Att utveckla nya antibiotika är inte en särskilt lönsam affär för läkemedelsindustrin. Det behövs nya incitament och ekonomiska modeller för att motivera företagen att satsa.

Inte lönsamt utveckla nya antibiotika

2016-11-17

Antibiotikaresistens är ett allvarligt hot mot den globala folkhälsan och de senaste 30 åren har inga nya klasser av antibiotika upptäckts. Ett av problemen är att det inte är lönsamt för läkemedelsföretagen att satsa inom detta område. Därför behövs nya ekonomiska modeller som motiverar företagen.

Anders Karlén och Diarmaid Hughes är forskare vid Uppsala universitet och är på jakt efter molekyler som kan bli nya antibiotika.

– Till de största utmaningarna hör att hitta bra måltavlor för nya antibiotika och lovande substanser som har potential för utveckling. Måltavlorna kan till exempel vara proteiner i bakteriens cellvägg eller molekyler som spelar roll för bakteriens tillväxt, förklarar Anders Karlén.

Det finns många program och initiativ som stödjer utvecklingen av nya antibiotika samt olika åtgärder som ska förebygga ytterligare utveckling av antibiotikaresistens. Anders Karlén och Diarmaid Hughes är del av det europeiska forskningsprojektet ENABLE som ingår i satsningen ”new drugs for bad bugs” (ND4BB) som i sin tur finansieras av Innovative Medicines Initiative (IMI), ett samarbete mellan EU och de europeiska forskande läkemedelsföretagen (EFPIA).

– För tillfället pågår mycket arbete och vi arbetar med åtta olika projekt inom ENABLE som ligger i olika faser av utvecklingen och det är positivt.

Svårt att få läkemedelsbolagen att satsa

Tyvärr har flera läkemedelsbolag dragit sig ur olika projekt.

– Det är lite tråkigt, vi behöver industrin för att kunna driva satsningen hela vägen till kliniken.

Nyligen avyttrade AstraZeneca sitt antibiotikaprojekt till Pfizer och generellt sett är det svårt att få läkemedelsbolagen att satsa.

Det beror delvis på att det är svårt att hitta nya lovande kandidater, men mest på att utvecklingen av antibiotika inte är en särskilt lönsam affär. Nya antibiotika ska inte bli storsäljare och ska helst ligga på hyllan tills de verkligen behövs. Det betyder att läkemedelsföretagen inte kan tjäna in pengarna de investerat i forskning och utveckling genom patent och försäljning.

Nya betalningsmodeller krävs

Enrico Baraldi, företagsekonom och professor i industriell teknik vid Uppsala universitet, menar att en viktig aspekt är vilket värde vi tillskriver antibiotika.

– Värdet speglas i återbetalningssystemet och för antibiotika fungerar det inte. Det direkta värdet, att kunna behandla akuta bakteriella infektioner, är det de flesta tänker på. Men det finns också ett stort värde i att kunna använda antibiotika vid exempelvis kirurgi och cellgiftsterapi liksom att ha antibiotika som fungerar som andra eller till och med tredje behandlingsalternativ.

Han är verksam inom IMI-projektet Drive AB som står för ”driving and investing in new antibiotics” och har som mål att hitta nya ekonomiska modeller och incitament för läkemedelsindustrin. Det finns totalt fem modeller (se faktaruta) och dessa kan delas in i två kategorier, som benämns push eller pull på engelska. Push, att trycka på, betyder att ge ett bidrag för forskning och utveckling i förväg.  Pull, att dra, innebär däremot att belöna milstolpar, eller ett färdigt läkemedel genom att betala ut en större summa.

– En av dessa mekanismer är det som kallas för ”market entry reward”, alltså en belöning när ett nytt läkemedel når marknaden. Läkemedelsbolaget får en större summa och det säkrar inkomsterna oavsett om läkemedlet sedan säljs eller inte. Det skulle kunna fungera som ett incitament att satsa.

Olika former och belopp

Även denna modell kommer i olika former och belopp. Den ofta citerade O’Neill-rapporten, som ger rekommendationer för att tackla antibiotikaresistens, föreslår en engångsbetalning på en miljard dollar. Ett annat förslag är att dela upp belöningen.

– Att dela upp den kan ha fördelen att man kan stämma av längs vägen hur bra läkemedlet verkligen är. Man kan inte veta på förhand hur snabbt resistens kommer att uppstå eller om det ändå finns toxiska effekter.

Mycket av den tidiga forskningen och utvecklingen sker antingen på universitet eller i mindre medicinska bolag. Dessa är mer beroende av forskningsbidrag (som betalas i förväg) eller av stöd från en non profit-organisation.

Ur ett hälsoperspektiv är dessa organisationer mycket bra, enligt Enrico Baraldi. De har inget intresse av en ökad försäljning eller skyhöga priser och de kan se till att användningen av nya antibiotika blir rationell och att tillgången är säkrad.

– Men det krävs en stor påse pengar och non profit-organisationerna är ändå beroende av forskning vid universitet och mindre medicinska bolag som sedan ska skicka läkemedelskandidater vidare till kliniska prövningar.

Försäkring för sämre tider

En annan typ av incitament är en årlig premie eller betalning för att säkerställa tillgång till en viss mängd antibiotika ifall en pandemi bryter ut. Det fungerar ungefär som en försäkring och är även någonting som den svenska organisationen Lif, som omfattar de forskande läkemedelsföretagen, har föreslagit.

– Vi har utgått ifrån en hälsoekonomisk modell för att uppskatta värdet för samhället av nya antibiotika. Behovet och infektionsläget ska styra och därför har vi även skapat en tankemodell för att fastställa en premie för tillhandahållandet av läkemedlet, förklarar Karolina Antonov, chefsanalytiker vid Lif.

Folkhälsomyndigheten har fått i uppdrag att utvärdera Lifs modell och undersöker om man eventuellt ska gå vidare med en pilotstudie. Det vore värdefullt, menar Karolina Antonov.

– På en konceptuell nivå har vi kommit så långt det går, nu vore det bra att diskutera konkreta fall för att se hur vi kan komma vidare. Sverige ligger i täten när det gäller att faktiskt ta fram en lösning och det känns roligt.

Ersättning oberoende av försäljning

Att separera kostnaden för utveckling av ett läkemedel från intäkterna kallas på fackspråket för de-linkage. Läkemedelsföretaget får en ersättning som frikopplas från hur försäljningen av läkemedlet går. Det är också ett sätt för att säkerställa att kostnaden av produkten hålls nere, gärna så nära själva produktionskostnaden som möjligt.

Helle Aagaard, rådgivare i policyfrågor hos gruppen ReAct som verkar på en global nivå mot antibiotikaresistens, betonar att de-linkage egentligen inte är något nytt koncept.

– Det är en av rekommendationerna från Världshälsoorganisationen (WHO) för att ta itu med läkemedelsindustrins misslyckande att utveckla läkemedel mot de sjukdomar som främst drabbar fattiga länder.

– Problemet för utveckling av antibiotika och av läkemedel mot sällsynta tropiska sjukdomar är detsamma. Det finns ingen lukrativ marknad.

Tänker globalt

Gruppen ReAct tänker på ett globalt perspektiv från början. De olika modellerna måste utvecklas så att slutprodukten blir tillgänglig globalt, även i fattiga länder. Helle Aagaard ser en risk att vissa modeller, som till exempel den som baseras på diagnos eller på försäkringslicens (se faktaruta) tar mest hänsyn till läkemedelsindustrins intressen. Istället borde globala intressen vara i fokus, som att kunna tillhandahålla bra antibiotika till ett lågt pris även i utvecklingsländer.

– Bakterier respekterar inte några gränser. Antibiotikaresistens kan spridas via resor eller handel och om vi inte inkluderar fattiga länders behov kan alla kommande satsningar vara ett slöseri med resurser och pengar, påpekar hon.

Andra viktiga insatser är förebyggande vacciner, som exempelvis vaccin mot pneumokocker som orsakar lunginflammation. Länder där ett sådant vaccin ingår i standardprogrammet för barn har en minskad antibiotikaanvändning, men inte alla nationer har råd. Dessutom saknas bra diagnostiska verktyg.

– Också dessa måste vara billiga och enkla att använda så att de faktiskt kommer till användning innan patienter börjar med antibiotika. Det ska inte krävas något tidskrävande speciallabb eller dyr utrustning för att kunna skilja en bakteriell infektion från en viral.

Svårt men nödvändigt

Förutom utveckling av nya läkemedel består kampen mot antibiotikaresistens av allt från bättre hygien och insamling av data till en större medvetenhet. Förebyggande åtgärder som vaccin eller en kombination av olika antibiotika i lägre doser är andra sätt att undvika sjukdom eller resistensutveckling.

Diarmaid Hughes, forskare vid Uppsala universitet, är dock övertygad om att den viktigaste faktorn för att säkerställa vår framtida hälsa är att faktiskt ta den svåra vägen och hitta nya antibiotika.

– Frågan vem som ska betala måste helt enkelt lösas. De kommande decennierna kommer vi att behöva nya fungerande antibiotika. Det pratas oftast om vilken typ av antibiotika som borde utvecklas, med ett brett eller smalt spektrum, men vi är i ett läge där vi inte har något val, vi tar det vi hittar, framhåller Diarmaid Hughes.

Text: Natalie von der Lehr

5 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Bo Öberg

    Utveckling av nya läkemedel görs bäst av företag i en fungerande marknadsekonomi, inte av statliga eller non-profit organisationer. Den sammanblandning som görs av behovet av att ta fram nya antibiotika och att hjälpa U-länder är destruktiv och fördröjer utvecklingen av antibiotika. Det amerikanska infektionsläkarsällskapet (IDSA) föreslog 2010 för Obama administrationen vissa åtgärder i syfte att öka framtagningen av nya antibiotika, bl.a. kraftigt höjda priser (USD 50.000 för en veckas behandling) och starkt reducerade storlekskrav på registreringsstudier (inte fler än 100 patienter, mot normalt tusentals) vilket FDA även tycks förstått.
    O´Neill rapporten föreslog en miljard dollar som ett "market entry reward" och 15 maj förra året föreslog Financial Times att det gott kunde vara 3.5 miljarder dollar för att väcka intresse hos de stora bolagen, som har resurser och kompetens att driva den kliniska utvecklingen. Detta är en möjlig väg men det saknas bindande beslut.
    Modellen med ett högt pris på läkemedlet skulle leda till en användning av nya antibiotika begränsad till livshotande infektioner i I-länder, och när patentet gått ut till en kraftig prissänkning och stor användning även i U-länder, samt resistensutveckling och behov av fler nya antibiotika.
    Satsa gärna mer statliga pengar på den utmärkta forskning kring nya antibiotika som görs vid universiteten, men ge också marknaden fungerande spelregler, så kommer det snart nya antibiotika. Det är inte så svårt som många tycks tro.
    Om någon skulle ha svårt att inse fördelarna med marknadsekonomi när det gäller att ta fram nya produkter rekommenderas skrifter av Nobelpristagaren i ekonomi Friedrich A.Hayek.

    2016.11.18

  • Helle Aagaard

    Det är upprörande att läsa Bo Öbergs inlägg där han säger att ”den sammanblandning som görs av behovet av att ta fram nya antibiotika och att hjälpa U-länder är destruktiv och fördröjer utvecklingen av antibiotika”. Det är inte acceptabelt att människor i fattiga länder ska uteslutas från tillgång till nya antibiotika innan läkemedelsföretagen har tjänat in jättesummor på försäljning i rika länder. Det är också osannolikt att dessa länder inklusive Sverige, skulle kunna betala de priser Öberg nämner. Politiska diskussioner om ohållbart höga medicinpriser pågår just nu i både Europa och USA. Man får inte låta sig luras av argumentet att användningen av nya antibiotika mot resistenta infektioner kommer att vara låg. Även om nya antibiotika måste användas restriktivt talar de nuvarande resistenstrenderna för att behovet kommer att bli stort. Slår vi in på en väg med orimligt höga priser bygger vi in oss i ett ohållbart system. Dessbättre kommer Öbergs röst att klinga ohörd. FNs samtliga medlemsländer har nämligen insett att marknadsekonomin för utveckling av antibiotika har slutat fungera och föreslog i en politisk deklaration i september en frikoppling av ersättningen för läkemedelsutveckling från slutpriserna och försäljningsvolymen (delinkage). Genom samarbete mellan den offentliga och privata sektorn kan vi skapa ett system där överanvändning av antibiotika kan tacklas på ett sätt som inte blockerar tillgång för dem som är i behov dessa viktiga läkemedel - i hela världen.

    Helle Aagaard, Anna Zorzet, Otto Cars
    ReAct Europe www.reactgroup.org

    2016.11.24

  • Bo Öberg

    ReAct gör stor nytta när det gäller att begränsa användningen av antibiotika.
    Tyvärr leder omtanken om människor i fattiga länder till att utvecklingen av nya antibiotika fördröjs till förfång för patienter både i fattiga och rika länder. Läkemedel tas bäst fram av företag och någon måste betala för det. Så länge ett patent varar kan medlet vara dyrt , sedan blir det så billigt att det kommer att användas för mycket och ge resistensproblem.Då behövs den vinst som kommer under patenttiden för att ta fram nästa antibiotikum.Det välmenande Inlägget från ReAct visar en brist på kunskap om effektiv läkemedelsframtagning och vilka villkor som styr denna Det är beklagligt om sådan villfarelse förmedlas till politiker som själva inte har sakkunskap i frågan .
    Skräm inte bort läkemedelsbolagen från den viktiga uppgiften att ta fram nya antibiotika! Det är marknadsekonomin som försett oss med de läkemedel vi har.
    "To prevent some from from enjoying certain advantages first may well prevent the rest of us from ever enjoying them" (Friedrich A. Hayek, The Constitution of Liberty, 1959).

    2016.11.25

  • Bengt Anell

    Är det inte vi skattebetalare i I-länderna som betalar i båda fallen? Det kan ju rimligen inte spela någon roll om det är en "Market entry premie", en "försäkringspremie", eller skyhöga priser som finansierar utveckling för någon av parterna givet att man justerar för nutidsvärde, risk och inflation. Poängen är ju att företagens intäkter inte bör följa försäljningsvolym då vi måste reglera användningen globalt för att bibehålla effekten så länge det går. Då kan man inte hålla fast vid patent och geografiska gränser. Lös finansieringen så kan alla få ta del av fungerande antibiotika både nu och i framtiden. Betalare och tillverkare kan sedan lösa vilken ekonomosk modell som är bäst att tillämpa i enskilda fall beroende på förväntad användning och infektionens svårighetsgrad.

    2016.11.25

  • Otto Cars

    Bo Öbergs inlägg avspeglar en bristande insikt om den globala antibiotikakrisens dimensioner. Idag dör ett barn var tredje minut i världen av resistenta infektioner. Öbergs förslag att få fram nya antibiotika genom extremt höga priser (ca 450 000 SEK per kur) är för oss djupt orättvist och oacceptabelt. Det leder inte bara till att exkludera människor i fattiga länder, utan också till inlåsning i ett ohållbart, icke-fungerande system. På en punkt är vi överens – det krävs kraftfulla stimulansåtgärder för utveckling av nya antibiotika. Den marknadsekonomi som Öberg envist framhärdar ska lösa problemet har dock inte fungerat - den senaste antibiotikaklassen på marknaden upptäcktes 1987! Tjugo år senare rapporterade ett av de största läkemedelsbolagen (GSK) om sina mångåriga vetenskapliga misslyckanden. Detta var utgångspunkten för de internationella konferenser som ReAct sedan 2009 stått bakom. Där ser vi nu fruktbara samarbeten mellan läkemedelsindustri, akademiska forskare och beslutsfattare som kan leda framåt för att lösa vetenskapliga utmaningar, och för att utveckla hållbara ekonomiska system för hur nya antibiotika ska tas fram. Alla ska ha rätt till en effektiv behandling mot bakteriella infektioner när det behövs. Utvecklingen av antibiotika måste självklart kosta, men inte genom en modell som exkluderar miljontals människor i världen från tillgång till dessa livräddade läkemedel.

    Helle Aagaard, Anna Zorzet, Otto Cars
    ReAct Europe

    2016.11.28