mot diskriminering.

Problem med enkätfrågor

Enkätundersökningar kan vara ett verktyg, men det finns ett grundproblem, menar Edda Manga:

− Genom att ställa frågor om hudfärg och etnicitet etablerar vi ett tänkande där vi delar in människor efter rasistiska kategorier.

Hon pekar på flera etiska och vetenskapliga utmaningar med att be folk att identifiera sig etniskt eller rasmässigt. Studier visar att många respondenter tycker att det är obehagligt eller kränkande att få den typen av frågor. Det är ett problem i sig, men det innebär också att många antagligen kommer att hoppa över frågorna. Det är inte ens säkert att alla kan svara, menar Edda Manga.

− I praktiken är frågor om etnisk identitet eller rasmässig klassificering kontextbundna och komplicerade. Jag vet inte själv riktigt vad jag skulle svara på frågan om vilken etnicitet eller ”ras” jag ”tillhör”.

I Storbritannien och USA använder forskare ett antal förbestämda kategorier för att samla in uppgifterna men i Sverige finns det förslag på att låta var och en med egna ord beskriva hur de definierar sig. Då slås inga rasistiska kategorier fast av själva enkäten. Men ett sådant upplägg ställer stora krav på forskaren som måste hitta ett sätt att gruppera svaren som kommer in.

Att mäta skillnader i livsvillkor eller utsattheten för diskriminering är, kort sagt, svårt. Olika forskare och forskargrupper har provat olika metoder. Det har till exempel genomförts experiment med påhittade jobbansökningar som visar att chansen att kallas till anställningsintervju minskar om du har ett namn som associeras till Mellanöstern.

Använder registerdata istället

Vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, har forskare kartlagt afrosvenskars situation på arbetsmarknaden genom att utgå från folkbokföringsregistret.

Deras rapport Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden visar tydligt att personer med afrikansk bakgrund har sämre ställning i arbetslivet jämfört med övriga befolkningen. Gruppen har sämre lön, fler arbetslöshetsdagar och låg representation i högstatusjobb och på chefspositioner.

Studien är banbrytande genom sin metod, som dock har vissa brister. Forskarna har identifierat gruppen afrosvenskar genom att utgå från personer som är födda i Afrika söder om Sahara eller har föräldrar som är det. Det innebär att de får med vita personer som ingår i den gruppen medan de missar svarta som har bakgrund i andra delar av världen, som Nord- eller Sydamerika.

− Jag tycker ändå att det är ljusår bättre än att använda enkäter. Metodologiskt är registerdata svårslaget eftersom vi får den totala bilden. Med enkäter har vi alltid ett bortfall och de besvaras av människor på ett subjektivt sätt, säger Irene Molina, en av forskarna bakom studien.

Behövs fler kvalitativa studier

Att samla in jämlikhetsdata genom att ställa frågor om etnicitet, hudfärg eller religion till respondenter är fel väg, enligt henne.

− Jag tycker att det är synd att den metodologiska diskussionen bara har handlat om enkätundersökningar när vi har så många andra metoder som vi borde pröva.

Hon trycker särskilt på behovet av fler kvalitativa studier.

− Statistik behövs, men jag vill också förstå mekanismerna bakom: Hur fungerar diskriminering? Vilka situationer är det som öppnar upp för det? De frågorna kan vi aldrig svara på utifrån statistik.

Testar olika metoder

Irene Molina upplever att det finns stor okunskap om hur registerdata kan användas för att synliggöra skillnader i livsvillkor mellan olika grupper. Däremot, konstaterar hon, finns det begränsningar i vilka grupper man kan identifiera i datan. Det är till exempel svårt att ringa in en viss religiös grupp – men kanske inte omöjligt?

Inom projektet Metodologiska laboratorier undersöker forskarna om det går att få fram siffror över livsvillkoren för muslimer utifrån en liknande modell som den som forskarna vid CEMFOR har använt.

− Vi har diskuterat att titta på ursprungsland i registerdatan och vikta mot andelen muslimer i de olika länderna. Detta är inte en idealisk metod men värd att testa, säger Edda Manga.

Hon och kollegorna är halvvägs in i projektet och fortsätter att testa olika undersökningsmetoder i ytterligare två år. Även om det finns många utmaningar med enkätundersökningar utesluter hon inte det som en användbar metod.

− Jag tror att vi kommer fram till att det behövs flera olika metoder för att kartlägga diskriminering, säger Edda Manga.