Samarbetet mellan en gynekolog och en socialantropolog visade varför så många kvinnor från fattiga länder som Somalia dog i samband med graviditeten. Erfarenheter från deras hemländer gjorde kvinnorna tveksamma till den svenska vårdens rekommendationer.

När olika forskningsfält arbetar sida vid sida

2018-01-17

Medicinsk humaniora och samhällsvetenskap är ett nytt fält där humanister och samhällsvetare ofta samarbetar med medicinare. Men hur ska samarbetet gå till? En del forskare arbetar helst i parallella spår, medan andra föredrar tvärvetenskapliga samarbeten.

Medicinsk humaniora och samhällsvetenskap studerar sjukdom, hälsa, vårdpraktiker och hälso- och sjukvårdspolitik. Fältet har funnits länge i USA och England under beteckningen medical humanities. I Sverige har området vuxit på senare år med grupper och nätverk vid flera lärosäten.

– Men det är inte så väletablerat än. Forskare utanför fältet vet ofta inte vad medicinsk humaniora är. Och samarbetena kan se olika ut, säger Anna Tunlid, som är koordinator för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap vid institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, en nyinrättad tjänst.

Hon är själv biolog från början men disputerade i idé- och lärdomshistoria och har sedan i sin forskning intresserat sig för hur tvärvetenskapliga samarbeten kan gå till.

Ansluter sig till färdiga projekt

I mångvetenskapliga forskningsprojekt är det vanligt att humanister eller samhällsvetare bjuds in av medicinare som tillägg till det medicinska perspektivet. De projekten leds av medicinare och de andra får ofta ansluta till färdiga projekt.

– Då arbetar man på sina egna institutioner utan egentlig kontakt med varandra. Det kan handla om ett gemensamt forskningsproblem som behöver belysas ur olika perspektiv. De olika delstudierna publiceras i ämnesspecifika tidskrifter eller sammanförs i en antologi, säger Anna Tunlid.

Ett exempel är ett stort projekt om Parkinsons och Huntingtons sjukdom, som bedrivs vid Lunds universitet. Ett av de humanistiskt inriktade delprojekten studerar hur kunskapen från neurovetenskapen påverkar synen på människan.

– Biomedicinarnas forskningsfrågor, ofta på cellnivå, står här så långt ifrån mina som etnolog, att det inte är så lätt att formulera gemensamma projekt. Vi etnologer har visserligen sett frågor som vi skulle kunna göra gemensamma ansökningar om, men medicinarna är svårflörtade. För dem är det inte lika meriterande att publicera sig i en etnologisk tidskrift som i en medicinsk, säger Kristofer Hansson, docent i etnologi vid institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet.

Medicin är en smältdegel av värderingar

Ett annat exempel är gynekologen Birgitta Esséns samarbete med socialantropologen Sara Johnsdotter. Deras gemensamma arbete började för tjugo år sedan när Birgitta Essén sökte hjälp för att förstå ett medicinskt forskningsresultat som hon inte kunde förklara.

– Bland kvinnor från fattiga länder, som Somalia, såg vi en sex gånger högre graviditetsrelaterad dödsrisk än hos svenskfödda kvinnor. Risken var högre även för att deras barn skulle dö under förlossningen, säger Birgitta Essén som är professor i internationell kvinno- och mödrahälsovård vid Uppsala universitet och överläkare vid kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset.

Av en slump träffade hon Sara Johnsdotter och de gjorde en intervjustudie med en grupp svensk-somaliska kvinnor. Det visade sig att kvinnorna hade kvar tankesätt från hemlandet om riskerna med kejsarsnitt och igångsättning av förlossning, som gjorde att de var tveksamma till den svenska vårdens rekommendationer vid till exempel sätesbjudning.

– Det fanns alltså rationella orsaker till deras tvekan. Men de kände sig inte respekterade i mötet när vårdpersonalen inte förstod att lyssna efter vad deras motstånd bottnade i, säger Birgitta Essén.

En del av patienterna kom då in väldigt sent till förlossningen eftersom de inte hade förtroende för vården, vilket ökar risken än mer.

– Jag förstod då att kliniska problem behöver ses i en större kontext om vårdmötet ska fungera. Medicin är inte enbart biomedicin och vårdfrågor, utan utgör en smältdegel av politiska och moraliska värderingar.

Ställer andra typer av frågor

Birgitta Essén och Sara Johnsdotter arbetar i dag i gemensamma projekt där de förenar antropologiska metoder med medicinska randomiserade studier och epidemiologi.

– När vi forskar ihop ställer vi andra typer av frågor än annars. Jag kan undersöka aspekter som vi medicinare inte brukar gå in i och få en djupare förståelse av ett fenomen, säger Birgitta Essén.

Ett annat exempel på nära samarbete är Kristofer Hanssons projekt med sjuksköterskor om implementeringen av en ny vårdform för barn som nyligen insjuknat i diabetes. Det handlade om att ge barnen och deras föräldrar permissioner till hemmet tidigare än förut för att föräldrarna bättre skulle kunna omsätta sina nya kunskaper om hur diabetessjukdomen ska behandlas. Ofta är det svårt att genomföra sådana här vårdförändringar i praktiken, eftersom gamla sedvänjor är seglivade.

Samarbetet började redan i forskningsansökan. Etnologerna följde sedan implementeringen genom att närvara vid team- och vårdmöten.

– Vi bidrog med kunskap om hur en implementeringsprocess går till och, vilka problem som kan uppstå. Vi kunde peka på kulturella bromsande mönster. I ett tvärvetenskapligt projekt kan vi hitta aktuella problem i den faktiska vården och tillsammans lösa dem, säger Kristofer Hansson.

Bedömning och publicering en utmaning

Men det tar tid att tillägna sig andras forskningsperspektiv och akademiska traditioner. Under arbetets gång kan man till exempel upptäcka att empiri definieras olika inom de olika disciplinerna. Samarbete kräver öppenhet och att man diskuterar sig fram till gemensamma lösningar. En annan utmaning är institutionella hinder.

– De individer och kommittéer som utvärderar ansökningar och artiklar har ofta en egen disciplinär hemvist och kan ha svårt att se värdet av en tvärvetenskaplig ansats. Det kan också vara svårt att hitta lämplig tidskrift att publicera tvärvetenskaplig forskning i. Men samtidigt kan samarbetet vara väldigt stimulerande och givande när man lyckas, säger Anna Tunlid.

Borde man behålla sin särart?

Men bortsett från nämnda utmaningar, finns det humanister som anser att det är viktigt i sig att bevara sin särart, att man förlorar på att släta ut disciplinära perspektiv.

– Det finns en poäng med att behålla sin särart tidigt i karriären, när man fortfarande söker sin ämnesidentitet, men ju mer senior man är, desto rimligare tycker jag att det är att samarbeta. Det finns de som anser att humaniora ska stå utanför medicinen som kritisk röst, men det håller jag inte med om. Man kan behålla sina kritiska perspektiv även när man arbetar tvärvetenskapligt. Fördelarna överväger, säger Kristofer Hansson.

Text: Inna Sevelius
Foto: Gamma / IBL Bildbyrå

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter