Helena Lindholm är professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Hon har också varit engagerad i nätverket Scholars at Risk där forskare i behov av skydd kan få anställning som gästforskare under ett år.
Vägen till akademin

Livslångt intresse för människors villkor

2019-04-09

Helena Lindholm blev intresserad av människors olika villkor när hon som tonåring hemma i Mölndal såg sina romska skolkamrater diskrimineras. Och intresset för palestinsk identitet och nationalism har följt henne ända sedan den första resan till Jerusalem. Idag är hon professor i freds- och utvecklingsforskning.

På nyåret för snart 30 år sedan kom Helena Lindholm till Jerusalem för att delta i den stora fredsdemonstrationen Two people, two states. Hon har starka minnen av hur demonstranterna bildade en mänsklig kedja runt gamla stadens murar.

Hon var då en ung internationell sekreterare i Svenska Freds och reste runt till bland annat Västbanken och fick se militariseringen och konflikten såsom den såg ut under det som kallas den första intifadan.

– Det var otroligt drabbande att få uppleva hur konflikten påverkade människor och hur det är att leva under ockupation. Det är bilder som blir väldigt skarpa i konturerna och som inte går att släppa. Jag kände att jag måste brottas med de här frågorna, berättar Helena Lindholm som då studerade internationella relationer.

Samlade in data i ockuperade områden

Den där första resan skapade en livslång relation till Palestina och hon har sedan dess varit där många gånger och levt ett år i en by utanför Jerusalem under sitt avhandlingsarbete i mitten av 90-talet.

– Jag har slagits av människors gästfrihet och hoppfullhet. Att man inte ger upp utan hela tiden fortsätter att agera på gräsrotsnivå.

Hon och hennes dåvarande man åkte runt i de ockuperade områdena och i Israel och samlade in data, gjorde intervjuer och skrev. Det var en period av optimism och ett relativt lugn, Osloprocessen var i gång. Men det förekom också självmordsbomber och israeliska räder i byar och städer.

Helena Lindholm, som idag är professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet, kom nyligen hem efter sin senaste resa till bland annat Ramallah. Där träffade hon palestinska forskare för att planera samarbeten och utbyten mellan Göteborgs, Hebrons och Birzeits universitet.

– Nu är situationen helt annorlunda, ockupationen har blivit så enormt påtaglig med säkerhetskontroller och den stora muren. Då tyckte jag att situationen var förfärlig men nu är den ännu värre.

Blev intresserad av flyktingfrågor

Helena Lindholm blev intresserad av flyktingfrågor och människors olika villkor i tidiga tonåren i Mölndal i slutet av 1970-talet. Där bodde både arbetskraftsmigranter från Turkiet och flyktingar från Kurdistan. Hon hängde också i köpcentret Nordstan där hon träffade människor med olika bakgrunder och hon såg hur kamrater diskriminerades.

– Jag mötte attityder som ”de kommer hit och tar våra jobb och våra lägenheter”. Mina romska vänner blev orättvist behandlade i skolan.

När sedan bilder från krigets Kambodja nådde omvärlden blev hon väldigt berörd och engagerade sig så småningom i Svenska Freds. Den humanistiska grundsynen har hon med sig hemifrån, främst från mamma.

– En bonad med texten ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen ock I göra dem”, har i alla tider hängt på hennes vägg.

Drömde inte om att forska

Helena Lindholm drömde om att bli utrikeskorrespondent ”som Agneta Ramberg och sitta i Beirut och rapportera om viktiga saker” – men kom inte in på journalisthögskolan. Att börja forska var inget hon gått och drömt om men hon lockades av att vrida och vända på frågeställningar.

– Min nyfikenhet på frågor och metoder växte medan jag pluggade. Jag minns det som otroligt roligt. Då var institutionen väldigt liten och professorn sa: ”ska du inte söka in på forskarutbildningen?” Det hade jag inte ens tänkt på förrän han sa det.

Hennes avhandling handlade om palestinsk nationalism och identitet. Hur identiteten har formats historiskt, hur den är kopplad till territoriet och hemlandet, till flyktingskapet, motståndet och kampen.

Hon har sedan fortsatt att forska om den palestinska diasporan, men också om mer generella frågor om krig och väpnat våld. Om varför det blir krig, hur krig utvecklats och förändrats genom historien och vilka förutsättningarna är för fred.

Lärorika ledningsuppdrag

Forskningen fick ett avbrott under perioden mellan 2003 och 2017 då hon haft andra uppdrag inom Göteborgs universitet. Först som prefekt, sedan som dekan för samhällsvetenskapliga fakulteten och därefter som prorektor.

– Det har varit roligt och lärorikt att ha ledningsuppdrag men jag är glad över att vara tillbaka vid forskningen.

Nu arbetar Helena Lindholm med ett projekt om palestinier i Sverige som har kommit hit i olika perioder från 1980-talet och framåt.

– Jag är intresserad av det multipla flyktingskap som palestinier bär på. Det viktigaste i den palestinska identiteten i Sverige är frågor som handlar om förlusten av hemlandet, strävan att etablera en stat och solidaritet med dem som finns kvar på Västbanken, i Gazaremsan eller i flyktingläger.

Engagerad i forskare på flykt

Hon har också verkat för Göteborgs universitets engagemang i det internationella nätverket Scholars at Risk där forskare i behov av skydd kan få anställning som gästforskare under ett år. Ett projekt som inte är helt enkelt, det är ett akademisk humanitärt arbete men vistelsen måste samtidigt vara meningsfull konstaterar Helena Lindholm.

– Vi måste se till att det finns en matchning, att det går att bedriva forskning på bra villkor i en miljö där forskaren både kan bidra och få stöd.

Dessutom har hon varit involverad i ett samarbete mellan fyra lärosäten och Arbetsförmedlingen i syfte att stödja invandrade forskare och akademiker.

– Hur gör vi för att möta den kategorin, de som har ett annat språk och annan publiceringsbakgrund? Dem har vi varit dåliga på att rekrytera.

Ett problem är språket men Helena Lindholm menar att det kanske inte alltid är livsnödvändigt för dessa forskare att behärska svenska, det kan räcka med engelska.

Läser arabiska på halvfart

Hon har själv precis tagit tag i arabiskan från tiden hon bodde i Jerusalem och läser nu en kurs på halvfart.

– Det är kul, jag får se om det går att lära sig ett nytt språk när man är lite äldre. Mitt mål är att kunna konversera och läsa litegrand eftersom min forskning kommer att fortsätta att vara inriktad på frågor som rör Palestina, och även på krig och flyktingströmmar i andra delar av arabvärlden.

Text: Helena Östlund
Foto: Helena Östlund