Örjan Gustafsson forskar bland annat om hur permafrosten kring Arktis tinar och hur växthusgaser frigörs från mark och havssediment.
Vägen till akademin

Forskaren som kom ut i kylan

2018-11-07

Som ung var biogeokemisten Örjan Gustafsson en fena på simning, en talang som gav honom möjlighet att plugga kemi på college i USA. Nu forskar han på Arktis permafrost och Asiens bruna moln, och har stora fördelar av sin internationella bakgrund.

Snart handlar det om kalla vatten, frusen mark och snö dygnet runt för Örjan Gustafsson, professor i biogeokemi vid institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi, Stockholms universitet. På dagarna forskar han om permafrosten kring Arktis, om hur den tinar och hur växthusgaser frigörs från mark och havssediment.

− På nätterna under vintersäsongen gör jag snö till Täby konstsnöspår utanför Stockholm, eftersom alla våra tre barn tävlar i längdskidåkning. Precis som vid provtagningar i Arktis, handlar det om att hantera pumpar, elaggregat och slangar som går ner i vattendrag, säger Örjan Gustafsson, som själv passar på att åka skidor med pannlampa de nätter han tillverkar snö.

Att vara med familj och vänner är hans huvudsakliga intresse på fritiden och han försöker att hålla sig i Stockholm så mycket som möjligt. Det blir dock en hel del resor till provtagningsplatser och forskargrupper han samarbetar med runt om i världen. Resorna går till så skilda platser som de rysk-arktiska kusthaven, indiska storstäder och en liten korallö i Maldiverna.

De varmare resmålen hör till Örjan Gustafssons andra stora forskningsområde − hur klimatet påverkas av så kallade bruna moln, som är smogen av luftföroreningar som sveper in stora delar av Asien.

Bruna moln hotar vattentorn

Luftföroreningarna sprids med vinden över bland annat Indiska oceanen, Gula havet och Himalaya. Därför är Örjan Gustafssons forskargrupp med och etablerar och driver mätstationer i de här regionerna.

− Molnen innehåller en soppa av luftföroreningar, bland annat sotpartiklar från vedeldning, svedjebruk, trafik och kolkraftverk. Eftersom sotpartiklarna är svarta absorberar molnen solenergi vilket värmer upp atmosfären.

Sotpartiklar som ramlar ner på marken påverkar också temperaturen, och särskilt stor blir effekten när marken skiftar från vitt till svart. Sotpartiklar på snö gör att snön smälter snabbare.

− Vi bedriver studier med kinesiska forskare på den tibetanska högplatån, som ibland kallas för ”Den tredje polen”. Ett annat namn är ”Asiens vattentorn” eftersom högplatåns glaciärer förser 3-4 miljarder människor med dricksvatten via sju stora floder. Det finns ett väldigt stort intresse av att förstå mekanismerna bakom och effekterna av den avsmältning som sker där.

Landsbygd, hav och simning

När Örjan Gustafssons intresse för miljöfrågor först väcktes vet han inte, men det fanns redan i tonåren. Han föddes 1968 och växte upp i Sandhult – ”en riktig bonnabygd” − mellan Borås och Alingsås.

Örjan Gustafsson tillbringade också en hel del tid i familjens stuga i Grebbestad på västkusten, där havet var ständigt närvarande. Hans mamma var labbassistent på sjukhus och pappan ekonom i textilbranschen.

− Som barn var jag väl som alla andra barn. Det handlade mycket om att vara ute och spela fotboll och leka i skogen. Jag simmade också och det blev min stora sport.

Simningen förde Örjan Gustafsson ut i världen tidigt. Som 15-åring flyttade han hemifrån för att gå på simgymnasium i Klippan i Skåne.

− SYO-konsulenten i nian tyckte att jag skulle läsa tvåårig social linje med långsam studietakt för att hinna satsa på simningen. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag blev röd i ansiktet och kände mig förolämpad av förslaget. Istället valde jag naturvetenskaplig linje för att hålla många dörrar öppna för framtiden.

Simmade sig till USA

Efter gymnasiet ledde simningen längre bort, närmare bestämt till Pennsylvania State College i USA. Örjan fick ett så kallat ”Athletic Scholarship” 1987, vilket innebar att han läste kemi och tävlade för skolan i det amerikanska skolmästerskapet i simning. Särskilt en av professorerna gjorde intryck.

− När det saknades resurser för några experiment som vi ville göra, så åkte han och handlade för egna medel. Han tog också med mig och ett par andra studenter på forskarkonferenser. Verkligen inspirerande!

Efter examen ville Örjan Gustafsson doktorera. Han undersökte möjligheterna att doktorera i Sverige, men hittade inga lämpliga tjänster och sökte sig därför till Massachussets Institute of Technology, MIT.

− Jag doktorerade i kemisk oceanografi − havets kemi − och trivdes bra vid MIT. Både i Boston och vid Woods Hole Oceanographic Institution på Cape Cod, där jag tillbringade ungefär en tredjedel av tiden. Jag jobbade i flera forskargrupper och fick prova på många olika sätt att bedriva forskning. Det har varit till stor hjälp senare.

Även vid MIT fanns en professor som betydde extra mycket. Örjan Gustafssons handledare professor Phillip Gschwend lärde honom att ifrågasätta, tänka ett varv till och argumentera.

− Phil var extremt utmanande i de vetenskapliga diskussionerna, samtidigt som han skapade en trygg miljö för samtalen. Vi kunde sitta på hans kontor och bli så exalterade att vi argumenterade högljutt. Folk ute i korridoren trodde vi höll på att ta kål på varandra, men vi älskade det!

Till Sverige som postdoktor

Örjan Gustafsson doktorerade vid MIT 1997 och ville sedan prova att forska i Sverige, mest för att ha testat och ”få det ur systemet”.

− Jag kom till Sverige genom en postdoktortjänst och forskade på Laboratoriet för isotopgeologi vid Naturhistoriska riksmuseet. Det visade sig att jag trivdes bra i Sverige också, och när det dök upp en forskarassistenttjänst vid Stockholms universitet sökte jag den.

Örjan Gustafsson var van vid MIT som var en internationell smältdegel, men forskarna i biogeokemi och miljövetenskap vid Stockholms universitet var på den tiden nästan bara svenskar. Annat skilde sig också åt.

− Jag trodde att forskarassistenter skulle ha en egen grupp doktorander, men det var nog ett missförstånd. Till en början fick jag handleda en herrans massa master- och kandidatstudenter för att få lite liv på labbet, men efter hand kunde jag ordna finansiering för att börja anställa doktorander.

Örjan Gustafssons forskargrupp har idag tre huvudsakliga forskningsområden. Vid sidan av forskning kring permafrost och bruna moln utvecklar gruppen också nya tekniker för forskning i biogeokemi.

Gruppen är finansierad av medel från både Vetenskapsrådet (rådsprofessorsprogrammet) och ERC (Advanced Grant), och består av ett drygt dussin doktorander, postdoktorer, forskare och forskningsingenjörer från åtta länder. De senast anställda kommer från Kenya, Brasilien, Indien och Kina.

− Vårt officiella språk är bruten engelska! Blandningen av nationaliteter ger en kul stämning och alla i gruppen är väldigt drivna. Att försöka hålla jämna steg med dem håller mig på tå, säger han och ler.

Bra att komma från ett litet land

Örjan Gustafsson tror att han haft fördelar av att han alltid haft internationella referensramar och kontakter. Att lämna MIT för Stockholms universitet har inte hämmat karriären, tvärtom.

− Stockholms universitet är idag en internationellt stark plattform för vår forskning. Här finns ett öppet samarbete mellan olika forskargrupper och en tradition att dela instrument och andra resurser.

Dessutom finns fördelar med att komma från ett litet land när det handlar om att bygga upp internationella samarbeten och få tillträde till vissa geografiska områden.

− Vi anses inte komma med pekpinnar och inte heller vara geopolitiskt farliga. Ryssar och kineser är inte rädda att vi är där för att kartlägga deras naturresurser.

Örjan Gustafssons samarbeten med forskare i andra länder bygger på långsiktighet och förtroende.

− Det gäller att se till att alla ingående forskargrupper lyckas och har framgång. I vårt ryska samarbete är de ryska forskarna och vi förstaförfattare på ungefär lika många av artiklarna som publiceras.

Samarbete, inte forskarkolonialism

Grundtanken att alla ska lyckas gäller även i länder där forskningen inte är på samma nivå som i Sverige, till exempel i Rwanda, Bangladesh och Maldiverna. Örjan Gustafsson försöker alltid hitta de lokalt starkaste forskargrupperna, som är verkligt intresserade av forskningen, och bygga upp en långsiktig och gemensam kapacitet.

− Jag har alltför många gånger sett prov på forskarkolonialism. Att västerländska forskare kommer och roffar åt sig prover och bara använder lokala forskargrupper till att fixa logistiken.

Örjan Gustafssons resor handlar inte bara om att lära känna kolleger. Han lägger också mycket tid på att informera politiker och inte minst allmänheten om vad forskarna gör och varför det är viktigt.

− I Maldiverna har vi ett högteknologiskt atmosfärsobservatorium på en ö med bara en liten by, och det skulle aldrig fungera utan lokalt stöd. Vi behöver till exempel hjälp när en strömkabel gått av eller när någon börjar elda sopor hundra meter från vår mätstation.

Örjan Gustafsson har varit där ett dussintal gånger och hittar nu i nattmörkret utan ficklampa.

− Det är oerhört kul och berikande att få komma in i det lokala samhället, ett stort mervärde för mig som människa.

Text: Eva Annell
Foto: Jorien E. Vonk