Alexander Gerber menar att det behövs forskningskommunikatörer som har en djupare förståelse för hur och varför vi kommunicerar vetenskap och forskning. Bilden visar Vetenskapsfestivalen i Göteborg.

Han vill ha evidensbaserad forskningskommunikation

2018-04-10

För att motverka dagens trend att ignorera vetenskaplig evidens krävs mer än forskningskommunikatörer som är duktiga på att popularisera. Det menar Alexander Gerber, professor i forskningskommunikation vid Rhein Waal-universitetet i Tyskland, som efterlyser evidensbaserad forskningskommunikation.

Rhein Waal-universitetet i Tyskland är det enda lärosätet i Europa som erbjuder en komplett utbildning i forskningskommunikation på engelska utanför Storbritannien. Utbildningen främjar ett kritiskt men evidensbaserat förhållningssätt till media, forskningspolitik och till själva forskningen. Alla andra utbildningar är enbart påbyggnadsutbildningar och i vissa länder, bland annat i Norden, finns inga program som är särskilt utformade för kommunikation av forskning.

Alexander Gerber

Alexander Gerber är kritisk till detta.

– Kommunikation av forskning och vetenskap kräver en utbildning på tre eller fyra år. Det är en absurd tanke att vi skulle kunna erbjuda exempelvis en biolog en utbildning om kommunikation på några månader och sedan förvänta oss att den personen ska kunna åstadkomma en förändring av hur samhället hanterar vetenskaplig evidens. Forskningskommunikation är mer än enbart kommunikation av forskning.

Tre generationer

Alexander Gerber delar in forskningskommunikatörer i tre kategorier – han kallar dem för generationer. Till den första generationen hör forskare som har både talang och intresse för att kommunicera.

Här finns Neil deGrasse Tyson, Richard Dawkins och många andra. De delar med sig av sin kunskap och ganska ofta får de också en status som kändisar eller hjältar.

Den andra generationen har ofta en universitetsutbildning – ibland forskarutbildning – i naturvetenskap, medicin eller teknik samt en påbyggnadsutbildning i kommunikation eller journalistik.

– Många redaktörer på populärvetenskapliga magasin har en sådan bakgrund. De kan berätta om sin egen eller andras forskning och har även kunskap om forskningsprocessen. Det är bra, men det räcker inte för att kunna göra någonting åt den utbredda förnekelsen av forskning och vetenskap.

Krävs en djupare förståelse

Enligt Alexander Gerber krävs det en tredje generation som har en djupare förståelse för hur och varför vi kommunicerar vetenskap och forskning. Och som har kunskap om hur så kallade evidensbaserad forskningskommunikation går till.

– Att kunna skapa ett pressmeddelande, ett reportage eller ett magasin är fortfarande viktiga hantverk men det är bara en bråkdel av den kunskap som behövs.

Empirisk data från sociologiska studier av hur människor tar till sig information, kunskap om hur politiska beslut fattas och hur vissa sociala plattformar påverkar hur informationen sprids och tas upp är minst lika viktigt, betonar Alexander Gerber.

– Det jag och andra inom forskningsfältet efterlyser är en ny era av evidensbaserad forskningskommunikation där vi använder resultat från empiriska sociologiska studier för att utforma strategier för hur vi bör kommunicera.

Önskvärt med nya utbildningar

Det är önskvärt med nya utbildningar av den tredje generationens forskningskommunikatörer. Sådana satsningar tar dock alldeles för lång tid, menar Alexander Gerber.

– Vi har inte tid att vänta ett decennium tills alla nödvändiga beslut är tagna och de första studenterna är klara med utbildningen.

Ett alternativ är att erbjuda kompletterande utbildningar av befintliga forskningskommunikatörer.

– Det är något vi ska prova nu, det motsvarar inte en hel utbildning men är en bra kompetensutveckling av dem som redan är yrkesverksamma inom forskningskommunikation.

Det finns dock en del risker med att enbart förlita sig på den typen av vidareutbildning, påpekar Alexander Gerber. Många känner sig bekväma med det inarbetade tillvägagångssättet och det kan vara svårt att stanna upp och reflektera.

Dessutom representerar många forskningskommunikatörer numera en stor institution, ett universitet eller någon intresseorganisation.

– Det är lätt att bli till en megafon för den forskning som bedrivs vid just det stället. Vi behöver kommunikatörer som kan lyssna, förstå och även förutse samhällets förväntningar och farhågor.

Certifiera kommunikatörer

Det kan krävas ett politiskt beslut för att få till bättre utbildning av dagens och morgondagens forskningskommunikatörer. Certifiering av kommunikatörer kan vara ett effektivt sätt, enligt Alexander Gerber.

– Certifieringen kan ske stegvis. För vissa uppgifter, till exempel kommunikation av större nationella eller europeiska forskningsprogram, kan finansiärerna kräva att vissa steg i certifieringen är uppfyllda, föreslår han.

I vissa europeiska länder, bland annat Sverige, utformas förslag på en nationell överenskommelse om vikten av att kommunicera forskning och forskningsresultat. Det är bra men det räcker inte hela vägen, menar Gerber.

– Det optimala vore att exempelvis forskningsfinansiärer, forskningskommunikatörer och de som forskar om kommunikation utvecklar dessa strategiska dokument tillsammans. Då blir det både en top down- och en bottom up-process och då kan det fungera.

Lära av varandra

Alexander Gerber skiljer på dem som utövar och dem som forskar på forskningskommunikation. Enligt honom borde utövarna också ha en teoretisk bakgrund, men i verkligheten är det inte så. Istället finns det flera klyftor mellan de två grupperna.

– De kan lära mycket av varandra och en aktiv reflektion skulle vara värdefull för alla parter. Det är viktigt att både ta del av vilken forskning som finns inom området och hur kommunikationen faktiskt sker i praktiken.

Forskarna borde även prata mer sinsemellan, framhåller Alexander Gerber.

– Forskningen är multidisciplinär men forskare inom olika discipliner pratar inte med varandra och det borde åtgärdas.

Alexander Gerber och några av hans kolleger har planer på att etablera en global plattform för evidensbaserad forskningskommunikation. Den skulle innebära såväl utbildning av dem som aktivt kommunicerar som ett utbyte av information och ny forskning mellan alla inblandade, både utövare och forskare.

– Vi kan fixa den bristfälliga kommunikationen stegvis. Först ska vi få ihop alla aktörer så att de börjar prata med och lyssna på varandra. Sedan kan vi se till att nästa generation forskningskommunikatörer får rätt utbildning från början.

Fotnot: Alexander Gerber är en av årets föreläsare vid Forum för Forskningskommunikation, hans föredrag har titeln The Third Generation of Science Communicators: Fixing the Triple-disconnect between scholarship and practice.

Text: Natalie von der Lehr
Foto: Niklas Bernstone