Isabelle Ståhl förenar författandet med doktorandstudier om psykiatrins kulturella historia och frilansuppdraget som kulturkritiker på Svenska Dagbladet. Hösten 2017 debuterade hon med romanen Just nu är jag här.
Vägen till akademin

Forskning och författande går hand i hand

2018-05-02

Hennes doktorsavhandling handlar om hur psykiatriska experiment med droger på 1920-talet beskrivs. Hennes skönlitterära debut kretsar kring dagens vilsna, depressiva 30-åringar.
– Forskningen och det skönlitterära skrivandet korsbefruktar varandra, konstaterar Isabelle Ståhl, författare och doktorand i idéhistoria.

Hon har just fyllt 30 och är fortfarande lite förundrad över sin doktorandanställning vid Stockholms universitet.

– Att bli doktorand var något jag tänkte på väldigt sent. Ingen har forskat i min familj, det var först när jag skrev min magisteruppsats som jag förstod att man kunde gå vidare. Det kändes osannolikt, overkligt när jag blev antagen.

Varför?

– Därför att den akademiska miljön är laddad. Den känns exklusiv och sluten, en egen liten värld med egen logik. Nästan ouppnåelig, en klubb som få släpps in i. För mig var det exotiskt också för att jag var van vid tillfälliga anställningar och osäkra kontrakt, nu är jag här i flera år med anställning och lön.

Isabelle Ståhl är doktorand sedan hösten 2014. Hon har studerat filosofi vid Södertörns högskola och har en magisterexamen i idéhistoria från Stockholms universitet.

På frilansbasis är hon kulturkritiker på Svenska Dagbladet och hösten 2017 debuterade hon med romanen Just nu är jag här. En debut som ledde till fina recensioner och flera nomineringar, däribland till Augustpriset och Sveriges Radios romanpris. Boken presenteras som en Stockholmsskildring och en relationsroman i vår tid.

Nu, när uppmärksamheten kring romanen lagt sig, finns mer tid att fokusera på forskningen.

Ett eget rum

Hennes väg till forskarbanan är en berättelse om en uppväxt i en skånsk småstad där hon ofta hade tråkigt och en mormor som tidigt uppmuntrade Isabelle att skriva. Skrivandet och läsandet ledde inte till att hon fick en massa vänner, men det var ett eget rum där hon kände sig hemma.

Hon tänkte tidigt att hon ville bli journalist. Föräldrarna – läkare och socionom – stöttade henne hela tiden, även när hon började rikta in sig på att forska.

– Min första kurs som student på universitetet var litteraturvetenskap, men jag var mer intresserad av idéerna och känslorna som skildrades i litteraturen än av hur de skildrades. Det var nog det som fick mig att fortsätta med idéhistoria, intresset för hur människor tänkt om världen och förhållit sig till den i olika tider.

Fascinationen för den mänskliga tillvaron, för det existentiella, fick henne sedan att börja en kurs i psykologi, men hon slutade efter första föreläsningen, det var för tråkigt.

– Filosofins sätt att angripa den mänskliga tillvaron kändes mer givande, där ställdes mer radikala frågor.

Stor frihet att doktorera

Doktorandstudierna innebär en stor frihet där det personliga ansvaret är centralt, på gott och ont, konstaterar Isabelle Ståhl.

– Det är en lyx att få syssla med det man är intresserad av, men jag tror att många kan må dåligt av en tillvaro där man själv måste sätta ramarna för sin tid och där det är lätt att känna sig otillräcklig. Själv har jag två väldigt bra handledare som ger mig deadlines och ramar.

De informella nätverken är också viktiga, framhåller hon.

– Oavsett om vi träffas på internet, i kontorsmiljö, på Kungliga biblioteket eller i Berlin där jag själv har bekanta som är intresserade av samma ämnen.

Numera uppskattar Isabelle Ståhl den akademiska världen alltmer och har vant sig vid den kritiska seminariekulturen som hon från början kände sig osäker i. Det tog tid att landa och förstå det konstruktiva i den.

Helt bekväm är hon fortfarande inte. Och hon ser att det finns en tröskel bland doktoranderna, särskilt bland dem som inte kommer från en akademisk bakgrund.

Rädsla för att bli avslöjad

En del finner det svårt att yttra sig på seminarierna. Rädslan för att framstå som dum, bli avslöjad som en bluff är vanlig, menar hon. Liksom att leva med den inre stressen i en miljö där det handlar mycket om individuella prestationer.

– I början uppfattade jag det som att det var en massa människor som ansträngde sig för att hitta allt negativt i mina texter. Men nu ser jag seminariemiljön alltmer som en möjlighet att vara konstruktiv och tänka tillsammans. Det kan vara stimulerande på ett sätt jag inte upplevt i några andra sammanhang.

Man måste verkligen tänka innan man talar, betonar hon.

– Det är en utmaning. I kulturjournalistik handlar det mer om känsla och intuition och i skolan ges ingen träning i argumentation. Medan här måste man grunda argumenten, försvara dem och lära sig läsa texter på ett annat sätt.

Utforska psyket

Hennes avhandling handlar om psykiatrins kulturella historia med utgångspunkt i början av 1900-talet. Den undersöker intresset hos den tidens tyska psykiatriker och filosofer för att använda narkotiska preparat för att utforska psyket.

– De ville uppleva psykiska sjukdomar, som psykoser och schizofreni, inifrån. Under rus skrev de ner sina erfarenheter. Jag studerar de litterära nedskrivningarna av tillstånden och försöker ha ett tydligt sökarljus, en tolkningsram som inte gör våld på materialet.

Att Isabelle Ståhl hamnat just där i sitt avhandlingsarbete beror på flera saker. Den tidiga fascinationen över tillvaron och existensen, en bra filosofilärare på gymnasiet, upptäckten av ämnet idéhistoria med blandningen av filosofi och historia och – inte minst – läsningen av idéhistorikern Karin Johannissons böcker om psykisk sjukdom.

– Hon visade att känslor har en historia, att vissa diagnoser och syndrom kommer som ett svar på snabba samhällsförändringar som människor mår dåligt av. I det samhälle jag vuxit upp i är mycket upp till individen själv, den viktigaste relationen man har är den med sig själv, och om man mår dåligt har man sig själv att skylla.

Sådde ett frö

Så har det inte alltid varit, förstod Isabelle Ståhl när hon läste Karin Johannisson.

– Det handlar också om att mycket av det vi idag ser som sjukt sågs som friskt igår. Vissa former av psykisk ohälsa kan vara helt friska reaktioner på att leva i ett samhälle med extremt höga krav på individuell prestation. Johannisson visade att det går att forska på sådant jag trodde var oforskningsbart, som känslan melankoli. Det sådde ett frö i mig.

Det är i ett sådant sammanhang Isabelle Ståhl hoppas att hennes egen forskning ska komma in och bidra till samhällsnytta. Att sådant som idag tas för givet inom psykiatrin inte självklart är det.

Genom sin forskning vill hon visa hur psykiatrin och litteraturen har samarbetat, att det finns skärningspunkter däremellan, till exempel genom att psykiatriker lånat skildringar av psykiska tillstånd från litteraturen därför att de ansett att de medicinska beskrivningarna varit otillräckliga.

Ny roman på samma tema

Våren 2019 kommer Isabelle Ståhl att vara vid Freie Universität i Berlin som gästforskare och hösten 2019 hoppas hon börja bli klar med sin avhandling. Samtidigt planerar hon en ny roman, på samma tema som den förra, sökandet efter substans och att känna sig hemma i tillvaron.

– Forskningen ger inspiration till mitt skönlitterära skrivande. Och det är klart att jag blivit uppmuntrad av all uppmärksamhet min bok har fått. Jag har varit ute en del och pratat om den och mött läsare som känt tröst i att läsa boken. Även äldre personer, någon var över 80 år, har pratat med mig om känslan av tomhet och sökandet efter mening. De har känt igen sig i det jag skrivit. Det gör mig förstås väldigt glad.

På sikt hoppas Isabelle Ståhl också möta en publik kring sin avhandling. Att göra den begriplig och få andra att förstå varför den har en samhällsrelevans känns viktigt för henne.

Så den nya romanen får vänta.

– Först ska avhandlingen bli klar – och den ska bli bra.

Text: Eva Bergstedt
Foto: Sara Mac Key