Jan Fahleson arbetar som forskningssekreterare på Stiftelsen för strategisk forskning.
Doktor och sen då?

Hos finansiären har han nytta av sin tid som forskare

2019-01-29

När forskningsmedlen var slut och Jan Fahleson tvingades lämna akademin var den fortsatta karriärvägen inte självklar. Vägen gick via lärarutbildningen till en tjänst som forskningssekreterare på Stiftelsen för strategisk forskning.

Det började med en, som Jan Fahleson själv uttrycker det, ”extremt dålig intervju från min sida” för en tjänst som forskningssekreterare på Stiftelsen för strategisk forskning (SSF). Han fick frågan varför han sökt jobbet. Men istället för att lägga ut orden blev han tyst.

– Är det någon fråga som man kan förvänta sig så är det ju den, konstaterar Jan Fahleson krasst. Men det blev helt tomt i huvudet. Och det hängde med under resten av intervjun.

Jan Fahleson fick inte jobbet – den gången. Men trots den misslyckade intervjun gav han inte upp. Han ringde och sa att han var fortsatt intresserad om det skulle dyka upp en tjänst och en tid senare fick han ett par fristående utvärderingsuppdrag för stiftelsen.

Efter en tid skulle personen som fått tjänsten gå på föräldraledighet och Jan Fahleson erbjöds att vikariera. Och på den vägen är det. Idag har Jan Fahleson arbetat i tio år på SSF och är forskningssekreterare med inriktning mot livsvetenskaper och bioteknik.

Intresse för laborationer

Jan Fahlesons intresse för forskning började redan som barn med kemilådan hemma i köket. Intresset för laborationer höll i sig under gymnasiet, studier till mark/växtagronom och ledde vidare till forskarutbildningen.

– Jag tycker att det är väldigt roligt. Speciellt kopplingen mellan en idé och att försöka visa den i praktiska experiment. Men också att kunna tillämpa nya tekniska framsteg.

Hans avhandling handlade om cell- och vävnadsodling på växter och genomfördes vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han undersökte en ny teknik för att via cellklumpar korsa oljeväxter och få fram arthybrider med nya egenskaper.

– Vi testade olika arter för att se hur långt vi kunde gå med tekniken och vilka intressanta egenskaper man kunde föra in i våra odlade oljeväxter. Den tekniken har nu ersatts av mer precisa metoder för genöverföring.

Ville arbeta praktiskt

När han var klar med forskarutbildningen 1993 arbetade Jan Fahleson vidare i samma forskargrupp vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han hade en postdoktorstjänst i USA 1994-1995 och jobbade en period på institutionen för fysiologisk botanik vid Uppsala universitet.

Men han kände hela tiden att intresset inte fanns där för att göra som en del av kollegerna, bygga upp och leda en grupp och så småningom bli professor.

– Jag tror inte att jag passade för det. Man blir inte lika delaktig i den praktiska forskningen längre. Arbetet blir mer administrativt där man planerar projekt och handleder doktorander och postdoktorer. Många som väljer den traditionella vägen gör ett val. De måste avstå från det praktiska labbarbetet. Men jag ville hålla fast vid att arbeta praktiskt på labb.

Läste till lärare

Strategin fungerade ganska länge och Jan Fahleson blev till slut docent, men efter hand blev det allt svårare.

– Till slut stod jag utan försörjning och blev tvungen att lämna universitetet.

Jan Fahleson var inte ensam om att befinna sig i den situationen. Under några år var det flera på institutionen som fick sluta. Några valde att studera till lärare, en utbildning som kunde klaras av på relativt kort tid.

– Vi hade möjlighet att studera under uppsägningstiden och jag tog chansen och läste till lärare på distans vid Högskolan i Gävle.

Han gick klart utbildningen och sökte arbete men hann aldrig prova på läraryrket innan han år 2008 började på SSF.

Värdefullt med forskningsbakgrund

Arbetet på SSF innebär kontakter med många människor. Styrelsen beslutar vilka riktade utlysningar stiftelsen ska ha. Sedan är det forskningssekreterarnas uppgift att se till att processen löper på.

Jan Fahleson tycker att det är ett väldigt gott samarbetsklimat på arbetsplatsen. Det är lätt att få hjälp och diskutera olika frågor. Han har 14 kolleger och nästan alla forskningssekreterarna har en doktorsexamen.

– Det är värdefullt med en egen forskningsbakgrund för att kunna se saker från både forskarnas och forskningsfinansiärens perspektiv.

Jan Fahleson upplever själv att han har stor nytta av sin forskarbakgrund, till exempel om han får synpunkter från forskare som har fått avslag på sin ansökan.

– Man måste lyssna noga på deras argument och försöka förklara. Jag kan förstå hur det känns, men måste samtidigt hålla distansen. Jag försöker framhålla att vi alltid gör vad vi kan för att beredningsprocessen ska vara så rättvis och säker som möjligt.

Många förslag från forskare

När det gäller vilka områden som SSF ska stödja har forskare många synpunkter och förslag, berättar Jan Fahleson.

– Vi välkomnar detta och försöker lyssna uppmärksamt. Samtidigt ska vi som forskningsfinansiär försöka följa vår planerade strategi. Vi kan inte vara som en vindflöjel som svänger fram och tillbaka.

Har du fått nya perspektiv på forskarvärlden?

– Ja, så till vida att förut var jag helt i ”forskarbubblan”. Fick jag avslag på en ansökan kunde jag tycka att det var helt fel beslut. Nu ser jag urvalsprocessen från andra hållet och inser att bedömarna gör sitt bästa för att välja ut de projekt som förtjänar bidrag i den hårda konkurrensen som råder.

Visst kan han sakna det praktiska labbarbetet men han tycker ändå att det finns många saker i sitt nuvarande arbete som är stimulerande, till exempel de många kontakterna och diskussionerna med experter inom olika områden.

– Ibland har jag också möjlighet att vara med i utvärderingen av några av våra program. Då kan det bli en hel del analyserande och tolkning av data, något som jag tycker är väldigt roligt.

Ny syn på administration

Han har också omvärderat sin syn på administrativt arbete.

– Jag tyckte att administration lät tråkigt, men jag förstod inte att det finns mycket i det som är roligt. Det är kul att få vara med och följa de program som vi finansierar. Arbetet är dessutom omväxlande i och med att man har stor frihet att självständigt planera upplägget av sina arbetsuppgifter.

Idag har han lättare att svara på frågan varför han vill arbeta på Stiftelsen för Strategisk forskning.

– Stiftelsens mål är att stödja forskning som kommer till gagn för Sverige och till nytta för Sveriges framtida konkurrenskraft. Vi är starkt beroende av bra forskning här i landet och att behålla de duktiga forskare som vi har. Jag tycker att det känns som ett väldigt meningsfullt arbete, säger Jan Fahleson.

Text: Teresia Borgman

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter