Annika Ekdahl har varit gästprofessor vid institutionen för kulturvård i Göteborg. Hon ser sitt konstnärliga arbete som ett utforskande och arbetar främst med stora färgstarka bildvävar som tar år att färdigställa.

Hon reser genom gobelängernas historia

2018-01-16

Annika Ekdahl förenar konstnärskap med ett vetenskapligt utforskande, i sin jakt efter hjorten som motiv i gobelänger. Hennes stora bildvävar visas just nu på Prins Eugens Waldemarsudde.

Textilkonstnären Annika Ekdahl har under många år fascinerats av gobelänger. Numera arbetar hon främst med stora färgstarka bildvävar som tar år att färdigställa.

– När jag började gå upp till stort format bestämde jag mig för att varje projekt ska vara en undersökning av någonting, ett utforskande.

Hon har under åren 2012-2017 varit gästprofessor vid institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet och utsågs nyligen till hedersdoktor vid naturvetenskapliga fakulteten, där kulturvård ingår.

En motivering till utnämningen var att fakulteten vill lyfta fram betydelsen av ett konstnärligt perspektiv på kulturarv och kulturarvsinriktade verksamheter, där Annikas Ekdahls bidrag har varit viktigt.

Går inte att upprepa

Men hon ser inte sitt konstnärliga arbete som forskning i en strikt vetenskaplig mening, utan kallar det just ett utforskande eller efterforskande. Ett skäl är att hennes arbeten inte går att upprepa, något som krävs av vetenskapliga experiment.

– Jag färgar mina garner själv, sätter upp min varp och gör min skiss. Om någon förses med exakt samma förutsättningar kan resultatet inte bli detsamma eftersom det är en subjektiv handling. I annat fall pajar hela det konstnärliga projektet.

Hon menar att konstnärlig utveckling är svår att passa in i den akademiska traditionen.

– För mig har det allt överskuggande varit att se till min egen progression inom den konstform jag valt, inte att göra en akademisk karriär.

Fördjupat sig i gobelängtekniken

När Annika Ekdahl tillträdde som gästprofessor fick hon möjlighet att fördjupa sig i gobelängteknikens historia och tematik genom det hon kallar sin ”gobelängresa”.

Gobelängtekniken, såsom den praktiserats sedan senmedeltiden, skiljer sig från andra vävmetoder genom att man inte skyttlar utan plockar in inslaget. Intresset för ”tapestry weaving” är stort internationellt och det finns enormt mycket att studera, på museer, i litteraturen och i forskningen.

Annika Ekdahl insåg snart att hon måste begränsa sitt efterforskande och reste till Krakow för att få idéer av en gobelängsamling från 1500-talet. En av dessa gobelänger visar en jaktscen där en hjort blir attackerad. En död eller döende hjort är ett vanligt motiv och hon började fundera över varför – där fann hon sin avgränsning.

I sin jakt på hjortar

– Vad händer om jag följer hjortar i gobelänger, i litteraturen och museisamlingar, och utforskar dem som ingång till olika teman och epoker, i bibliska, mytologiska och historiska scener?

Så kan en konstnär genom forskning närma sig ett fenomen.
Hon reste till bland annat Tokyo, Seoul, New York, Krakow, London, Angers, Paris och Rouen i sin jakt på hjortar. Hennes utforskande visar att hjorten betyder olika saker i olika sammanhang.

– Hjorten är den vi vill att den ska vara. Den kan vara både ett skydd och en dekoration. En ställföreträdare, en sorts maskot på ett existentiellt plan. Den kan ha vingar och symbolisera en kungs framgång, men den kan även vara en side-kick till enhörningen. Hjorten strider inte, den bara dör – därför kan den också ses som en Jesusgestalt.

Fascination för bildvävar

Annika Ekdahls fascination för bildvävar började under sent sjuttiotal, när hon var hemma med sitt yngsta barn och ville ha något att ägna sig åt för egen del. Samtidigt gick hennes mamma en kvällskurs i flamskvävning och hon gav Annika en vävram och en bok.

– Jag förstod inte riktigt vad det var men blev intresserad. Jag köpte garn och började laborera utifrån boken.

Hon har en bakgrund i 1970-talets gräsrotstrend där textilkonst, och att göra saker av naturliga material, var en viktig del. Hon gick kurser i vävning men just gobelängtekniken lärde hon sig på egen hand.

– Jag har fått höra att det är därför jag gör vissa okonventionella saker, eftersom jag aldrig haft någon som pekat med hela handen och sagt att ”så där gör vi inte i den här traditionen”. Jag gjorde som jag ville.

Motivet på nära håll

Att arbeta med stora bildvävar innebär att motivet vävs fram på nära håll – men betraktaren ser konstverket på avstånd. Det skapar, menar hon, en nödvändig osäkerhet i arbetet.

– Risktagande är viktigt i all konstproduktion så att resultatet inte blir förutsägbart och ointressant.

För att ändå få överblick förbereder hon noggrant sina bilder med skisser. Människorna har alltid verkliga förebilder och då använder hon foton. En utskrift av skissen i skala 1:1 ligger under varpen så att hon vet var hon befinner sig.

– Jag vet inte riktigt hur bilden håller ihop förrän jag klipper ner den, breder ut den på golvet och tittar på den uppifrån en stege. Det är en del av charmen med en sådan här teknik.

Blandar fakta och upplevelser

Det sista året av gästprofessuren har Annika Ekdahl ägnat sig åt att skriva den nyligen utkomna boken om gobelängresan, där hon blandar fakta och vetenskap med personliga upplevelser. Hon valde ut fyra favoritförfattare som litterära förebilder, bland andra amerikanskan Rebecca Solnit, och samlade ihop sina anteckningar och foton.

– Sedan satt jag tio dagar på ett hotell i Kalifornien och började skriva, på mitt nördiga detaljflaxiga associationssätt.

Hon kommer också att redovisa resan i form av en gobeläng. Den är precis påbörjad och ska heta ”Hjortarna i Nara Park”, förbeställd av Uppsala universitet.

Fotnot: Utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde pågår till 11 februari.

Text: Helena Östlund
Foto: Carina Eliasson