Han ska väcka forskarnas språk

Många forskare inom humaniora är intresserade av att skriva, men har inte så många tillfällen att diskutera språket eller odla skrivandet som en kultur. Det menar Frans Lundgren som är prefekt vid institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Vi tar oss inte tid att fördjupa oss i skrivandet, det prioriteras ner för annat. Även om många inom idéhistoria är ovanligt bra på att skriva och vana vid att skriva för en bredare publik, så är det inte en förmåga som upprätthåller sig själv eller som fortplantar sig mellan generationerna, konstaterar han.

Frans Lundgren menar att i takt med att specialiseringen ökar inom akademin – och när engelska ofta är det normala arbetsspråket – blir det svårare att kommunicera både med andra vetenskapsområden och med människor utanför forskarvärlden.

– I alla subkulturer uppstår ett eget språk eller stil som blir naturlig för den gruppen, men som upplevs som främmande för dem som står utanför. Man kan ha svårt att föreställa sig hur ens text uppfattas av andra.

Handledning i skrivande

Därför beslutade institutionen att anställa en författare på deltid under en termin för att ge handledning i skrivande.

– Visionen är att skrivandet ska bli mer närvarande och få ta lite större plats. Att vi kan påminna varandra om att det är en viktig del av vår verksamhet. Om en vetenskaplig miljö ska utvecklas starkt kan den inte vara för inåtvänd, utan måste samverka och kommunicera med andra.

Många sökte jobbet och valet föll på författaren och journalisten Magnus Linton som alltid haft ett stort intresse för idéhistoria. Uppdraget innebär att han håller seminarier och workshops för forskare, doktorander och mastersstudenter där man diskuterar skrivstrategier och stilistiska överväganden.

Hur får man till exempel liv i en text? Vad gör att den blir stum, tråkig och idélös? Tar den författare som odlar en tydlig stil några risker? Och hur skapar man rytm, spänst och variation?

Som att få en betongkloss över sig

– Inom akademin finns en insnävning inom olika discipliner som gör att en del litteratur blir träig och mallad, med tråkiga termer och illa disponerad analys. Det kan kännas som att få en betongkloss över sig. Många akademiker skriver fantastiskt bra, men rätt ofta saknas den berättartekniska förmågan att visa på forskningens relevans, konstaterar Magnus Linton.

Han ser en ängslighet hos vissa skribenter som gör att de formulerar sig i frågetecken, istället för att sätta ner foten och stå för vad de kommit fram till. Om en text strösslas med frågor blir den lätt riktningslös och utan tydlig röst.

Han kan också sakna berättarlust.

– Det är förödande för läsaren om det inte finns någon glädje i berättandet. Alla vetenskapliga rön är i någon mening en ”story” och om forskaren bara har ett solklart ärende och en genuin lust att berätta kan det bli hur bra som helst.

Skapa rörelse i texten

Det finns många knep för att göra en text mer levande: att bygga scener, använda konkreta exempel, byta perspektiv, uppfinna nya termer, arbeta med intellektuella cliffhangers, inte vara övertydlig och använda skiljetecken på ett mer kreativt sätt. Variera satsbyggnad och längd på meningarna, inte kommatera på ett gammaldags sätt.

– Det handlar i grund och botten om hur man skapar rörelse i en text, konstaterar Magnus Linton.

Han ger också handledning för den som vill diskutera texter enskilt, antingen det är vetenskapliga artiklar, ansökningar, bokkapitel eller hela monografier. En professor kanske vill få hjälp att sätta ihop essäer till en bok, eller en doktorand vill ha synpunkter på text till avhandlingen.

– De kan använda mig som de vill.

Terminen kommer att avslutas med att Magnus Linton skriver en egen text, en essä som ska bli ett bidrag till en idéhistorisk antologi.

– Det ska bli spännande att få lägga fram en text som forskarna kan vända och vrida på, såga och kritisera.

Läs också i Curie:
Forskarspråk allt svårare att förstå (Curie)
Litterära grepp gör vetenskap mer levande (Curie)