Bilden av August Theodor Blomqvist och hans familj är tagen i mitten av 1890-talet på Säbyholms gods i Upplands-Bro. Han växte upp som sockenbarn på Lovön och hans liv står i centrum för Anna Götlinds forskning inom mikrohistoria.

Mikrohistoria nyanserar bilden av det förflutna

2018-04-26

Studiet av en enskild individ, händelse, plats eller grupp av människor kan problematisera och nyansera den generella historieskrivningen. Ofta handlar studierna om ”vanliga” människors liv och särskilt grupper som varit osynliga i historieskrivningen – som kvinnor, barn, sjuka eller obemedlade.

Forskningsfältet mikrohistoria uppkom i Italien på 1970-talet. Det var en reaktion mot kvantitativ socialhistorisk forskning och de stora generaliserande berättelserna om bland annat moderniteten och naturvetenskapens framsteg.

Klassiska arbeten är till exempel italienaren Carlo Ginzburgs studie Osten och maskarna, om en mjölnares tankevärld på 1500-talet, och fransmannen Emmanuel Le Roy Laduries studie Montaillou, om en sydfransk by. Ett svenskt exempel från senare tid är Annika Sandéns bok Missdådare, om sex människoöden i det tidiga 1600-talets Sverige.

– Poängen är att krångla till ”den stora historien” och visa på nyanser, motsägelser och avvikelser. Mikrohistoria behandlar ofta den ”vanliga”, obemärkta människans vardagsliv i ett rumsligt avgränsat sammanhang, men med ambitionen att ge mer nyanserade svar på större historiska frågor, säger Anna Götlind, professor i historia vid Stockholms universitet.

Det lilla påverkar det stora

Just nu skriver hon på en bok om ett sockenbarns liv på 1860-talet på Lovön i utkanten av Stockholm. Samtidens stora berättelse om urbanisering pekar mot att han borde flytta till Stockholm, men det gör han inte. Anna Götlind söker förklaringen till det och speglar hans liv mot den stora historien. Den ambitionen skiljer ut mikrohistoria från släktforskning och lokalhistoria.

– När vi förstår det enskilda fallet i detalj kan det ha bäring på den stora berättelsen, som alltid är en förenkling. Mikrohistoria handlar inte om att illustrera något vi redan vet eller pröva en teori, utan om att genom det enskilda fallet eventuellt förändra den allmänna uppfattningen, säger Jonas Lindström, historiker vid Uppsala universitet.

Individerna ses som aktörer med egen vilja och drömmar, inte enbart som offer för strukturer eller som representanter för en grupp.

– När man går nära och tittar ur ett ”grodperspektiv” ser man detaljer som man inte får syn på ur ”fågelperspektivet”, då man bara intresserar sig för det generella. Man kan studera andra typer av processer, till exempel individens handlingsutrymme, och komplettera makrohistorien, säger Linn Holmberg, idéhistoriker vid Stockholms universitet.

Kommer människor nära

Med ett mikrohistoriskt perspektiv kommer forskaren människor nära på ett sätt hen inte gör i annan historieforskning, vilket Anna Götlind också ser som en personlig vinst.

– När jag på 1990-talet forskade om regional teknikutveckling i Dalarna kom jag över en småbrukares dagbok som spänner över 50 år. Det var fantastiskt att få läsa hans dagbok, så jag blev fast. Det är så givande att gå ner på den nivån och få möta en persons liv.

Jonas Lindström håller med.

– Det är roligare att få engagera sig i en människas liv än att studera ideologier. Nyligen blev jag helt tagen av ett rättsfall. Jag ville verkligen försöka ta reda på varför kvinnan gift sig med den här odrägliga mannen. Dessutom kan vi nå ut till en större publik. Det är fler som läser böcker som handlar om individer.

Visa hur kunskap blir till

Inom mikrohistoria finns en tradition av att synliggöra sig själv som forskare, som gör att läsaren kan komma också forskaren nära.

– Många skriver om forskningsprocessen, sin egen tveksamhet, glapp och tystnader i källmaterialet. Det känns ärligt och hänger samman med strävan att bryta med positivistisk auktoritär kunskapstradition. Ur pedagogisk synvinkel är det också bra att synliggöra hur historisk kunskap blir till, säger Linn Holmberg.

Hennes avhandling handlar om ett encyklopediprojekt, som benediktinmunkar i Paris bedrev på 1700-talet parallellt med Diderots arbete med den stora Encyklopedin. I avhandlingen beskriver hon sin forskningsprocess som en akademisk detektivhistoria, där hon gräver sig in i sex volymer av osorterade handskrifter, utan att från början veta något alls om sammanhangen.

Källmaterialet väcker frågan

Mikrohistoriska studier använder flera typer av källor, såsom dagböcker, brev, bilder och föremål. Rättegångsmaterial är värdefullt när man vill fånga in vanliga människors liv, liksom kyrkböcker.

– Utifrån materialet väcks frågor: Hur ska jag förstå den här människan, hur kan jag förklara hennes märkliga beteende, vad är det i den samtida kulturen som gör att hon beter sig så här? säger Jonas Lindström.

Ofta räcker inte de allmänna teorierna som förklaring, utan man måste söka bredare och djupare.

– I arbetet om sockenbarnet har jag till exempel besökt platserna där han bodde för att förstå miljöns inverkan på hans liv. Jag upptäckte då att han måste ha sett Drottningholms slott från skolan varje dag och undrade hur det påverkade honom, säger Anna Götlind.

– Det är som att lägga ett pussel. När pusslet är klart ser det ofta annorlunda ut än forskarens förförståelse av det samhälle hen studerar, säger Jonas Lindström.

Inte generalisering, men alternativ

En återkommande kritik är att det inte går att generalisera från ett enskilt fall.

– Men syftet är inte att dra allmänna slutsatser, utan att utmana den stora berättelsen genom att visa på alternativ och nyanser. Utmaningen är att lyckas med det, säger Anna Götlind.

– För att det enskilda ska få bäring på den stora berättelsen måste forskarsamhället också plocka upp det mikrohistoriska fyndet. Frågan är hur det ska gå till. Den kvinnohistoriska forskningen har också haft det problemet, säger Jonas Lindström.

En annan kritik handlar om relevans.

– Men jag tycker att det är relevant att beskriva ett enda sockenbarn. Man får möta ett liv som ger perspektiv på den tid han levde i, även på hög nivå. Den gängse berättelsen om sockenbarn är ofta väldigt mörk. Men den här pojken blev inte såld på auktion till lägstbjudande, utan fick, som jag bedömer det, ett gott liv i olika fosterfamiljer, säger Anna Götlind.

Som historiker behöver man hantera luckor i källmaterialet. Gränsen mellan fakta och fiktion är en återkommande debattfråga inom fältet mikrohistoria.

– Ett närgånget studium av källor minskar risken för fiktion. Men man måste vara tydlig med luckor och när man spekulerar. Man kan presentera flera möjliga tolkningar också, säger Linn Holmberg.

Text: Inna Sevelius
Foto: Privat