Vulkanforskaren Steffi Burchardt framför vulkanen Payun i Argentina.
Vägen till akademin

I döda vulkaners sällskap

2017-06-13

Som barn samlade hon på stenar, men en forskarkarriär var inget som hägrade under uppväxten i DDR. Idag studerar Steffi Burchardt mönstret i lavastenar för att försöka förstå hur flytande magma transporteras och lagras. Målet är att kunna förutsäga vulkanutbrott.

Steffi Burchardt

Universitetslektor Steffi Burchardt vid institutionen för geovetenskaper på Uppsala universitet har nyss kommit tillbaka från Argentina. Det var hennes tredje besök för att undersöka Chachahuenvulkanen vid foten av Anderna.

Vulkanen var aktiv för sex till sju miljoner år sedan och är idag kraftigt nederoderad. Magmakammaren ligger fullt synlig vid jordytan.

– Min forskning handlar om att undersöka hur magma transporteras och lagras. Det studerar man bäst i döda vulkaner.

Forskarna använder både gps och drönare för att kartlägga magmakammarens form. De tar också stenprover för att undersöka strukturer och räkna ut vilken riktning magman tog och hur den fyllde kammaren.

Föddes i forna DDR

En forskarkarriär var ingenting som hägrade när Steffi Burchardt växte upp i småstaden Nordhausen, Thüringen i forna DDR. Pappa var målare, mamma hemmafru.

– Det fanns inga akademiker i min familj och inga förväntningar på att min syster eller jag skulle göra karriär. Jag hade full frihet att själv utforska vad jag tyckte om.

Hon tror dock inte att hon hade fått läsa vidare i Östtyskland.

– Min familj hade varken rätt politiska åsikter eller förbindelser. Jag hade nog varit tvungen att gå en yrkesutbildning.

Steffi Burchardt var sju år gammal när muren föll mellan öst och väst. Mycket blev annorlunda, men hon anpassade sig snabbt.

– Det var lättare för ett barn att ta in allt det nya. Jag tyckte det var spännande att kunna resa och upptäcka nya länder. Jag har alltid varit nyfiken, självständig och tyckt om att ställa en massa frågor.

Älskade naturen

Morföräldrarna var bönder. Steffi Burchardt trivdes hos dem.

– Jag älskade naturen. Jag tyckte om att samla sten, men hade ingen aning om vad geologi var för något.

Hon var duktig i skolan, tyckte om språk och funderade på att bli lärare i engelska. I tian fick hela klassen göra ett besök på universitetet i Göttingen, åtta mil hemifrån, för att bekanta sig med högre studier.

– Göttingen är ganska likt Uppsala, en liten stad med ett stort universitet och många traditioner. Jag lyssnade på en föreläsning i engelsk litteratur och tyckte det var urtråkigt.

Steffi Burchardt insåg att hon ville ha ett yrke där det inte var samma visa varje år. Hon behövde omväxling.

– Jag åkte tillbaka på en informationsdag och gick på olika föreläsningar. Geovetenskap var det som jag gillade bäst. Föreläsaren visade bilder från fältstudier och talade om ansvaret att värna om naturen.

Hon sökte dit och kom in direkt.

– Geovetenskap är en blandning av alla naturvetenskaper. Kemi, biologi, fysik, matte och geologi plus statistik. Det är ett fint ämne för den som vill förstå hela planeten. Jag kände mig hemma och trivdes med att plugga.

Omöjligt att stanna kvar

När Steffi Burchardt var klar med sin grundexamen fortsatte hon med masterutbildningen. En professor som specialiserat sig på strukturer i vulkaner erbjöd en doktorandplats. Steffi hade tänkt doktorera utomlands men tackade ja, eftersom ämnet verkade intressant.

Snart märkte hon att hennes handledare var inblandad i ideliga kontroverser, som kunde sluta med uppsägningar. Hon och andra doktorander drogs in i konflikterna.

– Det var helt omöjligt att stanna kvar. Men jag ville inte ge upp mitt projekt och flyttade till avdelningen för geokemi.

Hennes nya handledare hade inte samma ämnesbakgrund. Steffi Burchardt blev tvungen att klara mycket på egen hand.

– Det är inte så bra när man behöver stöd och handledning. I normala fall är det handledaren som introducerar en doktorand och hjälper till att bygga nätverk. Jag fick göra det själv. Det lärde mig att knyta goda relationer. Jag var inte rädd för att gå fram till en senior forskare och be om hjälp.

Steffi Burchardt fick doktorandlön i bara halvannat år och blev till sist tvungen att leva på a-kassa.

Hon insåg att hon antingen var tvungen att skaffa ett jobb och ägna sig åt forskningen på kvällar och helger – eller skynda sig att bli klar. Steffi Burchardt valde det senare och disputerade efter bara två år och åtta månader.

Fick både lektorat och forskningsmedel

På en konferens träffade hon en professor som lockade henne till Uppsala. ”Kom till Sverige, det är bra här.”

Hon började som postdoktor och fick så småningom finansiering från Vetenskapsrådet. Först ett år, sedan ytterligare ett år.

Två år är den maximala längden för anställningar på tidsbegränsade kontrakt. Steffi sökte sedan egna forskningsmedel, liksom ett lektorat.

– Egentligen var jag för ung och fortfarande postdoktor, men jag hade tur och fick både lektoratet och ett bidrag från Vetenskapsrådet.

Hon har inte glömt känslan av otrygghet. Att inte veta om hon måste flytta till en annan stad eller ett annat land.

– I den åldern tänker man på att bilda familj. Man har varit rörlig, kanske bott utomlands, och vill ha ett hem. Då är det svårt att välja tidsbegränsade kontrakt. Där förlorar vi många duktiga forskare, särskilt kvinnor.

Även i fortsättningen har det gått bra för Steffi Burchardt. Först blev hon biträdande prefekt, sedan ställföreträdande.

– Det ger mig en möjlighet att lära mig hur akademin fungerar och hur man kan påverka sin egen forskningsmiljö.

Gillar kommunikation

Steffis gamla dröm att bli språklärare har inte gått spårlöst förbi. Hon har en egen hemsida, där hon beskriver sin forskning och lägger ut bilder från fältstudier. Dessutom är hon ansvarig för intern och extern information på Geocentrum och jobbar också med vetenskapskommunikation som ledamot i Sveriges unga akademi.

– Jag tycker att det är otroligt viktigt att forskare möts och pratar med varandra. Alla ska få den information de behöver och våga uttrycka sina tankar.

Lika viktigt är det att nå ut i samhället.

– Skattebetalarna måste få veta vilka resultat vi producerar. Inom geovetenskap arbetar vi med väldigt relevanta frågeställningar om naturresurser, naturkatastrofer och en hållbar miljö.

Omvärldens intresse är stort. Seismologen Reinyr Bödvarsson i korridoren intill blir ofta uppringd av nyhetsmedier, särskilt i samband med jordskalv och vulkanutbrott.

Närmast ska Steffi Burchardt förbereda en presentation av sina resultat på en konferens i Oregon, USA, i augusti. Nästa steg blir att skriva vetenskapliga artiklar.

Hon hoppas att fynden från vulkanen vid foten av Anderna ska bidra till bättre förutsägelser av vulkanutbrott.

– Fältarbete är alltid grunden. Vi undersöker naturen och samlar in så mycket data som möjligt. Jag har en postdoktor som håller på att rekonstruera volymen i magmakammaren i 3D för att visa hur kammaren bildas och växer.

Mindre klyftor i Sverige

Steffi Burchardt trivs i Sverige och tror att hon stannar för gott. Hon ser flera fördelar med ett litet land.

– Klyftorna mellan forskare, politiker och allmänhet är mindre. Det är lättare här än i Tyskland att prata med en riksdagsman.

När Steffi Burchardt gick en ledarskapskurs för kvinnor tänkte hon på att bara tre av deltagarna var barnlösa. De flesta hade flera barn.

– I Sverige är det möjligt att kombinera karriär och barn. Även ministrar tar föräldraledigt. Det är fantastiskt.

Text: Carin Mannberg-Zackari
Foto: Karen Mair, Erik Thor / Sveriges unga akademi