Per Bergman har tidigare arbetat på Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet i Italien. Idag är han anställd vid Livsmedelsverket, men kan fortfarande sakna livet i Italien och landets matkultur.
Doktor - och sen då?

Forskare kan vara en del av det politiska maskineriet

2018-10-15

Per Bergman hade kommit långt i forskarkarriären när han fick upp ögonen för att vetenskap kan spela en viktig roll för politiska beslut. Han valde att satsa på en karriär inom statlig förvaltning. En tjänst som ämnesråd på regeringskansliet har sedan dess följts av chefstjänster på Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) i Italien och på Livsmedelsverket.

Per Bergmans intresse för biologi väcktes under tonåren när han studerade i USA. Han minns särskilt en biologilärare som otroligt inspirerande.

– En värld av gener och evolution öppnade sig för mig, berättar han.

Valet av universitetsstudier blev rätt enkelt för Per Bergman. Hans val föll på ett biologprogram med molekylärbiologisk inriktning vid Uppsala universitet. Under utbildningen växte viljan att disputera fram och han sökte sig till forskarutbildningen.

Fick blodad tand på att undervisa och forska

År 1989 disputerade Per Bergman på genregleringen av ett godartat tumörvirus vid institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Han hade då fått blodad tand på att både undervisa och forska.

Samma år började han arbeta vid institutionen för växtförädling, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Där ägnade han sig åt forskning om genöverföring och genreglering som stöd till växtförädlare.

Per Bergman blev kvar på SLU till 2005 i olika roller som allt från forskare, lektor, docent till studierektor och prefekt. Han arbetade bland annat med forskning, utveckling av grund- och forskarutbildningskurser och kvalitetssäkring av undervisning.

– Det var jätteroligt och lärorikt att interagera med studenter, diskutera tolkningen av resultat och vad de kan betyda. Forskningsarbetet var också roligt, särskilt samarbeten med andra och alla de diskussioner som vi då hade.

Inblick i statsapparaten gav mersmak

År 2000-2005 blev en vattendelare för Per Bergman när han fick ett förtroendeuppdrag som ledamot i Gentekniknämnden.

– Det blev min första djupare inblick i statsapparaten och rollen som statstjänsteman. Det blev uppenbart hur vi som forskare kan vara en del av maskineriet som ger riksdagsledamöterna vetenskapligt grundad och opartisk information. Det hände något med mig under den här tiden.

Per Bergman började inse att det fanns en värld han inte haft kontakt med tidigare, där han som statstjänsteman och biolog skulle kunna analysera problem och leverera vetenskapligt grundade råd och slutsatser inför politiska beslut.

Han insåg att den här typen av arbete, vid sidan av forskningen, kunde kännas riktigt meningsfullt.  Eftersom han hade svårt att få finansiering för sin forskning började han hålla utkik efter lämpliga tjänster inom det här området.

Behöll sin vetenskapliga integritet

Så småningom dök det upp en tjänst som ämnesråd i genteknik och växtförädlingsfrågor på dåvarande jordbruksdepartementet, som han sökte och fick. Arbetet gick ut på att tolka information och ge råd till den politiska ledningen om olika beslutsalternativ inom ramen för rådande policy.

– Rollen var inte politisk utan rent vetenskaplig. Det underbara var att jag kunde behålla min vetenskapliga integritet och samtidigt ge ett direkt stöd till dem som tog beslut.

Under den här tiden gick han även en kvällskurs i EG-rätt. Det ledde till att han kunde konkurrera om en chefstjänst på Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, i Parma i Italien som han tillträdde år 2008. Arbetet gick ut på att resurssätta och styra vetenskapliga granskningsprocesser för att ge råd om olika beslutsalternativ till EU-kommissionen.

Så var arbetet i Italien

En relativt hög andel av den administrativa personalen var italiensk, medan den vetenskapliga personalen dominerades av de största EU-länderna och länder med starka jordbruks- och livsmedelssektorer. Arbetsspråket var engelska. Att arbeta på en EU-myndighet i Italien var förvånansvärt likt arbetet på en svensk myndighet, tycker Per Bergman.

– Man har samma skyldighet att handlägga saker rättssäkert, opartiskt och sakligt och att jobba med resurshushållning och service till frågeställare.

Däremot upplever han att det i Sverige finns en större tillit till att en chef på en myndighet sköter sina arbetsuppgifter.

– Som chef inom EU-byråkratin måste du också redovisa att du har gjort rätt. Du måste lägga en del tid på att samla evidens och redovisa att du har gjort de saker du är skyldig att göra. Det behövs relativt sällan i den svenska byråkratin. Här förväntas du ha vissa ansvar och du förväntas ta dem också, säger Per Bergman.

Arbetsuppgifterna på EFSA handlade om vetenskaplig riskvärdering av produkter som ingår i livsmedel som genmodifierade organismer, livsmedels- och fodertillsatser, enzymer och bekämpningsmedel eller förpackningsmaterial som varit i kontakt med livsmedel.

– Jag fick möjlighet att styra vetenskapliga granskningsprocesser, påverka rekrytering och fortbildning av personal och förhandla med EU-kommissionen om när och vilka underlag som skulle levereras. Det var väldigt kreativt och utvecklande.

Hemlängtan blev stor

Efter nästan sju år var hemlängtan och saknaden efter släkt och vänner stor. Så när en chefstjänst dök upp på Livsmedelsverkets avdelning för risk- och nyttovärdering valde han att söka den. Han fick tjänsten, bröt sitt kontrakt med EFSA lite i förtid och flyttade tillbaka till Uppsala.

– Jag hade svårt att tänka mig att pensionera mig i Italien och ville arbeta i Sverige innan jag gick i pension.

Per Bergman kan ibland sakna livet i Italien och hade inte en liknande tjänst dykt upp i Sverige så finns det en möjlighet att han hade varit kvar på EFSA även idag.

– Framför allt saknar jag kollegerna, klimatet, matmarknaderna, kvaliteten och kunnandet när det gäller mat.

Tagit med sig arbetssättet

Idag arbetar han bland annat med toxikologer, mikrobiologer, nutritionister och experter som ägnar sig åt matvaneundersökningar.

– Tjänsten är lik den jag hade på EFSA men handlar om svenska förhållanden och svenska frågor. Vi gör vetenskapliga utredningar och bedömningar till dem som ska skriva regler, konsumentråd eller som ska göra livsmedelskontroller.

Från EFSA har han särskilt tagit med sig arbetssättet kring vetenskapliga utredningar och kvalitetssäkring, frågor som Livsmedelsverket arbetat med även tidigare, men där han upplever ett ökat fokus de senaste åren.

– De senaste åren har det blivit allt mer angeläget att det som myndigheten går ut med ska vara vetenskapligt grundat. Och om det finns vetenskaplig osäkerhet så ska vi berätta det.

Se akademin som en språngbräda

Han ser både likheter och skillnader mellan arbetet i akademin och på en myndighet.

– Respekten för sanningen är en likhet, men också arbetet i grupper och betydelsen av samarbeten mellan experter. En uppenbar skillnad är att man på en myndighet är styrd av en instruktion från dem som representerar skattebetalarna som säger vad myndigheten ska göra. På ett universitet är själva uppgiften att tänka fritt och bara du får finansiering så kan du forska på nästan vad som helst.

Till andra forskare vill han ge rådet att se akademin både som en plats att vara kvar på – men också som en språngbräda.

– När jag var doktorand var jag övertygad om att jag skulle vara kvar som forskare i hela mitt liv. Men ju mer kontakter jag fick med samhället runt omkring desto mer insåg jag att det finns människor som disputerat lite varstans. Erfarenhet av att forska behövs på många ställen, säger Per Bergman.

Text: Teresia Borgman
Foto: Mark Harris