Att åka på konferenser och andra forskningsresor kan vara svårt eller omöjligt för forskare med barn.

Forskare med barn får ofta stanna hemma

2018-01-31

Att tacka nej till meriterande resor eller betala barnvaktens flygbiljetter och hotellrum ur egen ficka. Det är alternativen för många forskare med barn. Trots att förväntningarna på internationella kontakter ökar, är möjligheterna till bidrag för barnomsorg begränsade.

Forskare förväntas i allt högre utsträckning att verka internationellt. Konferenser och workshoppar är viktiga arenor för att sprida resultat, liksom för att etablera nya samarbeten och underhålla gamla.

Kristina Lundqvist är professor i programvaruteknik vid Mälardalens högskola i Västerås. Hon är ensamstående med nioåriga tvillingar. Att åka på konferens eller andra kortare forskningsresor har känts näst intill omöjligt, sedan hon för tio år sedan tog sig an professuren.

– De senaste tio åren har jag tackat nej till nästan alla utlandsresor. Vid ett par tillfällen har jag haft barnvakt och åkt över dagen. Då har jag flugit i svinottan, varit med på mötet, åkt tillbaka på eftermiddagen och kommit hem sent på kvällen.

Betalat ur egen ficka

Två gånger har hon ur egen ficka betalt en släkting för att följa med på utlandsresor som barnvakt. Men att bekosta tre flygbiljetter och hotellrum är en ansenlig personlig utgift. Och bidrag för sådana omkostnader har hon inte sökt.

– Nej, jag har inte försökt. Det har inte varit tydligt för mig om det ens finns bidrag att söka. Det är i varje fall ingen lågt hängande frukt.

Mindre synlighet internationellt leder till färre inbjudningar om att hålla seminarier, men också sämre chanser att hitta nya samarbetspartners och att skapa nya projekt, konstaterar Kristina Lundqvist. På så vis riskerar svårigheten till resor att påverka hennes karriär negativt.

– Den akademiska karriären byggs upp av det man har på sitt cv. Och det är klart att karriären i vart fall inte går bättre av att nästan enbart stanna hemma på det egna lärosätet.

Forskning och föräldraskap en bortglömd fråga

Svårigheter att kombinera en akademisk karriär med små barn drabbar förstås både kvinnor och män. Men eftersom kvinnor alltjämt tar ett större generellt ansvar för barnomsorg i vardagen, kan det åtminstone delvis ses som en jämställdhetsfråga. Annica Black-Schaffer är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Hon efterlyser en bredare diskussion om föräldraskap inom akademin.

– Det pratas mycket i Sverige och inom akademin om ökad jämställdhet. Men vi glömmer ofta frågan om föräldraskap och forskning. Jag är övertygad om att finns mycket mer att göra för att underlätta för forskare att ha barn.

– Det handlar exempelvis om en mer flexibel användning av forskningsmedel, en mer realistisk kompensation av forskningstid vid längre föräldraledighet, men också om att underlätta resor när man har barn.

Tackat nej till många konferenser

Annica Black-Schaffer är själv tvåbarnsmamma och har tackat nej till många konferenser och forskningsutbyten. För Annica och hennes man, som också är forskare, är resor ett ständigt pusslande. Sedan deras barn kom – idag sex och nio år – stannar de aldrig en hel konferens och har inte åkt på några längre forskningsresor.

– Jag har försökt prata med svenska anslagsgivare om bidrag för omkostnader för barn, men jag har alltid fått nej. Vid något tillfälle behövde min man och jag åka på ett gemensamt möte, och frågade då om vi kunde få barnvakten betald. Svaret blev ”nej, sådant finansierar vi inte”, berättar Annica Black-Schaffer.

När den vetenskapliga organisationen American Physical Society årligen bjuder in till internationella konferenser, finns dock möjligheten för alla deltagare att ansöka om medel för barnpassning, konstaterar hon.

– Man pratar om USA som ett sämre land än Sverige när det gäller föräldraskap, men ur den här aspekten är de ofta bättre.

Svårast för ensamstående och utländska forskare

Allt fler utländska forskare är verksamma på svenska universitet. För dem kan frågan om barnomsorg bli särskilt problematisk. Agatha de Boer, docent i klimatforskning vid Stockholms universitet, är uppväxt i Sydafrika och kom till Sverige 2010. Hon saknar familj och släkt i Sverige, och är ensam vårdnadshavare till sin treåriga dotter.

För att komma iväg på konferenser och andra resor måste hon ta med sig sin dotter och själv betala för en extra flygbiljett och barnpassning. När Agatha de Boer ansökte hos Vetenskapsrådet om att använda projektmedel för extra reseomkostnader, fick hon beskedet att det inte är tillåtet.

De stora utgifterna har fått henne att avstå relevanta konferenser och tacka nej till inbjudningar om föreläsningar. Hon oroar sig för att det på sikt ska försvåra hennes framtida karriärmöjligheter.

Ge upp nästa steg i karriären

– Om jag inte syns på konferenser och håller föreläsningar kan jag lika gärna ge upp nästa steg i karriären. För att bli professor kommer jag att behöva andra forskare som vittnar om att jag är internationellt erkänd inom mitt område.

Men att resa handlar inte bara om att tillfredsställa ett personligt intresse eller att vårda den egna karriären. Lärosätet driver också på för att alla forskare ska närvara internationellt, konstaterar Agatha de Boer.

– Universitet förväntar sig att vi som forskare bidrar till nya samarbeten med andra universitet och andra länder. Det funkar inte att vi sitter hemma på kontoret.

Bidrag för reseomkostnader tillåts i flera länder

Sverige betraktas som ett föregångsland inom jämställdhet, men på det här området verkar vi ligga lite efter, enligt Agatha de Boer. Hon har själv sammanställt regler och policyer hos utländska forskningsråd och universitet.

I flera länder erbjuds ekonomiskt stöd för omkostnader för barn i samband med forskningsresor; däribland forskningsfinansiärer i Storbritannien (National Environmental Research Council), Kanada (Canada Natural Science and Engineering Research Council) och Australien (Australian Research Council).

Även EU (European Research Council) kan ge bidrag för reseomkostnader för barn, såvida värdlandet tillåter det, enligt Agatha de Boer, och i Nederländerna (Netherlands Organisation for Scientific Research) pågår en översyn av reglerna.

Hoppas på ändrade regler

– På flera håll har reglerna ändrats på senare tid. Jag hoppas att det ska ske även i Sverige.

Många yrkesverksamma föräldrar har svårt att få vardagen att gå ihop. Frågan är om forskare behöver särskilt stöd för att komma iväg på resor, och vem som i så fall ska stå för barnomsorgen. Det har inte Kristina Lundqvist reflekterat närmare över.

– Jag har skaffat barn på eget ansvar. Jag har bitit hop och gjort det bästa av situationen. Men idag finns så många familjekonstellationer, och det är inte ovanligt med ensamstående föräldrar. Det kanske är dags att modernisera och anpassa systemet till nya typer av familjer, konstaterar hon.

Text: Henrik Lundström
Foto: Johan Gunseus / TT

7 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Johan Wallerstein

    Jag blev pappa för två veckor sen och jag arbetar som doktorand. Jag anser inte att mitt liv blivit sämre – så som artikeln tycks ge sken av. Det är givetvis en fördel för forskarens arbetssituation om den är barnlös. Men vi KAN INTE få allt vi vill här i livet. Var nöjd med det du har är mitt råd till föräldrar som vill ha mer. Passar det inte att forska och vara förälder för just dig, sänk ambitionerna eller byt jobb. Svårare är det inte.

    2018.02.01

  • Anders Broström

    I vilket annat yrke betalar arbetsgivaren för att flyga runt barnvakter? Jag är tacksam så länge offentliga forskningsmedel går till forskning istället.

    2018.02.01

  • Alex

    Anders: Företag får betala biljetter för anställdas barn och eventuell barnpassning (men den anställde betalar skatt eftersom det är en skattepliktig förmån). Jag vet flera exempel på privata företag som gjort det för anställda som varit viktiga för företaget. Skall universitet göra detsamma, och för vem? Ja, det kan vi säkert diskutera, men förslagsvis inte genom att göra inkorrekta jämförelser med den privata sfären: det är en i mitt tycke tråkigt vanlig företeelse på universitet att man i debatter försöker vinna genom att göra ej bevisade, generella uttalanden om hur saker går till "på företag" eller "i andra yrken".

    2018.02.01

  • Inga-Marie Helmert

    I vilket yrke får man som ensamstående förälder stöd till barnpassning för att fortsätta fördjupa sig? Syssla med klinisk forskning, evidensbasera det man gör och resa på utbildningar, studera på annan ort eller delta i konferenser om man inte själv löser sina familjesituation. Viss det där tufft att avstå, men är inte detta en diskussion som skall lyftas generellt kring ALLAS möjligheter till utveckling, utbildning och forskning. Universitet, skola eller offentlig verksamhet vad skulle skillnaden vara? Hög kvalitet på insatser inom alla områden är väl självklart. Eller?
    Privat verksamhet löser ofta situationen på annat sätt/ har möjligheter att prioritera annorlunda. Det är ju företagets val.

    2018.02.02

  • Ramis Örlü

    Welcome to my world! “Jämställdhet”, the biggest hoax I have seen in Sweden. There is nothing one is more proud of in Sweden and there is nothing that is more chaotically handled than ethics and equality in this country. Sure one likes to speak about it, but that’s it. Ramis, ensamstående pappa och utländsk forskare.

    2018.02.02

  • Claudia

    @Johan: welcome to the world of parents. Now you may have a small baby, which can relatively easily be carried around, doesn't cost much on a flight and can easily be brought to conferences. And don’t forget the right to parental leave, wonderful! Believe me, I have been there, I got 3 kids myself. But wait until they get older and more demanding, and wait until you have almost no parental days left. Life gets more difficult than this.
    And with your attitude, we would probably still be living in a society with no right to vote for women, with death penalty, and the right to hit maids/servants … because: you can’t have it all, just accept your faith… lol
    Let's talk again in five years from now!

    2018.02.02

  • Claudia

    This is in fact a big issue for single parents, foreign researchers without a nearby network of family/friends, and for families with both parents being active in academia. When I was a PhD student, I felt I had enough time to spend with my family and never experienced that my kids stopped me from doing my job or vice versa. But it became a big issue when I "climbed the ladder". My job is now stopping me from being a better parent and my family is stopping me from being a better researcher who constantly has to prove himself worthy to keep the job (CV, publications, funding, permanent job opportunities). It's a never-ending dilemma. But what are the options?
    @Inga-Marie: I would love to reduce my ambitions! In many other jobs (public sector, administrative, companies), I assume one could just reduce ambitions and stay at a certain career level, e.g. may it be as a high-school teacher, a secretary, a consultant, etc. But in my experience, this is simply not possible in a research environment at a University. You can't stay a PhD student forever and hop from one project to another, this is simply not how academia works (and this is also further complicated by the Employment Protection Act!!). To get paid, you either evolve (and automatically climb the ladder) or you leave. And that's what it is all about: It is a HUGE ISSUE if mainly parents have to leave ...

    2018.02.02