Einstein vill förstå kvinnors hjärnor

Kvinnor och män är definitivt från samma planet, men det finns små skillnader mellan könen när det gäller hur hjärnan fungerar. Det menar forskaren Gillian Einstein som är professor i psykologi vid University of Toronto, Kanada, och gästprofessor i genus och hälsa vid Linköpings universitet.

Hon försöker ta reda på vad skillnaderna beror på och vad de innebär för kvinnors hjärnhälsa.

− Det finns mycket spännande att utforska när det gäller kvinnors hjärnor. Vi har till exempel hittat ett samband mellan menscykeln och hur bra kvinnor löser spatiala uppgifter som går ut på att föreställa sig hur tredimensionella figurer ser ut när de roteras. När kvinnornas östrogennivåer är höga presterar de i genomsnitt något sämre än genomsnittet av män, men när östrogennivåerna är låga är kvinnorna lika bra, säger Gillian Einstein.

Hon betonar att skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor har liten betydelse i vardagen, men kan ha stor betydelse vid sjukdom. Kvinnor har till exempel högre risk än män att få Alzheimers, och det beror inte bara på att kvinnor i genomsnitt blir äldre.

Gillian Einstein har arbetat med kopplingen mellan östrogen och Alzheimers sedan 1990-talet, och har bland annat studerat klimakteriet och vad som händer när kvinnor opererar bort sina äggstockar.

− Vi vet nu att kvinnor som tar bort sina äggstockar och får en plötslig sänkning av östrogennivån har högre risk för Alzheimers, än kvinnor som har äggstockarna kvar och går igenom klimakteriet naturligt. Ju tidigare i livet kvinnorna opererar bort äggstockarna, desto högre är risken.

Bryr sig om kvinnor

Gillian Einstein vill förstå det hon möter i sitt arbete på djupet och hon vill göra något meningsfullt, göra skillnad.

− Komikern Lily Tomlin sa en gång: ”När jag växte upp ville jag alltid bli någon. Nu inser jag att jag borde ha varit mer specifik”. Själv har jag alltid velat göra världen bättre, och jag tror att min forskning är mitt sätt att vara specifik, säger Gillian Einstein och skrattar.

Hon pratar om att mannens biologi alltid varit normen inom medicinsk forskning och att utvecklingen mot att ta hänsyn till båda könen går långsamt.

− Det är mycket vi inte vet om kvinnors biologi, mycket som aldrig studerats. Jag är feminist, bryr mig verkligen om kvinnor och jag vill hitta svaren på hur östrogenerna hör ihop med minnet.

Höll tillbaka intresse för naturvetenskap

Att Gillian Einstein skulle ägna sig åt medicinsk forskning var inget hon tänkte i unga år. Hon växte upp i USA på 50- och 60-talet, med de könsroller som fanns då.

− Min bror var intresserad av naturvetenskap och visste redan som barn att han skulle bli hjärtläkare. Jag var också intresserad av naturvetenskap, men höll tillbaka eftersom det var hans territorium, och dessutom skulle kvinnor på den tiden bli lärare eller socialarbetare. Det tog lång tid för mig att inse att jag faktiskt kunde verka inom samma fält som min bror.

Om hon tillhört en senare generation hade kanske vägen mot naturvetenskapen varit rakare. Gillian Einstein minns tydligt en film om Marie Curie som hon såg som sexåring och hur inspirerad hon blev.

− Marie Curie stod i en lång svart klänning och rörde i grytorna med lysande radium. Jag ville verkligen bli så där passionerad för mitt yrke som hon var, säger hon och ler stort.

Flyttade runt och var stökig

Under Gillian Einsteins uppväxt arbetade hennes pappa inom flygvapnet och familjen flyttade ofta. Hon tror att Texas präglat henne mest, för där bodde de en längre period. I skolan lyckades Gillian Einstein få bra betyg trots att hon inte var någon mönsterelev.

− Jag var stökig och pratade högt i klassrummet, eller satt och läste en egen bok som jag gömde bakom skolboken. Jag slutade dock med det när jag började i gymnasiet och skolan blev svårare.

Då hade familjen flyttat till Massachusetts, och efter gymnasiet läste Gillian Einstein konsthistoria vid Harvard University i samma stat.

− Jag är ingen konstnär, men jag älskar bilder och den visuella världen är viktig för mig. Jag har också alltid tyckt mycket om historia, så när någon föreslog att jag skulle läsa konsthistoria så tyckte jag att det verkade bra. Jag såg framför mig att jag skulle bli intendent på konstmuseum.

Samtal som förändrade allt

Gillian Einstein hade hunnit läsa konsthistoria i fyra år när hon hade ett samtal som förändrade allt. Det var under en kurs om en viss sorts indiska målningar med mycket färger och kontraster. Hon satt med en kompis på trappan utanför museet där kursen hölls.

− Jag sa att det måste finnas något vetenskapligt fält som studerar synen, och mekanismerna som gör att vi uppfattar linjer, färger och former. Då svarade min kompis: ”Det finns ett sådant fält. Det heter neurobiologi.” Hon kände också till att det fanns forskare på Harvard Medical School som ägnade sig åt det visuella systemet och berättade om dem.

Gillian Einstein bestämde sig där och då för att ägna sig åt neurobiologi. Hon läste in de ämnen hon saknade och började sedan läsa neurobiologi vid University of Pennsylvania. Där doktorerade hon 1984 i neuroanatomi med inriktning på det visuella systemet.

Som nybliven doktor hade hon först en postdoktortjänst vid Northwestern University i Illinois, och sedan en till vid Duke University i North Carolina.

− Mitt under min första anställning som postdoktor fick min dåvarande man jobb vid Duke, och som många kvinnor i min generation följde jag med. Vid Duke gick jag gradvis över till Alzheimerforskning som är stort där. Det låg nära mitt område, eftersom den del av det visuella systemet som jag studerade påverkas av Alzheimers.

Nytt labb och ny inriktning

Gillian blev kvar vid Duke och byggde upp ett eget labb. Men när hon och maken skulle skilja sig ville hon ha en tryggare anställning, som bättre passade en ensamstående förälder.

Hon arbetade som forskningsadministratör vid National Institutes of Health i Maryland i några år, och bytte sedan till ett annat administrativt arbete vid The Centre for Research in Women’s Health i Toronto, Kanada.

Snart dök det dock upp en ledig tjänst vid institutionen för psykologi vid University of Toronto. Året var 2007 och Gillian Einstein återvände till forskningen och öppnade ett eget labb.

− Min forskning vid Duke hade varit på cellnivå, men när jag fick möjlighet att starta ett labb igen ville jag studera människor. Jag bytte metoder helt och började arbeta med neuropsykologiska tester och bildtagning av hjärnan. Det var mycket nytt att lära sig, till exempel att det är svårare att rekrytera människor än gnagare till forskningsstudier, säger hon och ler.

Kombinerar genus och medicin

Vid Einstein labb finns idag ett tjugotal medarbetare och Gillian låter deras intressen styra arbetet. De har till exempel forskat på PMS, transpersoner och hur kvinnlig könsstympning leder till kronisk smärta. Genus – socialt kön – och hur det påverkar hjärnan studeras också.

− De flesta neurovetare håller idag med om att en persons sociala situation kan förändra hjärnan, och genus är en del av den sociala situationen. Att till exempel vara den som förväntas vårda dementa föräldrar kan orsaka stress, som i sin tur kan få effekter på hjärnan.

Professor Einstein arbetar också deltid vid Linköpings universitet, och leder ett team med 13 forskare. Gruppen följer kvinnor som opererat ut sina äggstockar på grund av att de har en genvariant – BRCA1/2 − som innebär förhöjd risk för bröst- och äggstockscancer.

− Det är ett väldigt spännande projekt och vi undersöker vad som händer med hela kroppen när produktionen av det viktigaste östrogenet – 17-beta-Estradiol – upphör. Vi gör kognitiva tester och använder magnetröntgen för att förstå förändringar i hjärnan, men följer också sådant som immunsystem och stresshormoner. Dessutom djupintervjuar vi kvinnorna för att fånga deras känslor.

Trivs bra i Linköping

Gillian Einstein har sin gästprofessur vid Tema Genus, men tillbringar också tid vid medicinska fakulteten i Linköping. Att forska i Sverige är ungefär som att forska i Kanada.

− Kanadensare är väldigt mycket för samarbete och det är mina kollegor här också. Väldigt roligt!

Den enda stora skillnaden som Gillian Einstein märkt är att allmänheten i Sverige verkar vara mer intresserad av att delta i forskning.

− Alla kvinnor vi frågat har tackat ja till att vara med i vår studie och de har varit väldigt generösa med sin tid. Det uppskattar jag verkligen. Vi tar fortfarande in fler deltagare, så om det finns några läsare som har den aktuella genvarianten så är de välkomna, säger Gillian Einstein och ler.

Hur är det då att heta Einstein och vara forskare? Är hon möjligen släkt med Albert Einstein?

− Min farfars pappa och Albert Einsteins pappa var kusiner. Ibland blev jag kallad Frankenstein när jag var barn, men inom forskningen bedöms man för vad man presterar. Jag tycker inte att det har påverkat mig alls att vara släkt med Albert Einstein, säger Gillian och lägger till:

− But on a bad hair day, I look like him!