Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Askölaboratoriet i Trosa skärgård, svartvit bild med en grupp på fem personer.

Askölaboratoriet i Trosa skärgård kom att bli en viktig samlingsplats för forskning om miljö i och runt Östersjön. På bilden från 1961 syns Lars Silén, Björn Ganning, Alice Silén, AnnMari Jansson och Bengt-Owe Jansson. Foto: Sture Ryman.

NYHET

Stationen finns nära det de forskar om

Fältforskningsstationer ger forskare möjlighet att komma nära det som ska studeras. De är viktiga nav där fruktsamma samarbeten kan uppstå. Tidigare har det inte funnits mycket forskning om själva stationerna, men nu finns flera beskrivna i en ny bok.

Fältforskningsstationer kan finnas på fjäll, vid hav och i skog, på fartyg och i botaniska trädgårdar. Somliga med anor långt bakåt i tiden. Platser där forskare under intensiva arbetsperioder kan samla in data, göra laborationer och samarbeta med kolleger.

Ett antal svenska och utländska stationer finns nu beskrivna i boken Understanding Field Science Institutions. Två av dem – med helt olika förutsättningar – är fjällstationen i Vassijaure/Abisko och havslaboratoriet på Askö utanför Trosa.

Bär på inbyggt dilemma

Det hela började med att vetenskapshistorikern Helena Ekerholm, som är en av bokens redaktörer, i sitt postdoktorprojekt studerade marinbiologen Sven Lovén som 1877 grundade Sveriges första fältstation i Kristineberg på västkusten.

Hon konstaterade att det finns många studier om fältforskningens metoder och problem, men inte mycket om själva stationerna. Hon insåg också att fältstationerna bär på ett inbyggt dilemma.

– Fältforskning ska ta in den stora och breda naturen. Men här låser man fast den vid en viss punkt. Man skapar något statiskt som syftar till att undersöka något rörligt.

Fascinerad av Lapplands natur

Helena Ekerholms bidrag i boken är en studie av fältstationen i Vassijaure (i vad som numera heter Katterjåkk) som sen flyttades till Abisko. Hon har studerat dess första period 1903–1933.

Det var polarforskaren Nils Svenonius som tog initiativet. Han var fascinerad av Lapplands natur, ”de glänsande glaciärerna med deras sublima iskaskader och bottenlösa sprickor, de kolossala vattenfallen”. En kommitté bildades som fick möjlighet att överta en ingenjörsbyggnad som blivit över efter att malmbanan stod klar.

– Man fick huset i knät. Det innebar också ett problem, man kunde inte sätta sig ner och bestämma ”var vill vi egentligen ha en forskningsstation”.

Faciliteterna var enkla. Fältstationen utnyttjades främst under sommaren och en vaktmästare var anställd årsvis för att sköta det praktiska och göra enklare mätningar. Hans fru tog hand om mathållningen.

Enbart män

På Vassijaure naturvetenskapliga station arbetade främst geologer, geofysiker och botaniker. De var enbart män, ganska typiskt för forskningsvärlden generellt vid denna tid.

Helena Ekerholm har inte hittat någon kvinnlig forskare i sitt material. Besökande kvinnor var inte direkt välkomna. Någon av forskarna hade tagit med sin fästmö dit och i arkivmaterialet går att läsa att det är inte ansågs lämpligt. Hon hade tråkigt och innebar en distraktion.

Konflikter uppstod efter några år eftersom placeringen av stationen inte var optimal för någon. Biologerna ville ha mer variation i flora och fauna och geofysikerna stördes av att järnvägen låg alldeles intill. Man höll sig inom sin egen disciplin.

– Det var många viljor och många vetenskapliga frågeställningar där metoder och plats inte riktigt gick ihop.

Byggnaden brann ner

Man hade bestämt sig för flytt – när byggnaden brann ner 1910. Det blev akut, mark köptes i Abisko och en byggnad projekterades, den här gången bättre anpassad för forskning.

Nya konflikter följde under 20-talet. Meteorologerna tyckte att vädret var för stabilt, de ville ha mer av snöstormar för optimala studier. Det ledde till att SMHA (numera SMHI) grundade sin egen väderstation i Riksgränsen och fältstationen i Abisko upplöstes i sin dåvarande form 1933. Den togs över av först Kungliga Vetenskapsakademin och 2010 av Polarforskningssekretariatet.

– Det arbete som gjorts här är viktig grundforskning som har betydelse än idag, som meteorologernas historiska serier av data om väder och vind, och biologernas inventeringar.

Viktig för miljöforskning

Askölaboratoriet i Trosa skärgård som startades 1960 har utvecklats på ett annat sätt, och i en annan tid. Det kom att bli en viktig tvärvetenskaplig samlingsplats för forskning om miljö i och omkring Östersjön.

– Askö har spelat en väldigt stor roll för utvecklingen av systemekologin, säger vetenskapshistorikern Anna Tunlid, Uppsala universitet, som studerat fältstationen.

Initiativtagare och eldsjäl var Lars Silén, prefekt vid zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, som hade en vision om att bedriva marin forskning på plats i sin rätta miljö.

Han fick nys om ett skärgårdshemman på lagom avstånd som stod tomt och fick institutionen att arrendera det för 500 kronor per år. Här fanns egen hamn och ostörda vatten.

Uppskattad arbetsplats

Det krävdes mycket arbete för att få i ordning lokaliteterna de första åren, måla, fixa och bygga upp laboratorier. Askö blev snabbt en uppskattad arbetsplats, en varm miljö där även partners och barn var välkomna i och med att det fanns stugor att hyra i närheten.

– Lars Silén hade en föreställning om att forskning fungerade bäst om forskarna trivdes. Jag kan tänka mig att det var en fruktbar och produktiv miljö.

Kvinnor var verksamma här, exempelvis AnnMari Jansson som var gift med Askös förste föreståndare Bengt-Owe Jansson

– Hon utvecklade senare sin alldeles egna forskning och blev något av en förebild för kvinnor som kom in i den ekologiska vetenskapen på 70-talet.

Förstå ekosystemen i Östersjön

Under hela 1970-talet drevs ett stort tvärvetenskapligt projekt, det så kallade Asköprojektet som handlade om att kartlägga och förstå ekosystemen i Östersjön, med stöd av Naturvetenskapliga forskningsrådet, NFR.

– Man uppmärksammade miljöproblemen allt mer, Östersjön var väldigt förorenad. Även om det var grundforskning fanns hela tiden en aspekt av tillämpad miljöforskning.

Anna Tunlid konstaterar att det blivit tuffare att driva stora forskningsanläggningar som denna.

– Fältstationerna fick efterhand allt svårare att existera, de är förhållandevis dyra i drift.

Askölaboratoriet lever dock i högsta välmåga, och används även för möten och undervisning. Huvudman är fortfarande Stockholms universitet, numera dess Östersjöcentrum och marken är ett naturreservat som ägs av kungen.

Läs mer

Boken Understandning Field Science Institutions är utgiven av Science History Publications/USA. Redaktörer är Helena Ekerholm, Karl Grandin, Christer Nordlund och Patience A. Schell.

I boken beskrivs också fältstationer utomlands, till exempel skeppsbiblioteket på Cooks forskningsfartyg, botaniska trädgårdar som anlades av européer vid växtinsamlingsresor österut, samt ångbåtar för forskningsfärder längs Amazonafloden.

Relaterat innehåll

Nyhet 11 mars 2024

Natalie von der Lehr

Hur handleder man doktorander och hur påverkar deras studieplan det fria kunskapssökandet? Curie har pratat med några forskare som fördjupat sig i handledarrollen och de utmaningar...

Debatt 4 mars 2024

Johan Kuylenstierna, Formas

Omställningen till ett fossilfritt samhälle är i full gång. Samtidigt behöver den civila beredskapen stärkas, till exempel genom säkrad livsmedelsförsörjning och robust infrastrukt...

Debatt 26 februari 2024

Johan Elf, Uppsala universitet

När det administrativa stödet centraliseras får forskare och universitetslärare mindre tid till forskning och utbildning. Universitetsverksamhet som inte utgår från kärnverksamhete...