Angela Gui är född och uppvuxen i Göteborg och nybliven doktorand i medicinhistoria vid universitetet i Cambridge i England. Hennes pappa, bokförläggaren Gui Minhai, har suttit fängslad i Kina sedan hösten 2015.
Vägen till akademin

Historieforskare följer i pappas spår

English 2018-01-10

Doktoranden Angela Gui har alltid haft intressanta diskussioner med sin pappa förläggaren Gui Minhai. Nu forskar hon på samma ämne som han – kinesisk historia – samtidigt som hon gör allt för att få honom släppt ur Kina.

Historikern Angela Gui är uppvuxen i Göteborg och nybliven doktorand i medicinhistoria vid universitetet i Cambridge i England. Hon är också dotter till förläggaren och bokhandlaren Gui Minhai som suttit fängslad i Kina sedan hösten 2015. Han har nu officiellt släppts, men är inte vad vi kallar fri.

– Han befinner sig i en övervakad bostad i Kina, kan inte prata fritt och mycket är oklart kring hur han har det. Jag hoppas på en vändpunkt nu, att han snart ska få komma hem, säger Angela Gui.

Hon kan inte kommentera vad som görs och av vem för att få Gui Minhai fri, men själv ägnar hon många timmar i veckan – nästan heltid – åt sin pappas fall. Hon har stöd av ett nätverk av aktivister och politiker, men arbetet är ändå ensamt.

– Det är inte så många som vet allt om just pappas unika situation, säger Angela Gui och lägger till att hon måste vara försiktig med vilka hon öppnar sig för. Det har hänt att människor hon litat på läckt känsliga uppgifter till pressen.

Högt tempo och tradition

Angela Gui är doktorand vid University of Cambridge sedan augusti. Första terminen var intressant, men stressig, och hon är sliten.

– Jag ville kasta mig in i allting och lära känna universitetet och fakulteten, men det har blivit lite för mycket. Fakulteten förväntar sig att man ska ägna fyrtio timmar i veckan åt sin forskning, och utöver det undervisa och delta i seminarieserier och workshops. Nu har jag förstått att de flesta doktorander skriver mest på loven, när det inte finns studenter på plats.

Att flytta till Cambridge har varit en omställning. Angela Gui kom från University of Warwick i England, där hon först läst en kandidatutbildning i sociologi i fyra år och sedan ett ettårigt mastersprogram i vetenskapshistoria.

– Warwick startades 1965 och är ett modernt och avslappnat universitet, i alla fall med engelska mått mätt. Cambridge har extremt mycket tradition, nästan så det blir löjligt, med många gamla ritualer. När man skrivs in på mitt college måste man dricka vin ur ett horn från ett utdött oxdjur, samtidigt som två personer håller vakt så att man inte blir huggen i ryggen, säger hon och ler.

Uppvuxen i Göteborg

Angela Gui är född 1994 och uppvuxen i förorten Högsbo i Göteborg. Båda föräldrarna är från Kina och Gui Minhai – som kom först till Sverige – flyttade hit 1988. Han gick först mastersprogrammet i historia vid Göteborgs universitet, och började sen forska i kinesisk historia.

När hon var fem år skilde sig föräldrarna och i samband med det bodde hon ett år i Kina med sin pappa.

– Mina föräldrar tyckte att det var viktigt att jag fick lära känna den kinesiska kulturen och mina kusiner. Kusiner är viktiga i kinesiska enbarnsfamiljer, ungefär som syskon här.

Angela Gui gick i kinesisk skola med hård disciplin och flyttade sedan tillbaka till mamma i Göteborg. Mötet med den svenska sexårsverksamheten blev en kulturchock.

– Vi började med att göra ”raketen”, där alla rör sig och klappar händerna fortare och fortare. Jag blev rädd och tänkte ”Får man verkligen göra så här?”. I Kina hade vi stått uppställda i raka led och sjungit unisont på morgnarna.

Understimulerad i skolan

I den svenska skolan låg Angela Gui före i alla ämnen utom matematik, hon blev uttråkad och hade svårt att sitta still. I fyran dök det dock upp en lärarkandidat som hon kunde diskutera med.

– Hon gav mig en bok om moral och etik, och vi pratade om etiska dilemman som dödshjälp och abort. Jag tyckte att det var jättekul att det fanns någon som hade lust att prata med mig om saker jag tyckte var intressanta! Det var också då som jag först klickade med facklitteratur.

Angela Gui skolkade mycket genom hela grundskolan, men hängde med genom att läsa hemma. I skolan var hon stökig.

– Jag hamnade regelbundet i slagsmål och var en hemsk besserwisser, som ropade ut svaren i klassrummet på glosförhören. Samtidigt var jag duktig, och lärarna förstod inte varför jag inte kunde anstränga mig mer. Jag förstod inte heller varför jag var så stökig, men nu har det visat sig att jag har adhd.

Mamma var dansare

När det var dags att välja gymnasieutbildning funderade Angela på estetiska programmet eftersom hon gillade att sjunga, rita och måla.

– Mamma är estetisk och uppmuntrande mig. Hon var professionell dansare i Kina och sedan danslärare. Nu är hon förskollärare, men hon spelar flera olika instrument, sjunger och dansar. Pappa uppmuntrade istället det akademiska och med honom har jag alltid haft intressanta diskussioner.

Till slut valde Angela Gui samhällsvetenskapligt program på Donnergymnasiet i Göteborg.

– Där läste jag mycket filosofi, geografi, sociologi och statsvetenskap, och insåg att jag ville läsa vidare på universitetet och syssla med något teoretiskt.

Hon diskuterade olika alternativ med sin pappa och kom fram till att hon ville läsa teoretisk sociologi. De utbildningar som lät mest lockande fanns i England.

– Jag kom in på flera universitet i England och valde Warwick eftersom det var högt rankat. Dessutom trodde jag att universitetet skulle ligga i den vackra staden Warwick, men det gjorde det inte. Det ligger i Coventry som blev sönderbombat under kriget och har grå betongarkitektur, säger Angela Gui och skrattar.

Sjukdom väckte nytt intresse

Vid Warwick läste Angela Gui sociologi med inriktning på social teori, men blev svårt sjuk under andra året. Hon gick till många läkare och till slut blev diagnosen kroniskt trötthetssyndrom och fibromyalgi.

– Det är en restdiagnos, i brist på annat. Jag upplevde att jag inte blev tagen på allvar och det var frustrerande, men också intressant. Det fick mig att reflektera över hur den medicinska vetenskapen är uppbyggd.

Angelas mastersuppsats handlade om lobotomier i Sverige på 1940-talet ─ hur man kan förstå lobotomierna ur ett idéhistoriskt perspektiv.

– Lobotomier sågs som ett sätt att hjälpa människor att uppnå sin potential och kunna arbeta. Steriliseringar gjordes av helt andra skäl, av rashygieniska, på människor som inte ansågs ha potential.

Nyfiken på Kinas historia

Allt arbete för att få Gui Minhai frisläppt har gjort Angela nyfiken på Kinas historia. Hennes doktorandprojekt handlar om hur Kina använde bilder i sina folkhälsokampanjer mot tuberkulos i mitten av 1900-talet.

– Bilderna visar till exempel rödkindade barn som blir vaccinerade på en vårdcentral och friska människor som har varsin tandborste. Det är spännande att se hur bakterieläran tar sig in i Kina under den här perioden och vilka justeringar man gör för att få västerländsk medicin att passa in i den kulturella ramen.

Att resa till Kina och leta i arkiven är omöjligt för Angela Gui av säkerhetsskäl, men hon tror inte att det hämmar hennes forskning.

– De största samlingarna av propagandaaffischer finns i Holland och USA, där man använt dem för att forska på hjärntvätt. Dessutom har alla forskare svårt att få tillgång till det de önskar i kinesiska arkiv idag. Ofta är det den som jobbar i arkivet som bestämmer vad forskarna får se och det kan vara helt ointressant.

Får nya idéer hela tiden

För att Angela Gui inte ska tappa fokus har hon kommit överens med sina handledare om att träffas ofta och stämma av. Hon tror att det kan finnas många forskare som har adhd.

– Jag får nya idéer hela tiden och fördelen är att jag har många idéer att välja på. Jag känner igen vissa av mina drag från min pappa. Han kunde också sitta uppe hela natten och skriva när han forskade och få tre dagars jobb gjort på några timmar.

Angela tycker att det är märkligt att hon nu forskar på kinesisk historia, samma ämne som hennes pappa doktorerade i.

– När man växer upp som skilsmässobarn så får man höra ”du är precis som din pappa” och ”du är precis som din mamma” när det är något negativt. Jag ville inte bli som han. Jag har alltid velat bli min egen person.

Text: Eva Annell
Foto: Anders Norderman

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter