PhD-coachen Elisabet Jerlhag Holm har coachat Soaleha Shams som har en postdoktortjänst på Sahlgrenska akademin.

Vinn-vinn när unga coachar doktorander och postdoktorer

2018-12-12

Yngre forskare coachar doktorander och postdoktorer – en satsning för att utveckla ledarskap och kompetens på Sahlgrenska akademin i Göteborg. Något som är till nytta för både coachen och den coachade.

När Soaleha Shams började sin postdoktortjänst på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet var en hel del ovant. Hon kommer från Kanada och där ser organisationen av en forskningsenhet annorlunda ut. Då var det skönt att kunna prata med PhD-coachen Elisabet Jerlhag Holm.

– Jag behövde orientera mig om hur avdelningen fungerar. Hur jag kan passa in här och hur jag kan använda de resurser som erbjuds. Vi har också pratat om karriärutveckling och jag har identifierat vad jag vill uppnå inom fem-tio år, säger Soaleha Shams.

Båda två arbetar vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi men forskar om olika ämnen. Eftersom samtalen inte tar upp det rent vetenskapliga, behöver inte coachen kunna något om den andres forskningsområde.

Handlar om att utvecklas

En PhD-coach är något annat än en handledare eller en mentor, de har andra roller. Coachningssamtalen handlar om att utvecklas, hur man kan uppnå sina mål och få verktyg för att strukturera sitt arbete på bästa sätt.

– Vi är så vana vid att gräva i problem. Men i det coachande förhållningssättet går vi ifrån det och pratar istället om hur man vill att ens situation ska se ut och hur man når dit. Det är en bra metod för alla, konstaterar Elisabet Jerlhag Holm som är en av fakultetens 14 PhD-coacher och som ofta använder tankesättet på sig själv.

Coachen ska inte ge råd eller komma med lösningar, utan lyssna och ställa frågor så att den coachade själv kan resonera sig fram till svaren.

– Det är en utmaning. Man vill gärna säga ”gör så här eller så här”, men man får hålla i sig ibland.

Soaleha Shams konstaterar att coachningen har gett henne ett större nätverk och ytterligare en person att bolla med och som hon kan prata med om svagheter och styrkor. Sidor som hon vill utveckla är att bli bättre på att hitta finansiering, i att skriva och att genomföra experiment.

– Jag vill också bli en bättre mentor och lärare och utveckla den förmågan hos mig själv, säger Soaleha Shams.

Flera fördelar med coacher

Den första utbildningen av PhD-coacher startade för ett par år sedan och nu är den tredje på gång. Anna Karlsson-Bengtsson, som är vicedekan och ansvarig för forskarutbildningen på Sahlgrenska akademin, ser dubbla fördelar med projektet.

– Det ger stöd till våra doktorander som ofta har en ansträngd situation med stress och funderingar kring framtiden. Här får de en person som kan hjälpa dem att skapa struktur och sätta mål. Det är också en ledarskapsutbildning för våra yngre forskare som har egna doktorander att handleda. Här får de input i hur de kan använda ett coachande förhållningssätt i sin dagliga verksamhet, säger hon.

Elisabet Jerlhag Holm är tillsammans med barncancerforskaren Marie Kalm ansvarig för coachnätverket PhD Coach Network. Den som vill bli PhD-coach går en fem dagar lång utbildning och ska sedan genomföra tio samtal för att bli certifierad, samt delta i vidareutbildning. Den coachade får en serie om fem samtal med möjlighet till ytterligare två om det behövs.

Initiativtagare till satsningen är Future Faculty i samarbete med Rådet för utbildning på forskarnivå, FUR. Rådet står för utbildnings- och administrationskostnaderna som är ganska blygsamma. Det beror delvis på att utbildningen utförs tillsammans med universitetets HR-enhet där Magnus Åkesson, som är utvecklingsledare och professionell coach, har lett arbetet.

Sahlgrenska akademin är ännu så länge ensamma om att arbeta på det här sättet.

– Vi vill gärna sprida metoden eftersom den fungerar så bra, säger Anna Karlsson-Bengtsson.

Strukturera sin forskningstid

Barnkirurgen Anders Sandin får även han coachning av Elisabet Jerlehag Holm. Han är doktorand på deltid och forskar under några koncentrerade veckor under året. Nu behöver han få bättre struktur på sin forskningstid.

Anders Sandin

– I min kliniska vardag jobbar vi mycket och har ofta helgjobb. När jag har mina forskningsveckor gäller det att få så stort utbyte av dem som möjligt, och det har jag haft svårt att få till. Man glömmer bort strukturen mellan gångerna och det tar tid att starta upp igen, konstaterar han.

Tillsammans med Elisabet Jerlehag Holm har han funderat över hur han ska optimera dessa veckor och få dem att flyta på. Det handlar om att ställa krav på både sig själv och dem han forskar med, att till exempel boka in möten och tider innan för att bli mer effektiv.

– Det jag tycker är bra i våra samtal är att jag inte får några direkta svar utan att det läggs tillbaka på mig. Då får jag utgå från mina egna möjligheter och hur det ser ut omkring mig, och jag måste själv ta ansvar för min situation.

Nu ska han efter avslutat nattpass gå hem och inreda en arbetsplats i lägenheten med nyköpt skrivbord. Tidigare har han suttit på kliniken och forskat men där blir han så lätt indragen i andra göromål. Ett eget rum – en nog så viktig omständighet för att få ro till forskning.

– Nu kan jag sitta hemma och dricka kaffe och fylla i tabeller.

Text: Helena Östlund
Foto: Helena Östlund

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter